Det är något sjukt med det här landet - och det är fan inte vi.

Det har gått några dagar sedan. Det som brukar vara galornas gala. Gaygalan. Älskar att vara där med finaste vännerna.Vi applåderar när Kajsa Bergqvist äntrar scen, skriksjunger med i alla schlagerlåtar och dansar lite för vilt på dansgolvet.

Mitt i alla hyllningar och schlagerlåtar håller vi en tyst minut. Ser namn rulla över en skärm. De som dödats på grund av sin läggning. Tar min väns hand. Håller den hårt. Försöker att inte gråta.
Tänker på min historia. På mina vänners.

Jag har haft det enkelt. Har blivit omfamnad av familj, vänner och kollegor. Har ändå alltid tvekat på orden. Ge min partner ett kön. Låtit bli ibland. Skämts över att jag fegar ur. Men vissa dagar varken orkar eller vill jag.
Ändå. Haft det så jävla jävla enkelt. Skäms över det med. Inser att min solskenshistoria är alldeles för unik.

Min första riktiga kärlek. Hon blev utslängd när hon var 15 år. Avsläppt på en landsväg. Tillsagd att gå. Bara gå. Om jag minns rätt var det vinter. Hon gick. När hon var välkommen hem igen hade det gått många år. Hon hann bli vuxen innan hon fick vara deras barn igen. Hon har förlåtit dem. Jag kan ännu inte se dem i ögonen.

En vän till mig har precis blivit kär. Första gången i någon av samma kön. Känner sig fri och lycklig. Hon ler nästan jämt nu för tiden. Ska berätta för sin mamma. Anar att det kan bli spänt. Väljer tillfälle med omsorg. När hon går därifrån gråter hon. Får höra att "det nog snart ska gå över". Hon vill inte alls att det ska gå över. Hon vill älska och leva tillsammans med sin tjej tills de blir 102 år.

En annan kompis får ett ragg på krogen. Hånglar sig hem på tomma gator, strax före att staden börjar vakna. När de vaknar igen är de i en sjukhussäng. En flaska i bakhuvudet. En spark i mellangärdet. De valde fel väg hem, säger man hos polisen.

På facebook byter en av mina bekanta identitet. Inser att hon snart kommer upptäckas. Skriver till mig att hon egentligen inte vill. Men säger att det är för farligt för att låta bli. Priset hon betalar är högt. Sin frihet. Hellre det än sitt liv, konstaterar hon krasst. Hennes flickvän får panik när hon inte svarar i telefon. Tänker att de hittat henne. Jag försöker lära mig hennes nya namn.

På Twitter har det svämmat över av berättelser sista veckorna. Under #homoriot kommer historier om svek, kränkningar och våld. Om kärlek, hat och sorg. Läs det. En annan del av Sverige 2012.

Det är något som är sjukt i det här samhället.
Och det är fan inte vi.

Fem tips för att undvika våldtäkt

Via Fittforfight hittar jag den här affischen.

Det finns mycket att säga om våldtäkter.
Jag pratar ofta om offren. Om att kränkas, gå sönder, lagas och överleva.  Ibland borde vi prata om förövarna. Lägga över ansvaret - skulden.

Vi ska visst dö på vår post.

Någonstans i morgonrusningen läser jag om Reinfeldt. Han vill prata om att vi ska jobba. Längre. Han pratar om att höja pensionsåldern till 75 år. Han ler på någon bild. Jag orkar inte läsa mer. 

Sitter i en stol hos min frisör. Hon är barndomsvän till mig. Och numer ses vi mest när jag är där för att byta hårfärg. Hon har också läst. Frågar mig hur kroppen ska orka. Känner hur axlarna värker efter arbetsdagens slut. Pratar om äldre kollegor vars leder är utslitna när de firar 50-årsdagen på Mallis. Tanken att jobba i 25 år till är svindlande.

Vi googlar medellivslängd. 81 år i Sverige. Sen dör vi statistiskt. I Grums (som ligger i mitt älskade Värmland) dör män när de är 76,7 år. I Täby, där statsministern bor, lever man till man är 85 år.

På kvällen på jobbet. Mina kollegor skrattar åt statsministern. Men det är ändå något som skaver. Vi fattar någonstans att han nog menar allvar. Att det inte är ett dåligt skämt.

Mina kollegor som är strax över 30 har gått ned i tid. Tvingats välja att jobba 75% eller 90%. För att kroppen ska orka. De har kalkylerat med sin pension. Vägt lägre pension mot en kropp som kanske är lite mindre trasig. Nu skrattar de åt att det inte spelar någon roll. Sitter i kafferummet och säger att "det verkar som om det är lika bra att dö på sin post".

Jag tänker att statsministern kanske borde testa ett par år. Varför inte 51 stycken för att vara exakt. I våra skor. Borde testa att vända nyopererade som väger 100 kilo, jobba treskift, byta blöjor, jobba delade turer, hålla handen, köra sängar, försök lindra ångest (och aldrig räcka till), hoppa över lunchen, hänga cellgiftsdropp, springa på akutlarm, jobba heldag.

Jag älskar mitt jobb. Älskar mötena, människorna, drömmarna. Älskar utmaningen. Utvecklingen. 

Men. Det kostar - Värkande rygg. Utslitna knän. Stela axlar.
Vet att kroppen inte kommer orka. Inte ens till 65. Och det gör mig ont.

Kan farmor vara våldsoffret?

Igår pratade vi om våld som inte finns.
Eller, det finns ju. Men vi pratar inte om det. Synliggör det inte. Det finns ingen plats för vissa grupper av våldsutsatta. 

Inte för att våldsutsatta kvinnor på riktigt någonsin blivit synliggjorda. Men det finns ändå grader av osynliggörande. Kanske grader i helvetet.

Vi prata om kvinnor som blivit äldre. Om de som inte längre har ett jobb att gå till, och ingen kollega som ser några blåmärken. De som levt med våld hela sitt liv. De som levt utan våld, men plötsligt har sjukdom gjort ens partner till förövare. De vars söner plötsligt kommer hem och slår, när man är för besvärlig. De som nyps och straffas av vårdpersonal. Vi förväntar oss att de ska vara snälla tanter som bjuder på bullar. Inte som misshandlas och våldtas. Det ingår inte i bilden av mormor. 
De är skrämmande många. 

En kvinna jag träffade en gång på ett självförsvarspass, hon var 73 år gammal. Hon hade levt i ett helvete i 45 år av sitt liv. Vissa år hade varit uthärdliga. Andra minns hon inget av. De var bara en dimma. När hon fyllde 68 lyckades hon lämna. Då vrängde hon kolspaden i ansiktet på honom och drog. Nu berättar hon att hon äntligen lever. Men ångrar att hon stannade så länge. Hon gjorde det för barnens skull, för hans skull, för sin egen skull och för att ingen frågade. Hon visste inget annat än våld.

Till kvinnojouren ringer hemtjänstpersonal. De undrar vad de ska göra. En kvinna, vars man de vårdar, har så fula blåmärken. Hon säger själv att synen blivit sämre, att hon ramlar och går in i saker. De tror henne inte. Har aldrig sett henne ramla. Har hört hur hennes man kallar henne subba. Vi går dit. Tillsammans med hemtjänstpersonal. Vi tar henne därifrån. Hon berättar hur han plötsligt förändrats. Hur han blivit annorlunda. Arg. Våldsam. Hur hon minns löftet om nöd och lust. Det finns liksom inte på kartan att lämna. Ett löfte är ett löfte är ett löfte. Det finns så mycket skuld i hennes ord. Hon återvänder hem. Får vårt nummer. I början ringer hon ibland. När det gör för ont. När slagen blir för många. Jag pratar med kommunens äldreomsorg. Mannen är för frisk för att bo på ett boende. Och hustrun är en så duktig anhörigvårdare. Det var länge sen jag hörde hennes röst.

Jag tänker att vi borde prata mer om våld. Om fler av våldets uttryck.
Ett slag mot magen, gör inte mindre ont för att man firat sin 70-årsdag.

Uppdatering: Jag har förut skrivit om sjuksköterskor och våldsutsatta. Det kan man läsa här

Träningsvärk, svett & systerskap

Jag är ganska ointresserad av sport. Ingen i min familj har någonsin brytt sig särskilt mycket. Pappa tog med mig på speedway ibland. Mitt hjärta slår därför alltid ett extra slag när det doftar bränd metanol. Min mamma krävde total tystnad hemma när Sverige spelar bronsfinal 1994. Men det var aldrig mer än så. Ingen av oss höll på någon sport, sådär överdrivet mycket i alla fall. Jag har liksom ingen träningsrutin.

Sen blev jag ju fotbollsfrälst. Och feminist. Det har jag skrivit om tidigare.  

Nu har jag börjar träna. Boxning. Det är lite som att komma hem. Jag älskar den svettiga källarlokalen, tränarna som skriker att vi får femton straffarmhävningar om vi tappar garden och känslan av att pressa sig till max. Jag behöver hetsas. Behöver att det gör lite ont. Utmana min kropp. 

Valde en klubb med många tjejer som proffsboxare och en del kvinnliga tränare. Tänkte att det skulle kännas enklare. Att det skulle finnas fler brudar där. Det gjorde mig tryggare. Vi är ett gäng. Märker att vi söker oss till varandra. Möter varandras blickar över rummet. De gör mig modigare. Fast vi inte känner varandra.

Igår sparrade jag mot en ny brud. Vi pratade om att det alltid är killar som väljer att stå i ringen när vi sparras. De liksom tar sin plats för given. Vi står vid sidan av. Runt om. Hinner aldrig med att hoppa in. Hon sa att hon också önskade att hon hade getts samma självförtroende. Hon har boxats i ett år. Grabbarna som stod i ringen har hållit på en månad. Hon sa att hon kände sig för dålig för att stå där.

Förra veckan hamnade jag bredvid en kvinna i 40-års åldern när vi stretchade. Mina muskler skrek fortfarande i panik efter att ha tvingats ligga i planka i evighetslånga minuter. Hon sa att hon börjat boxas för att känna sig tryggare. Slippa vara rädd när hon går hem. Jag såg mig omkring. Gissade att få av killarna var här av samma anledning.

Det är kanske det finaste med systerskapet. Att möta okända systrar. Att i korta ögonblick dela varandras historier. Vanmakt. Rädsla. Osäkerhet. Och samtidigt pusha varandra. Göra varandra modigare. Starkare.

Välkomna in

Medan jag har ägnat mig åt jobb (utan toabesök), feministisk träff och ett svettigt pass boxningsklubben har ni visst blivit väldigt många här.
Välkomna.

Jag skriver mest för min skull. För att jag någonstans vill berätta min historia.
Ibland handlar det om mitt jobb (det verkar vara därför många av er är här just idag). Ibland handlar den om våld. Ibland om mina systrar. Ibland om lycka. Ibland om skuld. Jag tänker att jag någon gång ska berätta om min mormor. Någon gång ska skriva om min mammas resa. Kanske ska jag våga prata om saker jag aldrig berättat förr.
Det finns mycket att säga. Som inte sägs någon annanstans. Det är ett sätt att ta makt. Över mig själv. Över min tid. Att sätta ord på det.

Jag är inte så intresserad av att debattera. Jag lyssnar gärna. Jag berättar alltid. Men tänker inte ödsla tid på att bli provocerad. Det finns så många andra platser jag kan bli det på.

Tipsa gärna om mig för någon annan. Tipsa gärna mig om någon annan.

Om att bli trött istället för arg

Vi ska prata om trötthet. Och om ilska. Om när man inte längre orkar bli arg. Om hur förbannat less man blir på att behöva visa det självklara.

Min fantastiska vän Maria ringer. Hon jobbar på en kvinnojour. Det var så vi lärde känna varandra. Igår satt hon och räknade statistik. Vi måste göra så för att få pengar. För att bevisa att vi gör något. Omsätta kvinnor och barns livsöden till streck och siffror. Det blir många streck.
För de som tvingats slita upp allt de hade och nu gömmer sig i ett okänt hus, kanske i en okänd stad. För de som ringer och undrar vad de ska göra när kollegans blåmärken bara blir fler och fler. Streck för de, som ljuger och säger att de har ett möte på jobbet, men som sitter i soffan i en hemlig källarlokal och gråter och berättar var han slog den här gången, för att orka åka hem igen. För flickan som tvingas bli vuxen alldeles för fort. För de som lämnar, och går tillbaka och lämnar igen. De blir så många streck. Så många kvinnor. Så många barn. 

Och Maria suckar. Säger att det känns sjukt att vi fortfarande ska behöva argumentera. Att vi behöver bevisa. Att  vi alltid ifrågasätts. Misstänkliggörs. Hon skulle hellre ägna dagarna åt att umgås med barnen som bor på jouren. De som precis fått sin barndom stulen. Istället bråkar hon med siffror och staplar.  Det känns ovärdigt, att vi varje år, behöver åka runt till alla kranskommuner, stå med mössan i handen och tacka för småslantar till verksamhetsbidrag.

Sen ringer fina Malin. Hon pratar om att hon inte orkar mer. Hon har läst kommentarerna på twitter om #sexism. Läst om män som hatar kvinnor som pratar om jämställdhet. Jag säger att man ska undvika att läsa. Inser att det är att skuldbelägga Malin. Det är ju inte hennes fel att människor tar sig friheter att skriva vad fan som helst. De kallar oss visst manshatare.

Vi säger inte att vi hatar män.
Vi säger att vi vill att kvinnor ska ha samma lön som manliga kollegor. Att vi vill att män ska sluta slå och våldta. Att kvinnliga artister ska ha samma chans att vinna priser som manliga. Att pappor ska ta samma ansvar för sina barn som mammor. Att kvinnor ska få likvärdig vård som män. Att världens tillgångar ska omfördelas, så att kvinnor äger hälften.
Det kallas visst manshat ibland.

Så visst blir vi trötta. Maria, Malin och jag. Säkert många andra av er också. Trötta istället för arga.
Jag försöker påminna mig.

Skulden är ändå inte vår. Vi ber bara om att få vara människor. Och människor blir ibland väldigt, väldigt trötta.

Min stolthet & min rygg kompenserar just nu för era skattesänkningar

Jag tänker att det är så märkligt tyst om dem. Om oss. Jag hittar ingenstans att läsa om mig själv. Ingen som berättar vår historia.
Om vi som bär det här landet. På utslitna ryggar.

Kvinnor som ser till att vården, omsorgen och skolan fungerar. Som bär resten av samhället. Som ser till att mamma har det bra på äldreboendet. Att barnen är trygga i skolan. Som gör att du kan gå till jobbet. Utan oss skulle det här landet klappa ihop på ett par dagar.

Jag ville att min text ska bli ett hyllningstal. Till älskade kollegor. Till fantastiska vänner. Till de som räddat min pappas liv. Till de som gav min mormor en värdig ålderdom. Till de som gjorde mig och min brorsa till vettiga ungar.
Ändå är det svårt. För det gör så ont i mig. Att det är våra ryggar som just nu betalar skattesänkningarna i det här landet. Det är vi som försöker kompensera när välfärdssamhället raseras. För vår yrkesstolthet tvingar oss till det. Jag tror den här texten snarare får handla om mig själv. Om hur jag älskar det här jobbet. Om hur jag är så oerhört stolt. Men, hur trött jag är på att snabba på stegen för att kompensera.

Ibland säger man det till oss. Att vi borde sätta ner foten. Säga ifrån. Sluta slita. Räta på våra ryggar och gå därifrån. Ibland säger vi till och med till oss själva.

Sen möter jag mina patienters blickar. Ser deras dödsångest. Smärta. Hopp. Förtvivlan.
Då går man ingenstans. Då stannar man. Då håller man handen. Då pratar man om döden, och om vad som ska hända med barnen, och om begravningar, och om hur cellgifter förstör den kropp man en gång trivdes i. Då kastar man om planeringen. Glömmer man bort att man är kissnödig.
Sen går jag till nästa sal. Möter mamman som borde gå till jobbet men som inte får någonting att fungera när dottern ligger i en säng på ett okänt sjukhus och har cancer. Då pratar man istället om hur orättvist livet är. Då pratar man om att den finns anhörigdagar, men att man kanske borde försöka jobba ändå - spara dem - för om allt går åt helvete - då behövs de kanske ännu mer. Än så länge ser det ljust ut. Och jag glömmer bort att jag är hungrig.
Och möter istället kvinnan som varit sjuk så länge att vi alla glömt att hon en gång var frisk. Hennes kropp lyder inget alls. Utan gör bara ont. Jag lyfter henne försiktigt högre upp i sängen. Och sen måste jag ge henne morfinspruta efter morfinspruta men hon fortsätter skrika och jag känner mig maktlös. Men går därifrån gör jag inte.
För min yrkesstolthet. håller mig kvar. Och jag tänker att jag är glad att jag har den.
Jag skulle kunna skriva tusen meningar om människor jag mött. Om möten. Om livet och om döden. Men jag tror ni förstår. Vi slår knut på oss själva. Och räcker ändå inte till.

Jag inser att det är vansinne. Att försöka ge det här samhället råd att sänka skatten, genom att gå fortare i korridoren, hoppa över fikarasten och gå ensam med ostadiga farbröder till toaletten (fast vi sagt att vi alltid ska vara två - om han ramlar).

Jag skulle såklart önska att jag kunde säga; ni får den vården ni betalar för. Vi gör det vi hinner, men inte mer.
Då straffar man de som hade oturen att bli sjuka. Inte de som bestämmer över skatterna.
Min yrkesstolthet tillåter inte det.

Men jag tänker att ni andra. Vi andra. Det kanske är dags att vi börjar betala. Så att mina kollegor får gå på toaletten i alla fall en gång per arbetspass. Att vi slipper bli sjukskrivna när vi är 32 år med utslitna höfter. Att vi hinner äta lunch. Att vi slipper gå ner till akuten när arbetsdagen är slut, för att det jävla magsåret kommit tillbaka. Så patienterna får möta sjuksköterskor som har tid och energi.

Vi borde börja betala för den vård vi får.
Just nu är det min kollegors kroppar som täcker kostnaden

Vad kostar vårt försvarstal?

I morse sa Hanna Hellquist att hon var feminist i radio. Minuterna efter ramlar det in sms och tweets till P3 att Hanna var galen och att hon hatade män. Hanna svarade att det inte fanns något så självklart för henne som att vara feminist. Att säga att hon är det. Att tro på vad hon säger.
Jag blir varm i hjärtat. För jag tänker att Hanna är så sjukt modig.

Senare på dagen tipsade min vän Bea om en artikel Gudrun Schyman skrivit. Hon undrar var feminismens försvarare tagit vägen. Hon refererar till den feministiska våg i slutet av 90-talet/början av 2000-talet där alla var feminister. För att det var ett sätt att vara politiskt korrekt eller politiskt trendig. Hon kräver att vi gemensamt ställer oss upp och tar strid. För den här världen håller på att gå åt helvete. Mäns överordning kvarstår och förvärras. Vi kvinnor förlorar. Jag älskar Gudrun. Hon är en av dem som får mig att hålla huvudet högt.

Jag skulle kunna skriva tusen försvarstal åt feminismen. Om och om igen. Om våld. Om makt. Om utrymme. Om disk. Om äldreomsorg. Om dagis. Om P3guld. Om krig. Om utseendehysteri. Om sex. Om VD:ar. Om lön. Om pension. Om drömmar. Om ilska. Om skuld.
Det finns så mycket att försvara. Så mycket att förklara. Så mycket att själv förstå.

Men, jag blir ibland så trött på att försvara och på att betala priset det kostar. Jag vet att det jag betalar är lågt. Herre, det räcker med att läsa en av de hundratals hatkommentarer Hanna eller Gudrun fått.
Likväl kostar det. Likväl ringer män till mig på kvällar och skriker att jag är en feministhora som bara vill sätta dit män. Likväl får jag mail från kränkta gubbar som kallar mig lilla gumman. Likväl provoceras killar av mig på fester och hävdar att jag är en hysterika.
Och även när jag skrattar och säger att med vissa fiender behöver man knappt vänner - gör det ont att kallas hora av okända.

Älskade feminister. Vi ska aldrig sluta försvara.
Men, vi lär vara rädda om varandra på den här resan. Det här kvinnohatet får inte äta upp oss. Får inte slå ner oss. Får inte få oss att tystna.
Men låt oss också prata om det pris vi betalar.

Tack fotbollen, för att du gav mig feminismen

Jag älskar fotboll. Har nästan alltid varit värdelös på fotbollsplan. Har försökt. Men är nog bollrädd och lite träningsskygg. Är bara bra på att tacklas och skrika "dommarjävel". Det ger ingen fotbollskarriär att tala om. Men jag älskar att se andra spelar. Oavsett om det handlar om VM-final eller seriespel i division 5 får synen av svettiga benskydd, gräsfärgade och uppskrapade knän och kramkalas efter mål i sista sekund mitt hjärta att klappa extra hårt.

Fotbollen gav mig ingen karriär. Men den gjorde mig till feminist. Fick mig att förstå att män är överordnade oss kvinnor. Att felet inte är vårt. Kanske den insikt som betytt allra allra mest i livet.

På fotbollsplanen lärde jag mig att tjejer var avvikande och med på undantag. Lärde jag mig att väljas sist in i laget. Lärde jag mig att jag inte hade en chans att konkurrera med killarna. På fotbollsplanen fick jag veta tjejer är försiktiga, sköra och rädda för bollar. Att killar är snabba, hårda och offensiva. På torsdagseftermiddagarna när vi spelade match fick ingen tjej lägga en straff. Fick det inte vara för många tjejer på plan samtidigt. Fick tjejer inte vara målvakter. Inte om vi ville vinna i alla fall. Och det ville vi ju.
Så jag spelade mittfält. Satt på avbytarbänk. Stod aldrig i mål. Och missade den enda straff jag någonsin fick lägga.

Sen fyllde jag 12. Orkade inte vara den som fick vara med på undantag. Formulerade det nog inte så. Sa nog snarare att fotboll blivit tråkigt, Jag köpte Fittstim och lästa fantastiska Anja Gatus text.  Förstod att skulden inte var min. Började se att killarnas stora utrymme, var på bekostnad av att mitt minskade. Blev förbannad feminist.

I många år undvek jag fotbollsplanen. Sa att sport inte var min grej. Ägnande mig åt andra saker. För mig blev jag som mest tjej på fotbollsplanen. Och det är inte alltid enkelt att tillhöra den underordnade, den förtryckta.
För några år sedan kom kärleken tillbaka. Nu står jag vid sidan av, hejjar på mina vänner som uträttar stordåd på plan. Firar segrar. Sörjer förluster. Bär svettiga benskydd. Biter på naglarna. Dricker öl när det blir 2-1 till Sverige. Skriker glädjevrål. Jag älskar det.

Men sörjer fortfarande att jag aldrig fick chansen. Att det jävla patriarkatet tvingade mig att bli bollrädd.

Som om USA skulle vara så mycket sämre än oss.

Det är ett par veckor sedan. Jag minns hur flera av mina vänner pratade upprört om den. I mängder av artiklar presenterades en undersökning gjord i USA.

Den handlade om sexuellt våld. Visade att var femte amerikansk kvinna någon gång utsatts för en våldtäkt. Det ger 24 kvinnor som våldtas, utsätts för våldtäktsförsök eller förföljs, varje minut. Dygnet runt. Året om. Ger tolv miljoner kvinnor per år. Fler än Sveriges befolkning. Våldtas. Varje år. Jag håller på att skriva tolv miljoner fall per år. Backar tillbaka. Rättar. Vill inte att vi reduceras till fall. Vill att vi alltid ska komma ihåg att kvinnorna har namn, har drömmar och vänner de älskar.

Jag sitter på en middag någonstans när jag först hör siffrorna. De runt omkring mig är upprörda. Jag känner mig trött.
Alla blickar på mig; "känner du dig inte upprörd? Att de är så många? I USA? Det är ju som om det vore här". Tittar upp; säger bara "Siffrorna här är nog ungefär likadana. Minns dem inte i huvudet. Men, vi är i alla fall inte mycket bättre än USA. Så mycket för världens mest jämställda land".
Ingen tror på mig. Säger "Så illa kan det väl inte vara" Jag tänker att jag borde googla fram statistik. Men är för trött på att folk måste ha skandalrubriker för att tro.

I dag läser jag Slagen dam. Mäns våld mot kvinnor i det jämställda Sverige - en omfångsundersökning (2001) igen. Där tillfrågades 10,000 svenska kvinnor i åldrarna 18-64 år. En ovanligt hög svarsfrekvens med över 70% svarade. Mer än var tredje kvinna (34%) har utsatts för någon typ sexuellt våld efter sin 15-års dag av en man. I Sverige. På 2000-talet.

De är inte bara siffror. De är kvinnor. De är mina vänner, systrar, döttrar och mammor. De är min mormor. De är ditt barnbarn. De är kollegor, din sons lärare och tjejen bredvid dig på gymmet.

Att bli våldtagen får ens liv att krascha. Ofta för en stund. Ibland för resten av livet. Det får jorden att byta riktning. Ofta överlever man. Ofta går man vidare. Ofta hittar man nya vägar. Man lyckas samla ihop sig själv, ibland med hjälp av andra och hitta nya pusselbitar. Det är inte alltid en erfarenhet som gör enbart dåliga saker med en. Men, en erfarenhet man tycker att kvinnor skulle få vara utan i det som kallas världens mest jämställda land.

Modiga, fina systrar. Jag kan inte lova er mycket. Men det enda jag kan lova, lovar jag nu. Aldrig mer ska jag trött ge upp på en middag en torsdagskväll. Aldrig mer ska ni vara bara statistik och fall och lagom upprörda känslor. För alltid, ska ni i mina berättelser få vara kvinnor av kött och blod. Ska ni få vara offer och överlevare på samma gång. Ska ni få ha drömmar och färdriktningar. Få göra motstånd (ibland är enda motståndssättet att inte göra något alls - även då ska ni hyllas). Få gå sönder. Få resa er igen. Aldrig mer ska ni enbart bli procentsatser.

Vi är inte bättre än er. Jag önskar att vi vore.

Jag läser rubrikerna i DN. I SVD. I Aftonbladet. Ser Twitter svämma över.
De säger det jag redan vet. Ändå skäms jag. Över den yrkeskår jag annars stolt tillhör. Över att våldsutsatta kvinnor aldrig någonsin kan känna sig säkra på att bli trodda. Snarare på att misstänkliggöras och dömas. Av polis, av vänner, av rättsväsende, av kollegor, av socialsekreterare. Och av vården. Vi som alltid ska se till patientens behov. Vi som alltid ska låta patientens upplevelse vara centrum.

Det är naivt att tro att sjuksköterskor skulle vara bättre människor än andra. Ändå hoppas jag det. Ändå tänker jag att det är klart att vi förstår; att psykisk och fysisk terror i hemmet skapar symptom. Ger blåmärken, men också huvudvärk, ångest och buksmärta. Ger knäckta revben, men också sömnlöshet, underlivsblödningar och kramp i magen. Tänker, det är klart vi frågar; när historien inte hänger samman, när besöken på akuten blir frekventa, när kvinnan tystnar. Jag hoppas så innerligt. Men vet. Trots allt.

Man kan så klart bli arg och ledsen och förbannad och full av skam. Jag blir det också. Minns diskussioner i fikarum och i skolbänken. Minns röster som säger En del tjejer, de väljer att utsätta sig för risken. Minns Jag skulle aldrig låta någon göra mig illa. Om man stannar kvar, då accepterar man. Kommer ihåg hur jag bråkat. Men också hur jag bara gått ut genom dörren och inte orkat strida (förlåt).

Minns tre års utbildning. Minns tre timmars föreläsning om våld i nära relation. Inser att det är ingenting. Minns hundratals timmar av rabblande av muskelgrupper, omvårdnadsteori och farmakologi. Minns att ingen lärde oss att ställa frågan. 

Vi är inte bättre människor. Jag skulle önska att vi var. Men precis som resten av samhället (precis som du), har vi lärt oss att bortförklara mäns våld. Har vi lärt oss att skuldbelägga den som stannar.

Det är klart att det går att förändra. Annars skulle jag aldrig skriva det här.

Men. Vi behöver verktyg. Kompetens. Krav att ställa frågor. Mod att ställa frågor. Någonstans att göra av svaren. Behöver förväntas ställa frågor. Behöver rutiner.
Det är egentligen för sent. För alla de kvinnor vi missat. Vi kränkt. Vi inte trott på. Men. Smärtsamt medvetna om att det kommer komma nya i morgon, vet vi att det är bråttom.
 

Vita riddare

Jag pratar med min finaste vän. Om svek och om skam. Vi måste prata. Mycket. Länge. Ofta.
Just nu gör det så ont att man inte kan andas, inte kan tänka, inte kan sova. Det snurrar alldeles för många tankar. Många tillfällen som fladdrar förbi. Alla gånger där man nu måste omvärdera vad vi egentligen var med om.

Jag har alltid hatat vita riddare. Mer än något annat. De utger sig för att vara goda, men egentligen bara har det som en strategi för att få cred. De män som berättar vitt och brett om feministiska strategier, men hugger knivar i ryggen på sina s.k. systrar. De som jag skrutit om, försvarat och tänkt; äntligen, en att lita på - men som nu får mig att ligga sömnlös för det de gör mot dem jag älskar. 

 

Jag tror det är skulden. Skammen. Jag har svårt att lägga den någon annanstans än hos mig själv.
Minns fester jag bjudit med dig på. Minns gånger jag sagt "du är inte som de andra". Minns hur du svarat "Tack. Jag vill inte vara som de andra". Minns kompisar jag introducerat dig för.  Minns feministiska diskussioner. Jag har lanserat dig som någon annan, något bättre än den du är. Och nu måste jag försöka punktera det luftslott vi en gång byggt upp av dig. För du förtjänar inte vår beundran. Inte våra vänner. Inte förtroendet jag gav dig.
Vi är rädda att ingen kommer tro på oss. Jag hatar mig själv för att vi skräms av det. hatar att du är så duktig på att spela duktig feministkille. Att vi varit duktiga på att spela med. 

Jag vet att skulden inte är vår. Och därför blir jag ännu argare på dig. Jag kallar dig alla fula ord jag kan. 

Det finns de som är as. Jag vet det. Livet lärde mig det rätt fort. Vi kan vara ganska överens om det i stort också. I varierande grad tillåts jag säga att jag hatar våldtäktsmännen, de som kallar mig hora, direktörerna som skålar i champange när mormor svälter ihjäl på vårdboendet.

Men. Du och dina armé av vita riddare. Ni kommer undan. Ingen tror på mig. Ni är de man släpper nära in på livet. Och det gör tusen gånger ondare när ni sviker. När ni hugger knivar. Misscreddar. Skriver ner.

Ibland älskar jag att jag är långsint. Jag kommer aldrig förlåta. 

Om att bli lycklig, extra allt. trots allt.

Det är klart att det är lätt att misströsta i en galen värld. Det finns oändliga mängder sorg och frustration i all orättvisa. Jag har tusen gånger om varit den som tystnat, som gråtit, som gett och upp och lagt mig ned. För ibland känns det bara jävla jävla hopplöst.

För att överleva jagar jag sammanhang där jag får bli glad. och arg.

I dag var en sådan dag. En dag som gav tusen gånger mer än den tog. 

Det magiska som uppstår i att se någon säga det jag tänker på från en teaterscen. Två timmar av omvända maktroller. Två timmar av att vara den som får en guldkudde och extra smickrande strålkastarljus. Två timmars paus till en värld där det inte längre var självklart att kvinnor skulle förnedras, våldtas och mördas.
För mig var det #scum.

Fantastiskt. Befriande. Enastående.

Varje sekund var en sekund av närvaro, ilska och glädje. Som ett knytnävsslag i magen. Som ändå spred värme. Efteråt log jag. Som om det fanns ett före och ett efter.
Teater brukar inte beröra mig så. Inte så att jag slutar andas. Inte får mig att vilja stanna tiden. Inte vill något annat än att bara vara där.
Teater brukar inte få mig att börja prata. Att skratta. Att bli arg. Inte på det sättet som idag. Inte få mig att berätta vad som gör mig rädd, vad jag skäms över, vad som gör mig stolt. Som får mig att visa hänsyn och ta ett steg framåt på samma gång. 

(jag förstår att den magiska känslan skrämmer. Det måste vara därför ni drivit runt på debattsidor och i TV-soffor och så kompromisslöst hatat det. För ni skulle aldrig förstå. Ni skulle aldrig bli en del i min magiska transformerupplevelse. Ni skulle bara se att det fanns ett före. och ett efter. Och det gör er så rädda att ni aldrig kommer sätta er fot i närheten. Bara hata på avstånd. tryggt)

Jag är oändligt tacksam över att jag får vara en liten del av något bra. Så oändligt tacksam över att inte vara ensam. Över att med glädje elda under min vrede tillsammans med andra.

(Matilda. Shadé. Ni är fab fab!)

Om ni slutar våldta, slutar jag hata

Igår slösade jag tre minuter på att se kvinnohatare debattera teaterföreställningen SCUM i programmet Debatt. Mitt blodtryck nådde oanade höjder kan man väl konstatera. 

Det är för mig fruktansvärt provocerande att se vuxna män gråta ut på bästa sändningstid. Förklara hur de känner sig personligen kränkta. av en teaterpjäs.
Jag har ännu inte läst SCUM-manifestet. Jag har ännu inte sett pjäsen. Det hade inte de manliga debattörerna heller. Därför tar jag mig rätten att försvara den. På samma sätt som de tog sig rätten att anklaga den. De kallade SCUM för manshatarhets. Herre. Hela det här samhället bygger på kvinnohat. Kan ni inte bli förbannade över det istället.

Är det inte vidrigt att man (eller snarare Brå) räknar med att det begicks över 50,000 våldtäkter i Sverige under förra året. Att män i 98% av fallen var förövare. Att kvinnor i  97% av fallen var offer. Det är tjejer av kött och blod. Kvinnor med familj, vänner och arbeten. Med drömmar och porlande skratt.
Vi är era döttrar, systrar och älskade. Våra liv slås sönder av mäns våld. På riktigt.

Kan ni inte provoceras av det istället?

Och kan ni, framförallt, göra något åt det?

Jag går upp köper SCUM-manifestet så länge.

#jävlamassagrattis #prataomdet

Vi måste prata om det.

Det kan verka så fruktansvärt enkelt. Banalt, nästan.
Men ändock, den enorma sprängkraften.
Min befrielse har ofta varit att få sätta ord på min verklighet. Insett att jag varken är knäpp eller ensam. I många är trodde jag det handlade om min egen galenskap när jag snabbade på stegen genom parken. När en okänd mans plötsliga rörelser mot mig, fick hjärtat att fladdra oroligt. När jag rodnade, tystnade och gick hem med en klump i magen.

Nu vet jag ibland bättre. Nu har jag skapat rum att prata om det i. Hittat de som upplever samma sak som jag. Som känner igen mitt fjärlishjärta och heta kinder. Som kan skratta. dela med sig. göra skuldbördan och klumpen i magen lite mindre. De hjälper till att formulera det jag tänker. Och jag hittar ord, åt deras fladdrande känsla.

Ibland vet jag såklart fortfarande sämre. Då håller jag tyst. Bär skulden ensam. Tänker att jag är lite galen. Eller ganska mycket galen.

Grattis alla modiga som vågade #prataomdet

Fortsätt prata.
Ni skapade ytterliggare ett rum, att låta fjärilshjärtan flyga stolta i.

När tusen systrar reser sig

I ett rum, med alldeles för lite syre. Alldeles för många tjejer. Någonstans i Sverige. I kväll.
Aldrig tidigare har de mötts. Kanske kommer de aldrig se varandra igen. Ändå blir de varandras viktigaste spegelbilder. Just där och då.

Det är svårt att vara ärlig inför sig själv. Svårt att vara ärlig inför dem som står en nära. Ofta svårast inför dem som är en okänd. Jag vet det. Men jag vet också. Ibland kan det vara tvärtom. Att man kan säga saker i ett stängt rum med hemliga systrar, som man aldrig sagt förut.

Man kan testa nya roller. Få en chans att lägga skulden där den hör hemma. Möta någons blick och gemensamt bestämma; det var inte vårt fel. Bland okända systrar får man skrika, slå och sätta upp handen när ens gräns kränks. Kan man redan nu skicka ett förlåt, till sitt framtida jag; som inte heller alltid kommer klara av att säga nej. Känner man sig starkast, gladast och argast. På en och samma gång. Tillåter sig att explodera.

Det finaste jag vet. Att finnas bredvid och tyst se på när tusen systrar reser sig. Att få le när det magiska händer (det händer alltid. varje gång). Att få säga. Ni är mina spegelbilder. Ni är den jag var för tio år sedan. Ni är den jag är om tio år.

Och helvete, vad ni skriker högt. slår hårt.

Varför jag aldrig gick

Jag träffar henne. En i raden av kvinnor med sidor av journalanteckningar från akutens väntrum. Med förhör som aldrig ledde någonstans, i ett arkivskåp hos polisen. Med en friande och en fällande dom uppläst i tingsrätten. Jag har träffat henne förut. Eller i alla fall träffat hennes systrar. Deras berättelser är lika. Aldrig identiska. Ändå är det något som är så svårt att förstå.
Hon har fått frågan så många gånger.

Att hon inte gick. Att hon gick och kom tillbaks. Att hon stannade i två år till. Att hon levde med krossade kaffekoppar, revben och drömmar. Att en vanlig måndag kunde innehålla både rosor och en skenavrättning med ett avsågat hagelgevär. Att hon bytte jobb varannan månad för att ingen skulle hinna ställa obekväma frågor om blåmärken och haltande gång. Att hon födde ett dött barn. en flicka. hon skulle vara fjorton år idag. Han sparkade ut det. Hon grät i hans armar. 

Hon ser på mig och ler. Blåser ut röken mellan tänderna. Hon ser ut som en filmstjärna tänker jag. Mörka lockar. Gröna ögon. Värmer händerna på kaffekoppen. Solen får hennes fräknar att synas extra tydligt. Det är tiden mellan sommar och höst.

Hon synar mig uppifrån och ner. Naglar fast mig med blicken. Frågar:

- Har du någonsin drabbats av den riktiga, stormande förälskelsen?

(tystnad)

- Den som griper tag i dig från första gång när era ögon möts.  Du vet där och då att livet aldrig kommer bli detsamma igen. Du kan fortfarande minnas era första ord, minnas vad det luktade, minnas vad du hade på dig.

Och självklart minns jag. Jag minns hur jag fick upp den tunga dörren och kom in i ett hav av testosteron. Längst in i rummet stod du. Lyfte upp blicken i samma sekund som jag såg dig. Minns att du luktade förgätmigej. Minns att jag frös, fast jag hade vinterjackan på mig inomhus. Hur allt kändes så självklart. Hur jag visste att jag kommit hem. Och hur det skrämde mig. Och gjorde mig lycklig.
Det är som ett knytnävslag i magen.

- Där ser du, säger hon. Hon ler igen. Tänder en ny cigarett.
- Den där förälskelsen. Man ska vara glad om man någon gång drabbats av den. Det är en fin erfarenhet att bära. Jag ångrar ingenting. Jag visste redan från början att det var farligt. Det var så intensivt. Det gick så snabbt. Jag drogs med. Lät mig falla. Försökte förhandla med mig själv. Kompromissade bort gränser.

När våldet kom, var jag redan fast. Jag älskade, innerligt och passionerat. Men hade också brutits ned. Mina gränser hade han kränkt tusen gånger om. Jag visste inte vem jag. Jag visste inte vem han var. Han slog mig sönder och samman. Men han var också den enda som lyckades hålla mig vid liv.

- Jag försökte gå så många gånger. Men jag drogs tillbaka. Hoppades och älskade. Sörjde den jag en gång älskat. La skulden på mig själv. Kände mig ensam och vilsen. Världen blev så grå. Med honom exploderade den.
När jag tillslut kunde gå. Var det för att jag blev likgiltig. Inte ens ett hagelgevär kunde få mig att reagera. Våldet gjorde mig apatisk. Så jag gick. Men fortfarande. Tio år senare. Vänder jag mig om, och mitt hjärta slår ett extra slag, när jag tror att det är han jag möter på gatan.

Hennes ord gör alldeles för ont i mig. Jag förbannar mig. För att jag förstår. För att det blir smärtsamt tydligt att det lika gärna kunde varit jag. Att det kan bli jag.
Märk väl. Jag säger inte att du skulle slå mig. Jag säger, att jag nog inte skulle kunna lämna dig, om du gjorde det.

Jag ville vara en combatfeminist, men..

Känslan i magen.
När jag borde säga ifrån. När jag borde bli arg. När jag blir arg och förstör stämningen. När jag borde skrika. När jag känner mig rädd. När jag väljer omvägar. När jag slår ner blicken. När jag tystnar. När jag känner mig felplacerad. När jag skäms. När jag är för högljudd. När jag är för tyst.
Den känslan.

Jag åker tunnelbanan hem en fredagkväll. Vid Gullmarsplan kastar sig ett grabbgäng in genom dörrarna precis före de stängs. De söker av tåget. Känner hur de mäter mig med blicken. Jag tittar intensivt ut genom fönstret. Sätter igång musik i mina hörlurar. Låtsas att de inte finns. Känner hur deras ögon bränner hål i min korta klänning. Skyndar upp för rulltrapporna och hör inte när de ropar hora.

Jag sitter på en bar en söndagskväll. Min vän Cattie och jag pratar om livet, kärleken, döden och huruvida Barcelona är överskattat eller inte. Vi skrattar och jag känner mig fri. Två män frågar om de får sitta vid bordet bredvid oss. Vi säger att det går bra. De vill bjuda på drinkar. Vi tackar nej. De vill skåla. Vi vill inte. De vill prata med oss. Vi vill prata med varandra. Jag är så jävla övertydlig att jag nästan skäms. Ändå fortsätter de att bjuda in sig själva. Vi tystnar. Vi kommer av oss. Tio gånger minst tappar vi tråden. Tillslut går vi hem. Mina känslor av ilska och sorg, blandas med skuld.

Jag hänger hos en vän. Han har flera vänner där. Vi dricker kaffe och äter bullar. De skämtar om en tjejs vikt. Jag ber dem hålla käften. De svarar att det var bara på skoj. De skämtar om varandras vikt. Jag försöker lamt förklara att det inte är samma sak. De skrattar. Jag orkar inte mer.

Jag är på jobbet. En kollega pratar om våldtäkt. Säger att det verkar vara en viss typ av tjejer som blir våldtagna. Som bjuder in. Jag säger att så är det inte alls. Försöker förklara. Känner att orden inte räcker till. Att jag nästan börjar gråta, för jag blir så arg och så jävla jävla ledsen. Känner suckande andetag och ögonbryn som höjs.

Det är så många gånger som känslan i magen får mig att önska att jag hade varit annorlunda. Varit modigare. Starkare. Mer högljudd. Mer taktisk.

Jag vill vara feministen som alltid tar striden. På ett kompromisslöst men ändå hänsynsfullt sätt. När jag skriver det, inser jag det omöjliga. Jag är ingen övermänniska. Jag är ingen combatfeminist. Inte bara i alla fall. Jag är människa och tjej och uppfostrad till skuld, skam och att till att visa hänsyn och att ibland slå ner blicken.

Det är så lätt att ställa omöjliga krav på sig själv. Så svårt att vara förlåtande. Fast jag kan formulera det i ord, försvinner inte känslan. Jag kan vara hård, jag har stått i TV-debatter, suttit i panelsamtal, hållit självförsvarspass och varit orubblig. obekväm. provokativ till och med sägs det. När jag slår ner blicken i tunnelbanan känner jag mig som ett punkterat luftslott. Som kejsaren utan kläder.

Jag gissar att jag nu försöker förlåta mig själv. Men också förklara, om än bara för mig själv, att feminism inte är att ställa sig utanför sitt kön och sluta vara förtryckt.

För. det. går. inte.

Det är en möjlighet att försöka förstå magkänslan. en chans att placera skulden där den hör hemma. Man lyckas ibland. Man misslyckas ibland.

Vackra vackra systrar

Jag förstår att det inte är unikt. Samtidigt är jag också medveten om att alla inte har samma förmån som jag. Jag är så evigt tacksam och lycklig över min feministpakt. Att vi en dag för några år sedan insåg att just vi fem skulle kunna bli varandras oaser. Att vi började skapa ett separat rum att diskutera, skratta, älska, gråta, vara förbannade och rakt igenom lyckliga. Att vi läste böcker, såg filmer, gick på föreläsningar, drack vin, åt mat, reste. 

Våra liv förändras under tiden. Jag flyttar. Johanna skaffar barn. Jag lämnar en relation. Katrin går in i en. Malin ska flytta utomlands. Men flyttar in hos mig istället. Maria skaffar hus. Oavsett vad, är inget förändrat. Oavsett, är det tårar, glädje och ilska när vi ses. Oavsett vad, drömmer vi om gemensam framtid, om revolution och dagen då vi går i pension.

Vissa dagar, vissa stunder saknar jag dem så att hjärtat går i tusen bitar. Aldrig är någon av dem mer än ett telefonsamtal bort. De får mig att flyga högre. Krascha mjukare. Jag behöver aldrig förklara. Blir aldrig ifrågasatt. De låter mig testa idéer. och jag älskar när jag får utmana deras tankar. De ger mig perspektiv. Jag inspireras av deras sätt att vara. Marias sätt att få allt att kännas så enkelt och självklart. Malins förmåga att elda under vår vrede. Katrins nyanser och perspektiv. Johannas fantastiska lyskraft. En och en är de oerhörda. Tillsammans oslagbara.

När jag var liten fick jag lära mig att tjejer bara kunde leka två och två. Att tjejer var missunnsamma. Det gör mig så ledsen. För är det några som lyfter mig, som peppar, som så kompromisslöst hyllar mig så är det mina bästa brudvänner. De grabbar som omger mig, brukar sällan credda. De kommer i bästa fall med s.k. "konstruktiv kritik", ett sätt att säga "kul att du fick göra det där coola, men jag hade gjort det bättre". I sämsta fall möts jag av total tystnad.

Ibland, ganska ofta exploderar jag av stolthet. Som när Maria fixar världens grymaste ljusmanifestation mot våld mot kvinnor. När Malin får två av Sveriges coolaste jobb. När Johanna tar strid efter strid på socinomutbildningen. När Katrin föreläser om sitt fantastiska projekt för alla höjdare på finansinspektionen och kronofogden. De är mina hjältinnor. Men inga övermänniskor.

En gång i tiden kunde jag ge tusen feministiska tips. Numer har jag kanske bara ett.
Bygg pakter. Skapa separata rum. Hitta kvinnor att spegla dig i. Kvinnor att beundra. Kvinnor som beundrar dig. Försök städa bort dem som trampar på dig. Men går inte det, hitta i alla fall guldkornen som får dig att växa upp över molnen.

Jag längtar till den dag feministklubben går i pension. Då ska vi flytta till Paris, dricka vin om nätterna vid Sacre Couer, spela boule en vårdag i en park, skåla på Simones grav, se solen gå upp över Seine.
Fram tills dess kommer vi ägna tiden åt skapa stordåd och odla storhetsvansinne.