I morse sa Hanna Hellquist att hon var feminist i radio. Minuterna efter ramlar det in sms och tweets till P3 att Hanna var galen och att hon hatade män. Hanna svarade att det inte fanns något så självklart för henne som att vara feminist. Att säga att hon är det. Att tro på vad hon säger.
Jag blir varm i hjärtat. För jag tänker att Hanna är så sjukt modig.
Senare på dagen tipsade min vän Bea om en artikel Gudrun Schyman skrivit. Hon undrar var feminismens försvarare tagit vägen. Hon refererar till den feministiska våg i slutet av 90-talet/början av 2000-talet där alla var feminister. För att det var ett sätt att vara politiskt korrekt eller politiskt trendig. Hon kräver att vi gemensamt ställer oss upp och tar strid. För den här världen håller på att gå åt helvete. Mäns överordning kvarstår och förvärras. Vi kvinnor förlorar. Jag älskar Gudrun. Hon är en av dem som får mig att hålla huvudet högt.
Jag skulle kunna skriva tusen försvarstal åt feminismen. Om och om igen. Om våld. Om makt. Om utrymme. Om disk. Om äldreomsorg. Om dagis. Om P3guld. Om krig. Om utseendehysteri. Om sex. Om VD:ar. Om lön. Om pension. Om drömmar. Om ilska. Om skuld.
Det finns så mycket att försvara. Så mycket att förklara. Så mycket att själv förstå.
Men, jag blir ibland så trött på att försvara och på att betala priset det kostar. Jag vet att det jag betalar är lågt. Herre, det räcker med att läsa en av de hundratals hatkommentarer Hanna eller Gudrun fått.
Likväl kostar det. Likväl ringer män till mig på kvällar och skriker att jag är en feministhora som bara vill sätta dit män. Likväl får jag mail från kränkta gubbar som kallar mig lilla gumman. Likväl provoceras killar av mig på fester och hävdar att jag är en hysterika.
Och även när jag skrattar och säger att med vissa fiender behöver man knappt vänner - gör det ont att kallas hora av okända.
Älskade feminister. Vi ska aldrig sluta försvara.
Men, vi lär vara rädda om varandra på den här resan. Det här kvinnohatet får inte äta upp oss. Får inte slå ner oss. Får inte få oss att tystna.
Men låt oss också prata om det pris vi betalar.
Jag blir varm i hjärtat. För jag tänker att Hanna är så sjukt modig.
Senare på dagen tipsade min vän Bea om en artikel Gudrun Schyman skrivit. Hon undrar var feminismens försvarare tagit vägen. Hon refererar till den feministiska våg i slutet av 90-talet/början av 2000-talet där alla var feminister. För att det var ett sätt att vara politiskt korrekt eller politiskt trendig. Hon kräver att vi gemensamt ställer oss upp och tar strid. För den här världen håller på att gå åt helvete. Mäns överordning kvarstår och förvärras. Vi kvinnor förlorar. Jag älskar Gudrun. Hon är en av dem som får mig att hålla huvudet högt.
Jag skulle kunna skriva tusen försvarstal åt feminismen. Om och om igen. Om våld. Om makt. Om utrymme. Om disk. Om äldreomsorg. Om dagis. Om P3guld. Om krig. Om utseendehysteri. Om sex. Om VD:ar. Om lön. Om pension. Om drömmar. Om ilska. Om skuld.
Det finns så mycket att försvara. Så mycket att förklara. Så mycket att själv förstå.
Men, jag blir ibland så trött på att försvara och på att betala priset det kostar. Jag vet att det jag betalar är lågt. Herre, det räcker med att läsa en av de hundratals hatkommentarer Hanna eller Gudrun fått.
Likväl kostar det. Likväl ringer män till mig på kvällar och skriker att jag är en feministhora som bara vill sätta dit män. Likväl får jag mail från kränkta gubbar som kallar mig lilla gumman. Likväl provoceras killar av mig på fester och hävdar att jag är en hysterika.
Och även när jag skrattar och säger att med vissa fiender behöver man knappt vänner - gör det ont att kallas hora av okända.
Älskade feminister. Vi ska aldrig sluta försvara.
Men, vi lär vara rädda om varandra på den här resan. Det här kvinnohatet får inte äta upp oss. Får inte slå ner oss. Får inte få oss att tystna.
Men låt oss också prata om det pris vi betalar.
1 kommentar:
Bra skrivet! Jag gillar din blogg.
/M
Skicka en kommentar