Tur att vi är många

Under förra helgen blev jag och min fantastiska vän M inbjudna att snacka om att möta och bemöta våldsutsatta kvinnor under en utbildning för blivande instruktörer i feministiskt självförsvar. Det var länge sedan jag föreläste i ett sånt sammanhang, och jag var lite nervös inför det hela.

Men för fan, vad roligt och fint det var. Trots att våld mot kvinnor är ett vidrigt ämne som berör och gör ont, är det fantastiskt att prata med andra brudar som fattar. Det är så ofta jag tvingas förklara varför kvinnan inte går, varför hon inte anmäler, varför hon låter hennes barn växa upp i våldshelvetet. Som om det är kvinnan som ska ta ansvar för att hon blir slagen.

Istället för en diskussion om ovanstående, fick vi prata om vad fantastiskt viktigt det är att kvinnojouren och instruktörerna finns. Om det unika i att inte utreda, inte anmäla, inte döma. Bara lyssna, och tro på kvinnorna.

Jag var alldeles stolt och varm i mitt feministhjärta i flera dagar efteråt. Tur att det finns så många fina och smarta brudar som fattar.

Det är inte svartsjuka - utan män som mördar

Aftonbladet kör idag på löpet bilder av fyra, unga kvinnor. På bilderna ler de och ser lyckliga ut. Nu är de döda - mördade. Enligt Aftonbladets rubriksättare är det svartsjukan som är deras bödel.
Jag orkar inte läsa artikeln. Våldet skrämmer mig inte - det möter jag dagligen. Men jag orkar inte fler sensationsnyheter och pseudoförklaringar. I dag är det svartsjuka som mördar, i morgon alkohol, och nästa vecka är det kanske psykisk sjukdom som skövlar kvinnoliv.

Det är inte sant. Det som dödar unga, leende kvinnor är män. Män som vuxit upp i ett ojämställt samhälle och lärt sig att kuk ger mer makt. Män som redan på dagis lärt sig att kärlek alltid börjar med bråk. Män som lärt sig att ett en höjd röst får en kvinna att tystna, en höjd hand får en kvinna han säger sig älska att slå ner blicken och backa. Det är män som mördar, inte svartsjuka.

Förlåt dig själv

Jag läste för någon dag sedan en feministisk text jag skrev för flera år sedan. Den handlade om utrymme och skuld, och var väldigt bra, upptäckte jag såhär i efterhand. Jag skulle ge några feministiska tips som avslutning på texten - ett av mina tre tips handlade om att lägga skulden där den hör hemma. Kanske är det en av de viktigaste feministiska insikterna; Skulden är inte min. Skulden ska placeras hos den som bär skuld; hos den som avbröt mig, tafsade på mig, våldtog mig, fick mig att tystna.

Samtidigt är det inte så jävla enkelt. Det blir så jävla mycket skuld ibland. Det blir så jävla svårt att först känna skuld över att jag tystnade eller inte sa ifrån, sen känna skuld över att jag känner skuld och inte förmår att projicera den på den tafsande killen på tunnelbanan.

Så för att överleva i den här världen, så brudar, börja förlåta er själva. Det går inte att slåss dygnet runt, hela tiden. Massa gånger står det en upp i halsen. Massa gånger håller man käften. Massa gånger slår man ner blicken. För fan, försök förlåta er själva för det. Ni är alla hjältinnor i alla fall.

Skulle jag skriva om den där tipslistan i dag, skulle den istället lyda.

1. Förlåt dig själv. Den här världen är sjuk och du kan inte ta ansvar hela tiden. Förlåt dig själv för alla gånger du inte orkar ta striden, för alla gånger du håller käften, för alla gånger du förstör stämningen genom att inte hålla käften. Förlåt dig för de gånger du inte har argument, för de gånger du inte orkar bry dig.

2. Lägg skulden där den hör hemma. Det är aldrig någonsin ditt fel.

3. Var selektiv. Försök rensa bort alla de som gör dig mindre än du är. Hitta de som lyfter dig, gör dig starkare och smartare, argare och roligare, gladare och kaxigare. Det spelar ingen roll om det är vännerna, kollegorna, klasskamraterna, mormor eller din hund som får dig att känna dig lite bättre. Se bara till att hämta energi från dem.