Jag ville vara en combatfeminist, men..

Känslan i magen.
När jag borde säga ifrån. När jag borde bli arg. När jag blir arg och förstör stämningen. När jag borde skrika. När jag känner mig rädd. När jag väljer omvägar. När jag slår ner blicken. När jag tystnar. När jag känner mig felplacerad. När jag skäms. När jag är för högljudd. När jag är för tyst.
Den känslan.

Jag åker tunnelbanan hem en fredagkväll. Vid Gullmarsplan kastar sig ett grabbgäng in genom dörrarna precis före de stängs. De söker av tåget. Känner hur de mäter mig med blicken. Jag tittar intensivt ut genom fönstret. Sätter igång musik i mina hörlurar. Låtsas att de inte finns. Känner hur deras ögon bränner hål i min korta klänning. Skyndar upp för rulltrapporna och hör inte när de ropar hora.

Jag sitter på en bar en söndagskväll. Min vän Cattie och jag pratar om livet, kärleken, döden och huruvida Barcelona är överskattat eller inte. Vi skrattar och jag känner mig fri. Två män frågar om de får sitta vid bordet bredvid oss. Vi säger att det går bra. De vill bjuda på drinkar. Vi tackar nej. De vill skåla. Vi vill inte. De vill prata med oss. Vi vill prata med varandra. Jag är så jävla övertydlig att jag nästan skäms. Ändå fortsätter de att bjuda in sig själva. Vi tystnar. Vi kommer av oss. Tio gånger minst tappar vi tråden. Tillslut går vi hem. Mina känslor av ilska och sorg, blandas med skuld.

Jag hänger hos en vän. Han har flera vänner där. Vi dricker kaffe och äter bullar. De skämtar om en tjejs vikt. Jag ber dem hålla käften. De svarar att det var bara på skoj. De skämtar om varandras vikt. Jag försöker lamt förklara att det inte är samma sak. De skrattar. Jag orkar inte mer.

Jag är på jobbet. En kollega pratar om våldtäkt. Säger att det verkar vara en viss typ av tjejer som blir våldtagna. Som bjuder in. Jag säger att så är det inte alls. Försöker förklara. Känner att orden inte räcker till. Att jag nästan börjar gråta, för jag blir så arg och så jävla jävla ledsen. Känner suckande andetag och ögonbryn som höjs.

Det är så många gånger som känslan i magen får mig att önska att jag hade varit annorlunda. Varit modigare. Starkare. Mer högljudd. Mer taktisk.

Jag vill vara feministen som alltid tar striden. På ett kompromisslöst men ändå hänsynsfullt sätt. När jag skriver det, inser jag det omöjliga. Jag är ingen övermänniska. Jag är ingen combatfeminist. Inte bara i alla fall. Jag är människa och tjej och uppfostrad till skuld, skam och att till att visa hänsyn och att ibland slå ner blicken.

Det är så lätt att ställa omöjliga krav på sig själv. Så svårt att vara förlåtande. Fast jag kan formulera det i ord, försvinner inte känslan. Jag kan vara hård, jag har stått i TV-debatter, suttit i panelsamtal, hållit självförsvarspass och varit orubblig. obekväm. provokativ till och med sägs det. När jag slår ner blicken i tunnelbanan känner jag mig som ett punkterat luftslott. Som kejsaren utan kläder.

Jag gissar att jag nu försöker förlåta mig själv. Men också förklara, om än bara för mig själv, att feminism inte är att ställa sig utanför sitt kön och sluta vara förtryckt.

För. det. går. inte.

Det är en möjlighet att försöka förstå magkänslan. en chans att placera skulden där den hör hemma. Man lyckas ibland. Man misslyckas ibland.