Dagens vidrigaste man

Två av mina vänner läser just nu andra terminen på polishögskolan. Vi har ganska mycket diskussioner om kulturen i kåren. De säger att machostämpeln allt mer tvättas bort. Att man satsar på att utbilda en "ny typ" av poliser.

I kväll ska jag till dem och äta middag. Precis innan jag ska åka hittar jag det här. Det kändes så där pepp.

Jag orkar inte skriva något mer än: Fan, jävla as!

porslinsörhängen och kylskåpsmagneter

Jag åkte på en fantastisk loppis i går tillsammans med två fina vänner. Vi gjorde massa fynd. Jag stod för flest inköp, Mira för de riktiga fynden kanske. Solen sken och livet kändes trots allt väldigt fint.
Allra gladast är jag för de här underbart fina porslinsörhängena som enl. kvinnan som sålde dem hade tillhört hennes mormors mor. Hon hade tänkt göra om dem till broscher, men aldrig kommit sig för. Nu blev de mina för 30 kronor. Jag tror aldrig jag kommer våga använda dem, men bara att titta på dem gör mig lite lyckligare. 

När jag kom hem hade mina nattgäster M och S dragit vidare på fotbollsmatch. Dock lämnade de det här fina minnet på mitt kylskåp från deras besök.

Reklamationsavdelningen för våldtäkt, tack!

I natt var jag med om en av de vidrigaste sakerna på länge. Jag är fortfarande arg, ledsen och upprörd, och har ältat den här historien halva dagen med mina smarta smarta vänner. 

Jag och en kär vän som vi kan kalla M satt på en balkong i Stockholm i natt. Hon rökte kvällsciggen och jag pratade om livet. Ungefär som det brukar vara. Nedanför balkongen stannar en bil, och av någon anledning reser jag mig upp och tittar ner. Jag reagerar på hur den manliga taxichauffören kysser den kvinnliga passageraren, men tänker; att man kan ju faktiskt ha relationer även med folk som kör taxi. Men så står jag kvar två sekunder till och ser hur han håller fast henne, hur hans händer tar på hennes bröst och hur hon försöker vrida bort huvudet. Även M ställer sig upp och vi säger högt; "Hon vill ju inte". Hon lyckas ta sig loss, och får upp dörren. Han håller fortfarande fast i hennes arm, och när hon reser sig upp grabbar han tag i hennes underliv och nyper till. Hon springer till en port längre upp på gatan och han kör i väg.

Vi hinner skriva ner registreringsnumret och ringer till Sverige Taxi som var det bolag som taxin kom ifrån.  Jag förklarar hur jag precis sett en av deras chaufförer sexuellt ofreda en kund. Till svar får jag av att jag endast kan beställa taxi såhär dags, och detta är ett ärende för deras reklamationsavdelning som öppnar på måndag. Jag försöker återigen förklara händelseförloppet och undrar om mannen som jag just såg hålla fast sin passagerare och ta henne mellan benen ska fortsätta köra i kväll. Killen i telefonen svarar att jag kan få hans id-nr så jag kan berätta vem det gäller när jag ringer reklamation på måndag, men att han i nuläget inte kan hjälpa till mer. När jag återigen frågar om han verkligen ska köra mer taxi i natt (eller någonsin), erbjuder sig den här bokningssnubben att ringa honom och ta ett snack. Men taxi kommer han fortsätta köra under helgen.

Jag la på, och ringde polisen i stället. De hänvisade inte till reklamationsavdelningen, utan tog upp en anmälan. Men sa samtidigt att den antagligen inte kommer leda någonstans, om inte kvinnan själv anmäler övergreppet.

Jag vet att vi kvinnor är som allra mest utsatta för våld i våra hem. Allt som oftast är förövaren någon vi känner. Men lik förbannat är vi kvinnor som allra mest rädda när vi rör oss i det offentliga rummet. Vi har alla våra egna strategier när det gäller att hantera den där vardagsrädslan. En del av oss går alltid hem i sällskap, några av oss undviker att gå ut, en del av oss känner oss trygga i en taxibil.

Därför, är det en extra jävla kränkning att vi inte kan vara trygga ens i taxibilen och att vi dessutom blir ifrågasatta och nonchalerade när vi försöker placera skulden där den hör hemma. 

För den kvinnans skull, och för min egen, och för alla andra. Skulden är aldrig vår.

Det här med att provocera

Jag säger aldrig något för att provocera. Jag har aldrig förstått det fenomenet att säga något man egentligen inte tycker, bara för att någon annan ska bli upprörd. Som igår, då ramlade jag in på en fantastisk trevlig tillställning med en blandad skara människor. Med anledning av gårdagens kval för herrarna och veckans Hegerfors-uttalande handlade en del av kvällen om fotboll.

En av de för mig okända snubbarna utbrister någonstans i diskussionen "Men, tänk om det är sant. Att Arne har rätt och att fotboll är för komplicerat för kvinnor". Tystnad uppstår. Tre sekunder går. Sedan; "Äh, jag sa det där bara för att provocera". 

Alltså; va?

Jag vet att många ofta blir provocerade av det jag säger. Ofta män. Ofta vita, heterosexuella män i gubbålder. Men min poäng är aldrig någonsin att provocera dem. Jag säger som jag tycker, hoppas hitta fler som tycker som jag samt kanske få någon mer att fatta det jag fattar. 

Vad är poängen med att säga korkade saker, bara för att få tre sekunders tystnad och sämre stämning? Kan någon förklara? Min upplevelse är att det oftast är killar, som på något sätt känner sig lite obekväma eller otillräckliga i situationen som spexar till det med att "provocera".

Mannen som "bara ville provocera" konstaterade innan han gick att han aldrig tidigare träffat så många tjejer som kunde så mycket om fotboll. Det sa han dock inte för att provocera.

Och herrarna förlorade visst med 2-1.

Aftonbladets omröstning skapar könskrig 2.0.

Alltså, jag vet att jag varken borde bli upprörd eller förvånad. 

Men ibland inbillar jag mig att det faktiskt är så att vi i Sverige ändå har kommit en bit på vägen när det gäller jämställdhet. Den illusionen liksom krackelerar när man vaknar en sketen tisdagsmorgon, dricker kaffe och läser aftonbladet på nätet. Mitt i röran mer eller mindre intressanta nyheter hittar man en omröstning med rubriken "Är fotboll för komplicerat för kvinnor?".

Omröstningen kom till efter att den fantastiska gubben Arne Hegerfors i något nytt matlagningsprogram påstod just det. Rimligare frågeställning i Aftonbladets omröstningar borde ha varit "Borde gubbslem förbjudas att kommentera fotboll?"

Vilka var ni (gubbar) på aftonbladet som satt på det där morgonmötet, skrockade lite över det spexiga uttalandet och tänkte att "Vi ska spinna vidare på det här och minsann ge de där brudarna en match till.  Måhända att de vann VM-brons, men de ska ändå plattas till".
Jag gillar att generalisera. Jag ser er framför mig. Ni dricker svart kaffe ur någon äcklig automat, ni är någonstans i 40-50 års ålder, med något ungt alibi (en stjärnskottsjournalist i 25-års åldern), ni börjar bli tunnhåriga och har harvat runt på redaktionen både ett och två varv. Och ni är så sjukt bittra. Det är då ni tycker att er tisdag blir lite bättre om ni får lägga upp en omröstning där ni vet att massa av era manliga, bittra läsare kommer hålla med er och rösta ja på er fråga. För de har, precis som ni, störts av att det nu för tiden är kvinnor som skriver fotbollshistoria, medan männen skvalpar omkring i någon kvalmatch.

Mitt förakt för er har växt till oanade nivåer. Jag föraktar den där Hegerfors. Men han är inget mot er.