Igår pratade vi om våld som inte finns.
Eller, det finns ju. Men vi pratar inte om det. Synliggör det inte. Det finns ingen plats för vissa grupper av våldsutsatta.
Eller, det finns ju. Men vi pratar inte om det. Synliggör det inte. Det finns ingen plats för vissa grupper av våldsutsatta.
Inte för att våldsutsatta kvinnor på riktigt någonsin blivit synliggjorda. Men det finns ändå grader av osynliggörande. Kanske grader i helvetet.
Vi prata om kvinnor som blivit äldre. Om de som inte längre har ett jobb att gå till, och ingen kollega som ser några blåmärken. De som levt med våld hela sitt liv. De som levt utan våld, men plötsligt har sjukdom gjort ens partner till förövare. De vars söner plötsligt kommer hem och slår, när man är för besvärlig. De som nyps och straffas av vårdpersonal. Vi förväntar oss att de ska vara snälla tanter som bjuder på bullar. Inte som misshandlas och våldtas. Det ingår inte i bilden av mormor.
De är skrämmande många.
En kvinna jag träffade en gång på ett självförsvarspass, hon var 73 år gammal. Hon hade levt i ett helvete i 45 år av sitt liv. Vissa år hade varit uthärdliga. Andra minns hon inget av. De var bara en dimma. När hon fyllde 68 lyckades hon lämna. Då vrängde hon kolspaden i ansiktet på honom och drog. Nu berättar hon att hon äntligen lever. Men ångrar att hon stannade så länge. Hon gjorde det för barnens skull, för hans skull, för sin egen skull och för att ingen frågade. Hon visste inget annat än våld.
Till kvinnojouren ringer hemtjänstpersonal. De undrar vad de ska göra. En kvinna, vars man de vårdar, har så fula blåmärken. Hon säger själv att synen blivit sämre, att hon ramlar och går in i saker. De tror henne inte. Har aldrig sett henne ramla. Har hört hur hennes man kallar henne subba. Vi går dit. Tillsammans med hemtjänstpersonal. Vi tar henne därifrån. Hon berättar hur han plötsligt förändrats. Hur han blivit annorlunda. Arg. Våldsam. Hur hon minns löftet om nöd och lust. Det finns liksom inte på kartan att lämna. Ett löfte är ett löfte är ett löfte. Det finns så mycket skuld i hennes ord. Hon återvänder hem. Får vårt nummer. I början ringer hon ibland. När det gör för ont. När slagen blir för många. Jag pratar med kommunens äldreomsorg. Mannen är för frisk för att bo på ett boende. Och hustrun är en så duktig anhörigvårdare. Det var länge sen jag hörde hennes röst.
Vi prata om kvinnor som blivit äldre. Om de som inte längre har ett jobb att gå till, och ingen kollega som ser några blåmärken. De som levt med våld hela sitt liv. De som levt utan våld, men plötsligt har sjukdom gjort ens partner till förövare. De vars söner plötsligt kommer hem och slår, när man är för besvärlig. De som nyps och straffas av vårdpersonal. Vi förväntar oss att de ska vara snälla tanter som bjuder på bullar. Inte som misshandlas och våldtas. Det ingår inte i bilden av mormor.
De är skrämmande många.
En kvinna jag träffade en gång på ett självförsvarspass, hon var 73 år gammal. Hon hade levt i ett helvete i 45 år av sitt liv. Vissa år hade varit uthärdliga. Andra minns hon inget av. De var bara en dimma. När hon fyllde 68 lyckades hon lämna. Då vrängde hon kolspaden i ansiktet på honom och drog. Nu berättar hon att hon äntligen lever. Men ångrar att hon stannade så länge. Hon gjorde det för barnens skull, för hans skull, för sin egen skull och för att ingen frågade. Hon visste inget annat än våld.
Till kvinnojouren ringer hemtjänstpersonal. De undrar vad de ska göra. En kvinna, vars man de vårdar, har så fula blåmärken. Hon säger själv att synen blivit sämre, att hon ramlar och går in i saker. De tror henne inte. Har aldrig sett henne ramla. Har hört hur hennes man kallar henne subba. Vi går dit. Tillsammans med hemtjänstpersonal. Vi tar henne därifrån. Hon berättar hur han plötsligt förändrats. Hur han blivit annorlunda. Arg. Våldsam. Hur hon minns löftet om nöd och lust. Det finns liksom inte på kartan att lämna. Ett löfte är ett löfte är ett löfte. Det finns så mycket skuld i hennes ord. Hon återvänder hem. Får vårt nummer. I början ringer hon ibland. När det gör för ont. När slagen blir för många. Jag pratar med kommunens äldreomsorg. Mannen är för frisk för att bo på ett boende. Och hustrun är en så duktig anhörigvårdare. Det var länge sen jag hörde hennes röst.
Jag tänker att vi borde prata mer om våld. Om fler av våldets uttryck.
Ett slag mot magen, gör inte mindre ont för att man firat sin 70-årsdag.
Uppdatering: Jag har förut skrivit om sjuksköterskor och våldsutsatta. Det kan man läsa här
1 kommentar:
För mig som jobbar inom just äldreomsorgen är din text som ett slag i solar plexus. Man är så maktlös men vill så mycket.
Skicka en kommentar