Deras enda brott

Jag har träffat många nu. De som tvingats till sex mot sin vilja. De våldtagna.

På många sätt liknar de varandra. Känslan av vanmakt, skuld, skam och ilska. Chocken. Apatin. Och resan som tar dem ut, på andra sidan. Styrkan. De får mig att tappa andan tusen gånger om.

Men det är så mycket som skiljer dem åt. De är verkligen ingen homogen grupp.

De kommer från olika platser. Är olika gamla. Har olika bakgrund. Förövaren var någon de älskade, någon de knappt kände, någon de aldrig sett förut. De var nyktra, drogade, fredagsfulla. De var hemma, borta, ute. Det var morgon, natt, mitt på dan. De har barn, är singlar, gifta sedan 30 år. De hade joggingkläder, var nakna, uppklädda för 30-års fest. De är heterosexuella, flator, asexuella.
De är så olika.

Det enda gemensamma jag hittar.
De är kvinnor.
Och deras förövare är män.

Vi kanske kan sluta leta skuld i ålder. beteende. bakgrund. klädsel. missbruk. relationsval. rörelsemönster.


Deras enda brott - de var kvinnor.

Jag säger inte att alla män våldtar.
Men däremot: att de som våldtar nästan uteslutande är män.

Och ingen frågar om mina blåmärken

Vaknar en morgon och tror att jag ska dö. Gör så ont i magen att jag inte kan andas. Jag är liksom aldrig sjuk. Har aldrig ont. Kravlar mig ur sängen. Försöker äta något. Håller på att få upp det direkt. Går dubbelvikt in i duschen. Det blir bara värre. Provar värktabletter. Kan fortfarande inte ta djupa andetag. Försöker ligga still i sängen.  Ringer min bästa vän och gråter. Ringer mamma. Ringer tillslut sjukvårdsrådgivningen. De ber mig åka in. Jag försöker argumentera emot. Har aldrig varit på sjukhus som patient. Inser till slut att jag måste.

Ligger och kvider i en taxi. Vacklar in på akutmottagningen. Möter en äldre sjuksköterska som namnmärker mig. Drar upp min tröja men så att mina blåmärken blottas. Säger inget. Tänker att hon kanske inte såg. Placeras i ett väntrum bland benbrott, skärsår och förvirrade gamla. Min kompis Björn är med mig. Håller koll på min väska. Bär min jacka. Sitter bredvid mig.

Det går en stund. Jag vet inte hur länge. Men lotsas vidare in i ett rum. Möter en ny sjuksköterska. Hon ber Björn vänta utanför och mig att ta av mig tröjan. Ska ta blodtryck och prover. Mina blåmärken skriker ilsket. Ett tydligt handavtryck på vänster underarm. Hon tittar på dem. Jag vill förklara. Men hon frågar inte. Konstaterar att allt ser bra ut. Säger att jag snart får träffa en läkare.

Vi väntar i nästa väntrum. Jag vaggar av och an i soffan. Kan inte tänka klart. Men tänker ändå att det är konstigt att ingen ställer frågan. Tänker att de tänker att jag är utsatt för våld. Och jag skäms lite.

Det går en timma eller mer. Smärtan börja avta. Får träffa en läkare. Han klämmer på min mage. Dunkar mig över njurarna. Lyssnar på mina lungor. Ser mina armar. Men frågar ingenting. Jag försöker förklara. Att jag tränar. Kampsport. Boxas. Att jag får blåmärken då. Han berättar att han en gång hållit på med karate. Ger mig någon vidrig coctail att dricka. Smärtan försvinner helt. Jag ber om att få gå hem. Han ber mig stanna en stund till, men jag tänker att min plats kan användas av någon som behöver den bättre. Han låter mig gå.

Efteråt rusar tankarna.
Jag är en schablonbild av det perfekta och förväntade brottsoffret. Fertil ålder. Blåslagen. Tydliga handavtryck på mina armar. I sällskap av en man. Söker för diffusa symptom.
Ingen ställer frågan.

Jag är inte våldsutsatt. Jag hade tränat. Slagits tillsammans med Elisabeth och Felicia helgen innan.
Men tanken på att jag hade kunnat vara det. Och att ingen. Ingen vill ställa frågan. Att ingen vill se mig. Det gör ondare än mitt nyupptäckta magsår.

Män som väljer män - väljer bort kompetens

Det händer ju ändå med jämna mellanrum att man anklagar mig för att gnälla. Säger att vi borde jämföra oss med andra länder. Inse vad bra vi har det. Ibland skriker man till och med att jämställdheten gått för långt i det här landet. Ofta skriks den meningen när samtalet rör påståendet att även män är föräldrar till sina barn.

Det är klart att jag också tänker så ibland: "Herre, det finns andra kvinnor som har det värre". 

Tackar mig själv för att nästa tanke är klok "Varför ska män i min omgivning få ha det bättre, på min bekostnad. Med en motivering att det är värre för kvinnor någon annanstans" Det gäller att flytta fokus och skuld dit den hör hemma.

I dag släppte Allbright sin svarta lista. Där listas de svenska bolag som inte har en enda kvinna i sin ledninggrupp. Det är många börsbolag på den listan: 40 % av alla för att vara exakt. I 4/10 ledningsgrupper sitter det alltså inte en enda brud. Där är det bara kukar som krokar i varandra runt mötesbordet. I Sverige. 2011. Inte en enda kvinna i ledningsgruppen.
Siffrorna rör sig inte heller. Det var lika illa förra året. Lika många bolag hade valt bort kvinnor. 

Samtidigt, är 60% av landets högskolestudenter brudar. Ända sedan 60-talet har vi varit i majoritet bland studenterna i högre utbildning. Ändå får vi inte vara med att bestämma.

Vi måste prata om makt. Någonstans här blir det väl ändå så uppenbart. Är man kvinna, är man inte välkommen att med vid det runda bordet och bestämma. Har man inte samma chans att väljas in i ledningsgrupper, bli VD eller statsminister.

Det är synd att man fortfarande låter kön gå före kompetens i det här landet.
Än har feminismen tyvärr inte tagit över.

Det är något sjukt med det här landet - och det är fan inte vi.

Det har gått några dagar sedan. Det som brukar vara galornas gala. Gaygalan. Älskar att vara där med finaste vännerna.Vi applåderar när Kajsa Bergqvist äntrar scen, skriksjunger med i alla schlagerlåtar och dansar lite för vilt på dansgolvet.

Mitt i alla hyllningar och schlagerlåtar håller vi en tyst minut. Ser namn rulla över en skärm. De som dödats på grund av sin läggning. Tar min väns hand. Håller den hårt. Försöker att inte gråta.
Tänker på min historia. På mina vänners.

Jag har haft det enkelt. Har blivit omfamnad av familj, vänner och kollegor. Har ändå alltid tvekat på orden. Ge min partner ett kön. Låtit bli ibland. Skämts över att jag fegar ur. Men vissa dagar varken orkar eller vill jag.
Ändå. Haft det så jävla jävla enkelt. Skäms över det med. Inser att min solskenshistoria är alldeles för unik.

Min första riktiga kärlek. Hon blev utslängd när hon var 15 år. Avsläppt på en landsväg. Tillsagd att gå. Bara gå. Om jag minns rätt var det vinter. Hon gick. När hon var välkommen hem igen hade det gått många år. Hon hann bli vuxen innan hon fick vara deras barn igen. Hon har förlåtit dem. Jag kan ännu inte se dem i ögonen.

En vän till mig har precis blivit kär. Första gången i någon av samma kön. Känner sig fri och lycklig. Hon ler nästan jämt nu för tiden. Ska berätta för sin mamma. Anar att det kan bli spänt. Väljer tillfälle med omsorg. När hon går därifrån gråter hon. Får höra att "det nog snart ska gå över". Hon vill inte alls att det ska gå över. Hon vill älska och leva tillsammans med sin tjej tills de blir 102 år.

En annan kompis får ett ragg på krogen. Hånglar sig hem på tomma gator, strax före att staden börjar vakna. När de vaknar igen är de i en sjukhussäng. En flaska i bakhuvudet. En spark i mellangärdet. De valde fel väg hem, säger man hos polisen.

På facebook byter en av mina bekanta identitet. Inser att hon snart kommer upptäckas. Skriver till mig att hon egentligen inte vill. Men säger att det är för farligt för att låta bli. Priset hon betalar är högt. Sin frihet. Hellre det än sitt liv, konstaterar hon krasst. Hennes flickvän får panik när hon inte svarar i telefon. Tänker att de hittat henne. Jag försöker lära mig hennes nya namn.

På Twitter har det svämmat över av berättelser sista veckorna. Under #homoriot kommer historier om svek, kränkningar och våld. Om kärlek, hat och sorg. Läs det. En annan del av Sverige 2012.

Det är något som är sjukt i det här samhället.
Och det är fan inte vi.

Fem tips för att undvika våldtäkt

Via Fittforfight hittar jag den här affischen.

Det finns mycket att säga om våldtäkter.
Jag pratar ofta om offren. Om att kränkas, gå sönder, lagas och överleva.  Ibland borde vi prata om förövarna. Lägga över ansvaret - skulden.

Vi ska visst dö på vår post.

Någonstans i morgonrusningen läser jag om Reinfeldt. Han vill prata om att vi ska jobba. Längre. Han pratar om att höja pensionsåldern till 75 år. Han ler på någon bild. Jag orkar inte läsa mer. 

Sitter i en stol hos min frisör. Hon är barndomsvän till mig. Och numer ses vi mest när jag är där för att byta hårfärg. Hon har också läst. Frågar mig hur kroppen ska orka. Känner hur axlarna värker efter arbetsdagens slut. Pratar om äldre kollegor vars leder är utslitna när de firar 50-årsdagen på Mallis. Tanken att jobba i 25 år till är svindlande.

Vi googlar medellivslängd. 81 år i Sverige. Sen dör vi statistiskt. I Grums (som ligger i mitt älskade Värmland) dör män när de är 76,7 år. I Täby, där statsministern bor, lever man till man är 85 år.

På kvällen på jobbet. Mina kollegor skrattar åt statsministern. Men det är ändå något som skaver. Vi fattar någonstans att han nog menar allvar. Att det inte är ett dåligt skämt.

Mina kollegor som är strax över 30 har gått ned i tid. Tvingats välja att jobba 75% eller 90%. För att kroppen ska orka. De har kalkylerat med sin pension. Vägt lägre pension mot en kropp som kanske är lite mindre trasig. Nu skrattar de åt att det inte spelar någon roll. Sitter i kafferummet och säger att "det verkar som om det är lika bra att dö på sin post".

Jag tänker att statsministern kanske borde testa ett par år. Varför inte 51 stycken för att vara exakt. I våra skor. Borde testa att vända nyopererade som väger 100 kilo, jobba treskift, byta blöjor, jobba delade turer, hålla handen, köra sängar, försök lindra ångest (och aldrig räcka till), hoppa över lunchen, hänga cellgiftsdropp, springa på akutlarm, jobba heldag.

Jag älskar mitt jobb. Älskar mötena, människorna, drömmarna. Älskar utmaningen. Utvecklingen. 

Men. Det kostar - Värkande rygg. Utslitna knän. Stela axlar.
Vet att kroppen inte kommer orka. Inte ens till 65. Och det gör mig ont.

Kan farmor vara våldsoffret?

Igår pratade vi om våld som inte finns.
Eller, det finns ju. Men vi pratar inte om det. Synliggör det inte. Det finns ingen plats för vissa grupper av våldsutsatta. 

Inte för att våldsutsatta kvinnor på riktigt någonsin blivit synliggjorda. Men det finns ändå grader av osynliggörande. Kanske grader i helvetet.

Vi prata om kvinnor som blivit äldre. Om de som inte längre har ett jobb att gå till, och ingen kollega som ser några blåmärken. De som levt med våld hela sitt liv. De som levt utan våld, men plötsligt har sjukdom gjort ens partner till förövare. De vars söner plötsligt kommer hem och slår, när man är för besvärlig. De som nyps och straffas av vårdpersonal. Vi förväntar oss att de ska vara snälla tanter som bjuder på bullar. Inte som misshandlas och våldtas. Det ingår inte i bilden av mormor. 
De är skrämmande många. 

En kvinna jag träffade en gång på ett självförsvarspass, hon var 73 år gammal. Hon hade levt i ett helvete i 45 år av sitt liv. Vissa år hade varit uthärdliga. Andra minns hon inget av. De var bara en dimma. När hon fyllde 68 lyckades hon lämna. Då vrängde hon kolspaden i ansiktet på honom och drog. Nu berättar hon att hon äntligen lever. Men ångrar att hon stannade så länge. Hon gjorde det för barnens skull, för hans skull, för sin egen skull och för att ingen frågade. Hon visste inget annat än våld.

Till kvinnojouren ringer hemtjänstpersonal. De undrar vad de ska göra. En kvinna, vars man de vårdar, har så fula blåmärken. Hon säger själv att synen blivit sämre, att hon ramlar och går in i saker. De tror henne inte. Har aldrig sett henne ramla. Har hört hur hennes man kallar henne subba. Vi går dit. Tillsammans med hemtjänstpersonal. Vi tar henne därifrån. Hon berättar hur han plötsligt förändrats. Hur han blivit annorlunda. Arg. Våldsam. Hur hon minns löftet om nöd och lust. Det finns liksom inte på kartan att lämna. Ett löfte är ett löfte är ett löfte. Det finns så mycket skuld i hennes ord. Hon återvänder hem. Får vårt nummer. I början ringer hon ibland. När det gör för ont. När slagen blir för många. Jag pratar med kommunens äldreomsorg. Mannen är för frisk för att bo på ett boende. Och hustrun är en så duktig anhörigvårdare. Det var länge sen jag hörde hennes röst.

Jag tänker att vi borde prata mer om våld. Om fler av våldets uttryck.
Ett slag mot magen, gör inte mindre ont för att man firat sin 70-årsdag.

Uppdatering: Jag har förut skrivit om sjuksköterskor och våldsutsatta. Det kan man läsa här

Träningsvärk, svett & systerskap

Jag är ganska ointresserad av sport. Ingen i min familj har någonsin brytt sig särskilt mycket. Pappa tog med mig på speedway ibland. Mitt hjärta slår därför alltid ett extra slag när det doftar bränd metanol. Min mamma krävde total tystnad hemma när Sverige spelar bronsfinal 1994. Men det var aldrig mer än så. Ingen av oss höll på någon sport, sådär överdrivet mycket i alla fall. Jag har liksom ingen träningsrutin.

Sen blev jag ju fotbollsfrälst. Och feminist. Det har jag skrivit om tidigare.  

Nu har jag börjar träna. Boxning. Det är lite som att komma hem. Jag älskar den svettiga källarlokalen, tränarna som skriker att vi får femton straffarmhävningar om vi tappar garden och känslan av att pressa sig till max. Jag behöver hetsas. Behöver att det gör lite ont. Utmana min kropp. 

Valde en klubb med många tjejer som proffsboxare och en del kvinnliga tränare. Tänkte att det skulle kännas enklare. Att det skulle finnas fler brudar där. Det gjorde mig tryggare. Vi är ett gäng. Märker att vi söker oss till varandra. Möter varandras blickar över rummet. De gör mig modigare. Fast vi inte känner varandra.

Igår sparrade jag mot en ny brud. Vi pratade om att det alltid är killar som väljer att stå i ringen när vi sparras. De liksom tar sin plats för given. Vi står vid sidan av. Runt om. Hinner aldrig med att hoppa in. Hon sa att hon också önskade att hon hade getts samma självförtroende. Hon har boxats i ett år. Grabbarna som stod i ringen har hållit på en månad. Hon sa att hon kände sig för dålig för att stå där.

Förra veckan hamnade jag bredvid en kvinna i 40-års åldern när vi stretchade. Mina muskler skrek fortfarande i panik efter att ha tvingats ligga i planka i evighetslånga minuter. Hon sa att hon börjat boxas för att känna sig tryggare. Slippa vara rädd när hon går hem. Jag såg mig omkring. Gissade att få av killarna var här av samma anledning.

Det är kanske det finaste med systerskapet. Att möta okända systrar. Att i korta ögonblick dela varandras historier. Vanmakt. Rädsla. Osäkerhet. Och samtidigt pusha varandra. Göra varandra modigare. Starkare.

Välkomna in

Medan jag har ägnat mig åt jobb (utan toabesök), feministisk träff och ett svettigt pass boxningsklubben har ni visst blivit väldigt många här.
Välkomna.

Jag skriver mest för min skull. För att jag någonstans vill berätta min historia.
Ibland handlar det om mitt jobb (det verkar vara därför många av er är här just idag). Ibland handlar den om våld. Ibland om mina systrar. Ibland om lycka. Ibland om skuld. Jag tänker att jag någon gång ska berätta om min mormor. Någon gång ska skriva om min mammas resa. Kanske ska jag våga prata om saker jag aldrig berättat förr.
Det finns mycket att säga. Som inte sägs någon annanstans. Det är ett sätt att ta makt. Över mig själv. Över min tid. Att sätta ord på det.

Jag är inte så intresserad av att debattera. Jag lyssnar gärna. Jag berättar alltid. Men tänker inte ödsla tid på att bli provocerad. Det finns så många andra platser jag kan bli det på.

Tipsa gärna om mig för någon annan. Tipsa gärna mig om någon annan.

Om att bli trött istället för arg

Vi ska prata om trötthet. Och om ilska. Om när man inte längre orkar bli arg. Om hur förbannat less man blir på att behöva visa det självklara.

Min fantastiska vän Maria ringer. Hon jobbar på en kvinnojour. Det var så vi lärde känna varandra. Igår satt hon och räknade statistik. Vi måste göra så för att få pengar. För att bevisa att vi gör något. Omsätta kvinnor och barns livsöden till streck och siffror. Det blir många streck.
För de som tvingats slita upp allt de hade och nu gömmer sig i ett okänt hus, kanske i en okänd stad. För de som ringer och undrar vad de ska göra när kollegans blåmärken bara blir fler och fler. Streck för de, som ljuger och säger att de har ett möte på jobbet, men som sitter i soffan i en hemlig källarlokal och gråter och berättar var han slog den här gången, för att orka åka hem igen. För flickan som tvingas bli vuxen alldeles för fort. För de som lämnar, och går tillbaka och lämnar igen. De blir så många streck. Så många kvinnor. Så många barn. 

Och Maria suckar. Säger att det känns sjukt att vi fortfarande ska behöva argumentera. Att vi behöver bevisa. Att  vi alltid ifrågasätts. Misstänkliggörs. Hon skulle hellre ägna dagarna åt att umgås med barnen som bor på jouren. De som precis fått sin barndom stulen. Istället bråkar hon med siffror och staplar.  Det känns ovärdigt, att vi varje år, behöver åka runt till alla kranskommuner, stå med mössan i handen och tacka för småslantar till verksamhetsbidrag.

Sen ringer fina Malin. Hon pratar om att hon inte orkar mer. Hon har läst kommentarerna på twitter om #sexism. Läst om män som hatar kvinnor som pratar om jämställdhet. Jag säger att man ska undvika att läsa. Inser att det är att skuldbelägga Malin. Det är ju inte hennes fel att människor tar sig friheter att skriva vad fan som helst. De kallar oss visst manshatare.

Vi säger inte att vi hatar män.
Vi säger att vi vill att kvinnor ska ha samma lön som manliga kollegor. Att vi vill att män ska sluta slå och våldta. Att kvinnliga artister ska ha samma chans att vinna priser som manliga. Att pappor ska ta samma ansvar för sina barn som mammor. Att kvinnor ska få likvärdig vård som män. Att världens tillgångar ska omfördelas, så att kvinnor äger hälften.
Det kallas visst manshat ibland.

Så visst blir vi trötta. Maria, Malin och jag. Säkert många andra av er också. Trötta istället för arga.
Jag försöker påminna mig.

Skulden är ändå inte vår. Vi ber bara om att få vara människor. Och människor blir ibland väldigt, väldigt trötta.