Jag förstår att det inte är unikt. Samtidigt är jag också medveten om att alla inte har samma förmån som jag. Jag är så evigt tacksam och lycklig över min feministpakt. Att vi en dag för några år sedan insåg att just vi fem skulle kunna bli varandras oaser. Att vi började skapa ett separat rum att diskutera, skratta, älska, gråta, vara förbannade och rakt igenom lyckliga. Att vi läste böcker, såg filmer, gick på föreläsningar, drack vin, åt mat, reste.
Våra liv förändras under tiden. Jag flyttar. Johanna skaffar barn. Jag lämnar en relation. Katrin går in i en. Malin ska flytta utomlands. Men flyttar in hos mig istället. Maria skaffar hus. Oavsett vad, är inget förändrat. Oavsett, är det tårar, glädje och ilska när vi ses. Oavsett vad, drömmer vi om gemensam framtid, om revolution och dagen då vi går i pension.
Vissa dagar, vissa stunder saknar jag dem så att hjärtat går i tusen bitar. Aldrig är någon av dem mer än ett telefonsamtal bort. De får mig att flyga högre. Krascha mjukare. Jag behöver aldrig förklara. Blir aldrig ifrågasatt. De låter mig testa idéer. och jag älskar när jag får utmana deras tankar. De ger mig perspektiv. Jag inspireras av deras sätt att vara. Marias sätt att få allt att kännas så enkelt och självklart. Malins förmåga att elda under vår vrede. Katrins nyanser och perspektiv. Johannas fantastiska lyskraft. En och en är de oerhörda. Tillsammans oslagbara.
När jag var liten fick jag lära mig att tjejer bara kunde leka två och två. Att tjejer var missunnsamma. Det gör mig så ledsen. För är det några som lyfter mig, som peppar, som så kompromisslöst hyllar mig så är det mina bästa brudvänner. De grabbar som omger mig, brukar sällan credda. De kommer i bästa fall med s.k. "konstruktiv kritik", ett sätt att säga "kul att du fick göra det där coola, men jag hade gjort det bättre". I sämsta fall möts jag av total tystnad.
Ibland, ganska ofta exploderar jag av stolthet. Som när Maria fixar världens grymaste ljusmanifestation mot våld mot kvinnor. När Malin får två av Sveriges coolaste jobb. När Johanna tar strid efter strid på socinomutbildningen. När Katrin föreläser om sitt fantastiska projekt för alla höjdare på finansinspektionen och kronofogden. De är mina hjältinnor. Men inga övermänniskor.
En gång i tiden kunde jag ge tusen feministiska tips. Numer har jag kanske bara ett.
Bygg pakter. Skapa separata rum. Hitta kvinnor att spegla dig i. Kvinnor att beundra. Kvinnor som beundrar dig. Försök städa bort dem som trampar på dig. Men går inte det, hitta i alla fall guldkornen som får dig att växa upp över molnen.
Jag längtar till den dag feministklubben går i pension. Då ska vi flytta till Paris, dricka vin om nätterna vid Sacre Couer, spela boule en vårdag i en park, skåla på Simones grav, se solen gå upp över Seine.
Fram tills dess kommer vi ägna tiden åt skapa stordåd och odla storhetsvansinne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar