Jag jobbar i ett kvinnodominerat yrke, lågbetalt men med härliga studieskulder. Jag har så klart funderat massa på kombinationen feminist och mitt yrke. Ibland ifrågasätter jag själv mitt val, ofta ifrågasätter andra. Men, sanningen är enkel och banal. Jag älskar mitt jobb. Jag utvecklas, utmanas och är bra på det jag gör. Det finns en miljard andra saker jag skulle kunna göra, tusentals jag skulle tycka var roligt och hundratals som jag vore grym på. Men, just nu vill jag inte göra något annat än att jobba med det här.
Kanske är det därför det gör extra ont, när det blir så tydligt att mitt kön fortfarande spelar så jävla stor roll på mitt jobb. I dagarna pratade vi löner. Jag har precis bytt arbetsgivare och fick därmed i princip ingångslön, någon tusenlapp över.
Vi har några få män hos oss. De har samma uppgifter och ansvar som jag. De har samma utbildning och våra lån hos CSN är identiska. Ändå pratar vi om kuklöner i fikarummet. F (en snubbe) är i princip anställt samtidigt som mig. Han har jämförbar erfarenhet, och ändå kvittar han ut i alla fall tusen spänn mer i månaden.
Det känns så sjukt orättvist, att hans kuk är det som höjer lönen mest. Det är varken år i yrket eller vidarutbildning som lönar sig, utan könsbyte.
