Om att bli trött istället för arg

Vi ska prata om trötthet. Och om ilska. Om när man inte längre orkar bli arg. Om hur förbannat less man blir på att behöva visa det självklara.

Min fantastiska vän Maria ringer. Hon jobbar på en kvinnojour. Det var så vi lärde känna varandra. Igår satt hon och räknade statistik. Vi måste göra så för att få pengar. För att bevisa att vi gör något. Omsätta kvinnor och barns livsöden till streck och siffror. Det blir många streck.
För de som tvingats slita upp allt de hade och nu gömmer sig i ett okänt hus, kanske i en okänd stad. För de som ringer och undrar vad de ska göra när kollegans blåmärken bara blir fler och fler. Streck för de, som ljuger och säger att de har ett möte på jobbet, men som sitter i soffan i en hemlig källarlokal och gråter och berättar var han slog den här gången, för att orka åka hem igen. För flickan som tvingas bli vuxen alldeles för fort. För de som lämnar, och går tillbaka och lämnar igen. De blir så många streck. Så många kvinnor. Så många barn. 

Och Maria suckar. Säger att det känns sjukt att vi fortfarande ska behöva argumentera. Att vi behöver bevisa. Att  vi alltid ifrågasätts. Misstänkliggörs. Hon skulle hellre ägna dagarna åt att umgås med barnen som bor på jouren. De som precis fått sin barndom stulen. Istället bråkar hon med siffror och staplar.  Det känns ovärdigt, att vi varje år, behöver åka runt till alla kranskommuner, stå med mössan i handen och tacka för småslantar till verksamhetsbidrag.

Sen ringer fina Malin. Hon pratar om att hon inte orkar mer. Hon har läst kommentarerna på twitter om #sexism. Läst om män som hatar kvinnor som pratar om jämställdhet. Jag säger att man ska undvika att läsa. Inser att det är att skuldbelägga Malin. Det är ju inte hennes fel att människor tar sig friheter att skriva vad fan som helst. De kallar oss visst manshatare.

Vi säger inte att vi hatar män.
Vi säger att vi vill att kvinnor ska ha samma lön som manliga kollegor. Att vi vill att män ska sluta slå och våldta. Att kvinnliga artister ska ha samma chans att vinna priser som manliga. Att pappor ska ta samma ansvar för sina barn som mammor. Att kvinnor ska få likvärdig vård som män. Att världens tillgångar ska omfördelas, så att kvinnor äger hälften.
Det kallas visst manshat ibland.

Så visst blir vi trötta. Maria, Malin och jag. Säkert många andra av er också. Trötta istället för arga.
Jag försöker påminna mig.

Skulden är ändå inte vår. Vi ber bara om att få vara människor. Och människor blir ibland väldigt, väldigt trötta.