Jag älskar fotboll. Har nästan alltid varit värdelös på fotbollsplan. Har försökt. Men är nog bollrädd och lite träningsskygg. Är bara bra på att tacklas och skrika "dommarjävel". Det ger ingen fotbollskarriär att tala om. Men jag älskar att se andra spelar. Oavsett om det handlar om VM-final eller seriespel i division 5 får synen av svettiga benskydd, gräsfärgade och uppskrapade knän och kramkalas efter mål i sista sekund mitt hjärta att klappa extra hårt.
Fotbollen gav mig ingen karriär. Men den gjorde mig till feminist. Fick mig att förstå att män är överordnade oss kvinnor. Att felet inte är vårt. Kanske den insikt som betytt allra allra mest i livet.
På fotbollsplanen lärde jag mig att tjejer var avvikande och med på undantag. Lärde jag mig att väljas sist in i laget. Lärde jag mig att jag inte hade en chans att konkurrera med killarna. På fotbollsplanen fick jag veta tjejer är försiktiga, sköra och rädda för bollar. Att killar är snabba, hårda och offensiva. På torsdagseftermiddagarna när vi spelade match fick ingen tjej lägga en straff. Fick det inte vara för många tjejer på plan samtidigt. Fick tjejer inte vara målvakter. Inte om vi ville vinna i alla fall. Och det ville vi ju.
Så jag spelade mittfält. Satt på avbytarbänk. Stod aldrig i mål. Och missade den enda straff jag någonsin fick lägga.
Sen fyllde jag 12. Orkade inte vara den som fick vara med på undantag. Formulerade det nog inte så. Sa nog snarare att fotboll blivit tråkigt, Jag köpte Fittstim och lästa fantastiska Anja Gatus text. Förstod att skulden inte var min. Började se att killarnas stora utrymme, var på bekostnad av att mitt minskade. Blev förbannad feminist.
I många år undvek jag fotbollsplanen. Sa att sport inte var min grej. Ägnande mig åt andra saker. För mig blev jag som mest tjej på fotbollsplanen. Och det är inte alltid enkelt att tillhöra den underordnade, den förtryckta.
För några år sedan kom kärleken tillbaka. Nu står jag vid sidan av, hejjar på mina vänner som uträttar stordåd på plan. Firar segrar. Sörjer förluster. Bär svettiga benskydd. Biter på naglarna. Dricker öl när det blir 2-1 till Sverige. Skriker glädjevrål. Jag älskar det.
Så jag spelade mittfält. Satt på avbytarbänk. Stod aldrig i mål. Och missade den enda straff jag någonsin fick lägga.
Sen fyllde jag 12. Orkade inte vara den som fick vara med på undantag. Formulerade det nog inte så. Sa nog snarare att fotboll blivit tråkigt, Jag köpte Fittstim och lästa fantastiska Anja Gatus text. Förstod att skulden inte var min. Började se att killarnas stora utrymme, var på bekostnad av att mitt minskade. Blev förbannad feminist.
I många år undvek jag fotbollsplanen. Sa att sport inte var min grej. Ägnande mig åt andra saker. För mig blev jag som mest tjej på fotbollsplanen. Och det är inte alltid enkelt att tillhöra den underordnade, den förtryckta.
För några år sedan kom kärleken tillbaka. Nu står jag vid sidan av, hejjar på mina vänner som uträttar stordåd på plan. Firar segrar. Sörjer förluster. Bär svettiga benskydd. Biter på naglarna. Dricker öl när det blir 2-1 till Sverige. Skriker glädjevrål. Jag älskar det.
Men sörjer fortfarande att jag aldrig fick chansen. Att det jävla patriarkatet tvingade mig att bli bollrädd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar