Om att bli lycklig, extra allt. trots allt.

Det är klart att det är lätt att misströsta i en galen värld. Det finns oändliga mängder sorg och frustration i all orättvisa. Jag har tusen gånger om varit den som tystnat, som gråtit, som gett och upp och lagt mig ned. För ibland känns det bara jävla jävla hopplöst.

För att överleva jagar jag sammanhang där jag får bli glad. och arg.

I dag var en sådan dag. En dag som gav tusen gånger mer än den tog. 

Det magiska som uppstår i att se någon säga det jag tänker på från en teaterscen. Två timmar av omvända maktroller. Två timmar av att vara den som får en guldkudde och extra smickrande strålkastarljus. Två timmars paus till en värld där det inte längre var självklart att kvinnor skulle förnedras, våldtas och mördas.
För mig var det #scum.

Fantastiskt. Befriande. Enastående.

Varje sekund var en sekund av närvaro, ilska och glädje. Som ett knytnävsslag i magen. Som ändå spred värme. Efteråt log jag. Som om det fanns ett före och ett efter.
Teater brukar inte beröra mig så. Inte så att jag slutar andas. Inte får mig att vilja stanna tiden. Inte vill något annat än att bara vara där.
Teater brukar inte få mig att börja prata. Att skratta. Att bli arg. Inte på det sättet som idag. Inte få mig att berätta vad som gör mig rädd, vad jag skäms över, vad som gör mig stolt. Som får mig att visa hänsyn och ta ett steg framåt på samma gång. 

(jag förstår att den magiska känslan skrämmer. Det måste vara därför ni drivit runt på debattsidor och i TV-soffor och så kompromisslöst hatat det. För ni skulle aldrig förstå. Ni skulle aldrig bli en del i min magiska transformerupplevelse. Ni skulle bara se att det fanns ett före. och ett efter. Och det gör er så rädda att ni aldrig kommer sätta er fot i närheten. Bara hata på avstånd. tryggt)

Jag är oändligt tacksam över att jag får vara en liten del av något bra. Så oändligt tacksam över att inte vara ensam. Över att med glädje elda under min vrede tillsammans med andra.

(Matilda. Shadé. Ni är fab fab!)