Jag är så trött på att vara arg - era jävla as.

Jag sitter på tunnelbanan. På väg för att möta en vän. Det var länge sen vi sågs, i alla fall sådär ordentligt så man hinner prata om mer än vädret och hur det är på nya jobbet. Jag längtar och är som vanligt fem minuter sen. I efterhand kommer jag ångra det extra mycket. Hon smsar att hon väntar på mig, på gatan utanför hotellbaren. När jag nästan är framme ringer hon. Pratar snabbt. Låter ledsen och stressad på samma gång. Berättar om en man som precis frågade om han fick köpa hennes kropp. "Du, jag och ett hotellrum. Vad kostar det?"

Hon förbannar sig själv för att hon inte skrek eller slog. För att hon inte gjorde mer. För att han bara fick gå vidare, skrattande. Hon säger att hon hade en annan handlingsplan i huvudet, att hon skulle vara den som sa ifrån. Hela tunnelbanevagnen hör mig säga att han är ett as. Ett jävla, jävla as. Och att det är orimligt att kräva av det hon kräver av sig själv. Vi ska inte behöva gå omkring och vara ständigt beredda. Ha svar på tal. Skrik som väntar i halsen. Slagfärdiga händer. Vi ska inte behöva. Ändå försöker vi det. För vi inser någonstans att det är nödvändigt för att kunna överleva.

När vi lägger på och jag skyndar mig upp för rulltrappan blir jag arg och trött på samma gång. Framförallt är jag trött på att vara arg. Det är klart att min ilska fungerar som både katalysator och skuldbefriare. Den har räddat mig tusen gånger. Hellre arg, än ledsen. Men, samtidigt. Jag skulle så gärna vilja vara allt annat.

Jag vill kunna gå genom stan en onsdagskväll utan att få min kropp kommenterad. Vill kunna stå i kön till baren utan att behöva hantera att den okända mannen lägger armen runt min midja. Vill slippa fundera på om taxichauffören kommer köra mig hela vägen hem, eller om han tänker försöka våldta mig först.

Jag vill vara lycklig, okränkt, fri. Inte arg.

Men då måste ni sluta slå. Sluta våldta. Sluta se min kropp som en handelsvara.
Är det verkligen för mycket begärt?

 

 

Skulden är inte min

 

Ett fantastiskt projekt som jag får vara en liten del av.

Ett hyllningstal till feminismen och till systerskapet. Till varandra. Till alla er andra.
Vi bestämde att det räcker nu. Vi orkar inte med mer försvarstal. Orkar inte förklara oss en gång till. Vi vill istället berätta. Om det magiska som uppstår när vi tillsammans spränger gränser. Om det fantastiska ögonblicket när vi förstod att vi inte var ensamma. Om hur vår feministiska resa började. Hur den pågår. Hur den förändrar oss. er. och världen. 
Om hur den hjälper oss att komma ihåg. Att skulden inte är min.

Följ med.

Till alla er.

Till alla er. Storasystrar. 

Som gått före. Trampat stigar. Tagit strider. Som offrat så mycket av er själva. 

Till er som gav mig rösträtt. Gjorde mig myndig. Såg till att jag fick möjligheten att studera. Till er som stod på barrikaderna. Skanderade att det personliga är politiskt. Gav mig en barnomsorg och en mamma som yrkesarbetade. Till er som slagits för min rätt till min egen kropp. Ni som gjorde det förbjudet att slå mig. Våldta mig. Ni som gav mig möjligheten att avsluta en oönskad graviditet.

Älskade storasystrar.

Till alla er. Medsystrar.
Som går bredvid mig. Som får mig att tro, hoppas och vilja. Som gör mig modigare, starkare, gladare och argare.
Tillsammans har vi startat jämställdhetsgrupper i skolan. Anordnad hundratusen pass i feministiskt självförsvar. Krävt en sexualbrottslagstiftning värd namnet. Sett varandra i ögonen och sagt "vi är värda att försvara" Vi har skapat våra egna separata rum. Insett vår egen sprängkraft. Försvarat redan vunna segrar. Krävt förändring. Hittat varandras likheter, men tillåtit oss vara olika.
Älskade medsystrar.

Till alla er. Småsystrar.
Som ska komma efter oss. Ännu finns ni ej. Men jag vet att en morgondag kommer. Då ska ni gå friare. Modigare. Okränkta.
Ni ska födas och inte vandra på några stigar. För er ska vi bygga motorvägar. Er kropp ska för alltid vara er egen. Ni ska aldrig bortkvoteras på grund av ert kön. Aldrig tystna för att en gubbe höjer rösten. Gubbar kommer inte våga höja rösten mot er. Ni kommer köra fort som fan. Och vinden kommer fläkta i era lockar. 

Älskade småsystrar.

Till alla systrar.

Den här dagen är vår.

Om jag bara blir hälften av er

För ett tag sedan skulle jag skriva ett hyllningstal till mina kollegor. Det blev inget av det den gången. Istället kom texten att handla om utslitna ryggar, yrkesstolthet och skattesänkningarna. Den texten kan man finna här. 

Men idag läste jag nya numret av Bang och framförallt texten av Sara Beischer om Evorna. Om de som får det här landets äldreomsorg att gå runt. Behålla lite värdighet, trots vinstkrav och ord som vårdeffektivitet.

Kastas tillbaks till mitt 18-åriga jag. Sommaren då jag första gången mötte Lena, Monika, Nina, Mia och Eva. De som är mina Evor. Tillsammans jobbade vi i den kommunala hemtjänsten. Jag var outbildad tonåring. De undersköterskor med tjugo års erfarenhet av att mata, vända, lindra, skynda, stötta, duscha, trösta, lyfta. De tog mig under sina vingar. Lärde mig vad omsorg, omvårdnad och värdig ålderdom var. De struntade högaktningsfullt i regler om att inte mangla lakan, inte städa alla tre rummen i lägenheten eller laga riktig mat på kvällen. Man såg att till ha tid att hinna sånt, som rationaliserats bort på pappret på något kommunkontor. Jag vet inte hur de gjorde. Men snart lärde jag mig det också. Hur man fick tid till det som var viktigt.

Tillsammans lärde vi oss vilka tanter som ville ha gammelrosa naglar, men struntade i om disken ställdes in i skåpen. Vilka farbröder som hellre ville att man köpte med aftonbladet och snus, än satt med som sällskap till lunchen. Vilka som önskade dammtorkning två gånger i veckan. Vems orkidéer som skulle vattnas och vems som skulle badas. Vem som ville sitta på balkongen när benen skulle lindas, och vem som alltid ville ha persiennerna nere. Vem som ville ha kläderna i färgordning i garderoben och vems koftor som alltid skulle vädras på galgar i vindsfönstret. Vem som blev lugn av vaggvisor när ångesten och förvirringen tog över. Vem som var morgonpigg. Vem som ville gå och lägga sig sist. Vem som älskade morötter, och vem som hatade ärtor.

Det är klart att det kan låta självklart. Att det är så äldreomsorgen ska se ut. Läser man besluten från biståndskontoret om hur många minuters omvårdnad som är beviljad, förstår man att det är en omöjlighet. Det är tack vare personer som Monika, som även personer som fyllt 85 får sitt favoritvin på fredagskvällen. Tack vare Lena som farbröder fortfarande kan se det blomma på balkongen, fast benen inte längre bär till blomsterhandeln. Tack vare Mia som den blinda fortfarande får andas frisk vårluft i en park en torsdagseftermiddag. Tack vare Nina som det gamla paret får äta inlagd sill på julbordet. Tack vare Eva som det byts gardiner varje gång det skiftas årstid. 

Jag älskar dem. För allt de gör. För allt de lärt mig.  Samtidigt hatar jag att det här samhället tvingar dem att vända ut och in på sig själva. För att de vill ge en vård värdig den åldrande människan.

Det är komplext att hylla dem. För att jag vill någonstans berätta deras historia. Deras glädje. Vår historia. Min glädje. Samtidigt trampar jag med dem i tusen och åter tusen kvinnofällor. Vi kompenserar. Slår knut på oss själv.

Men ja, det där har jag ju skrivit om förut. 

Jag tror aldrig jag hade fortsatt jobba i vården om det inte vore för dem. Deras aldrig sinande engagemang. Deras tanke om att alla, friherrinnan som bilmekanikern, hade rätt att åldras och dö som personer, inte klumpas ihop som "gamla". Deras stolthet. Deras glädje. Deras lyhördhet.

Om jag bara lyckas ge hälften av allt de gett. Bli hälften så bra på att lyssna. På att se. På att möta.

Då kommer jag för evigt vara stolt.
Redan nu har mitt hjärta spruckit av stolthet över att en gång fått varit en liten del av dem.

Deras enda brott

Jag har träffat många nu. De som tvingats till sex mot sin vilja. De våldtagna.

På många sätt liknar de varandra. Känslan av vanmakt, skuld, skam och ilska. Chocken. Apatin. Och resan som tar dem ut, på andra sidan. Styrkan. De får mig att tappa andan tusen gånger om.

Men det är så mycket som skiljer dem åt. De är verkligen ingen homogen grupp.

De kommer från olika platser. Är olika gamla. Har olika bakgrund. Förövaren var någon de älskade, någon de knappt kände, någon de aldrig sett förut. De var nyktra, drogade, fredagsfulla. De var hemma, borta, ute. Det var morgon, natt, mitt på dan. De har barn, är singlar, gifta sedan 30 år. De hade joggingkläder, var nakna, uppklädda för 30-års fest. De är heterosexuella, flator, asexuella.
De är så olika.

Det enda gemensamma jag hittar.
De är kvinnor.
Och deras förövare är män.

Vi kanske kan sluta leta skuld i ålder. beteende. bakgrund. klädsel. missbruk. relationsval. rörelsemönster.


Deras enda brott - de var kvinnor.

Jag säger inte att alla män våldtar.
Men däremot: att de som våldtar nästan uteslutande är män.

Och ingen frågar om mina blåmärken

Vaknar en morgon och tror att jag ska dö. Gör så ont i magen att jag inte kan andas. Jag är liksom aldrig sjuk. Har aldrig ont. Kravlar mig ur sängen. Försöker äta något. Håller på att få upp det direkt. Går dubbelvikt in i duschen. Det blir bara värre. Provar värktabletter. Kan fortfarande inte ta djupa andetag. Försöker ligga still i sängen.  Ringer min bästa vän och gråter. Ringer mamma. Ringer tillslut sjukvårdsrådgivningen. De ber mig åka in. Jag försöker argumentera emot. Har aldrig varit på sjukhus som patient. Inser till slut att jag måste.

Ligger och kvider i en taxi. Vacklar in på akutmottagningen. Möter en äldre sjuksköterska som namnmärker mig. Drar upp min tröja men så att mina blåmärken blottas. Säger inget. Tänker att hon kanske inte såg. Placeras i ett väntrum bland benbrott, skärsår och förvirrade gamla. Min kompis Björn är med mig. Håller koll på min väska. Bär min jacka. Sitter bredvid mig.

Det går en stund. Jag vet inte hur länge. Men lotsas vidare in i ett rum. Möter en ny sjuksköterska. Hon ber Björn vänta utanför och mig att ta av mig tröjan. Ska ta blodtryck och prover. Mina blåmärken skriker ilsket. Ett tydligt handavtryck på vänster underarm. Hon tittar på dem. Jag vill förklara. Men hon frågar inte. Konstaterar att allt ser bra ut. Säger att jag snart får träffa en läkare.

Vi väntar i nästa väntrum. Jag vaggar av och an i soffan. Kan inte tänka klart. Men tänker ändå att det är konstigt att ingen ställer frågan. Tänker att de tänker att jag är utsatt för våld. Och jag skäms lite.

Det går en timma eller mer. Smärtan börja avta. Får träffa en läkare. Han klämmer på min mage. Dunkar mig över njurarna. Lyssnar på mina lungor. Ser mina armar. Men frågar ingenting. Jag försöker förklara. Att jag tränar. Kampsport. Boxas. Att jag får blåmärken då. Han berättar att han en gång hållit på med karate. Ger mig någon vidrig coctail att dricka. Smärtan försvinner helt. Jag ber om att få gå hem. Han ber mig stanna en stund till, men jag tänker att min plats kan användas av någon som behöver den bättre. Han låter mig gå.

Efteråt rusar tankarna.
Jag är en schablonbild av det perfekta och förväntade brottsoffret. Fertil ålder. Blåslagen. Tydliga handavtryck på mina armar. I sällskap av en man. Söker för diffusa symptom.
Ingen ställer frågan.

Jag är inte våldsutsatt. Jag hade tränat. Slagits tillsammans med Elisabeth och Felicia helgen innan.
Men tanken på att jag hade kunnat vara det. Och att ingen. Ingen vill ställa frågan. Att ingen vill se mig. Det gör ondare än mitt nyupptäckta magsår.

Män som väljer män - väljer bort kompetens

Det händer ju ändå med jämna mellanrum att man anklagar mig för att gnälla. Säger att vi borde jämföra oss med andra länder. Inse vad bra vi har det. Ibland skriker man till och med att jämställdheten gått för långt i det här landet. Ofta skriks den meningen när samtalet rör påståendet att även män är föräldrar till sina barn.

Det är klart att jag också tänker så ibland: "Herre, det finns andra kvinnor som har det värre". 

Tackar mig själv för att nästa tanke är klok "Varför ska män i min omgivning få ha det bättre, på min bekostnad. Med en motivering att det är värre för kvinnor någon annanstans" Det gäller att flytta fokus och skuld dit den hör hemma.

I dag släppte Allbright sin svarta lista. Där listas de svenska bolag som inte har en enda kvinna i sin ledninggrupp. Det är många börsbolag på den listan: 40 % av alla för att vara exakt. I 4/10 ledningsgrupper sitter det alltså inte en enda brud. Där är det bara kukar som krokar i varandra runt mötesbordet. I Sverige. 2011. Inte en enda kvinna i ledningsgruppen.
Siffrorna rör sig inte heller. Det var lika illa förra året. Lika många bolag hade valt bort kvinnor. 

Samtidigt, är 60% av landets högskolestudenter brudar. Ända sedan 60-talet har vi varit i majoritet bland studenterna i högre utbildning. Ändå får vi inte vara med att bestämma.

Vi måste prata om makt. Någonstans här blir det väl ändå så uppenbart. Är man kvinna, är man inte välkommen att med vid det runda bordet och bestämma. Har man inte samma chans att väljas in i ledningsgrupper, bli VD eller statsminister.

Det är synd att man fortfarande låter kön gå före kompetens i det här landet.
Än har feminismen tyvärr inte tagit över.

Det är något sjukt med det här landet - och det är fan inte vi.

Det har gått några dagar sedan. Det som brukar vara galornas gala. Gaygalan. Älskar att vara där med finaste vännerna.Vi applåderar när Kajsa Bergqvist äntrar scen, skriksjunger med i alla schlagerlåtar och dansar lite för vilt på dansgolvet.

Mitt i alla hyllningar och schlagerlåtar håller vi en tyst minut. Ser namn rulla över en skärm. De som dödats på grund av sin läggning. Tar min väns hand. Håller den hårt. Försöker att inte gråta.
Tänker på min historia. På mina vänners.

Jag har haft det enkelt. Har blivit omfamnad av familj, vänner och kollegor. Har ändå alltid tvekat på orden. Ge min partner ett kön. Låtit bli ibland. Skämts över att jag fegar ur. Men vissa dagar varken orkar eller vill jag.
Ändå. Haft det så jävla jävla enkelt. Skäms över det med. Inser att min solskenshistoria är alldeles för unik.

Min första riktiga kärlek. Hon blev utslängd när hon var 15 år. Avsläppt på en landsväg. Tillsagd att gå. Bara gå. Om jag minns rätt var det vinter. Hon gick. När hon var välkommen hem igen hade det gått många år. Hon hann bli vuxen innan hon fick vara deras barn igen. Hon har förlåtit dem. Jag kan ännu inte se dem i ögonen.

En vän till mig har precis blivit kär. Första gången i någon av samma kön. Känner sig fri och lycklig. Hon ler nästan jämt nu för tiden. Ska berätta för sin mamma. Anar att det kan bli spänt. Väljer tillfälle med omsorg. När hon går därifrån gråter hon. Får höra att "det nog snart ska gå över". Hon vill inte alls att det ska gå över. Hon vill älska och leva tillsammans med sin tjej tills de blir 102 år.

En annan kompis får ett ragg på krogen. Hånglar sig hem på tomma gator, strax före att staden börjar vakna. När de vaknar igen är de i en sjukhussäng. En flaska i bakhuvudet. En spark i mellangärdet. De valde fel väg hem, säger man hos polisen.

På facebook byter en av mina bekanta identitet. Inser att hon snart kommer upptäckas. Skriver till mig att hon egentligen inte vill. Men säger att det är för farligt för att låta bli. Priset hon betalar är högt. Sin frihet. Hellre det än sitt liv, konstaterar hon krasst. Hennes flickvän får panik när hon inte svarar i telefon. Tänker att de hittat henne. Jag försöker lära mig hennes nya namn.

På Twitter har det svämmat över av berättelser sista veckorna. Under #homoriot kommer historier om svek, kränkningar och våld. Om kärlek, hat och sorg. Läs det. En annan del av Sverige 2012.

Det är något som är sjukt i det här samhället.
Och det är fan inte vi.

Fem tips för att undvika våldtäkt

Via Fittforfight hittar jag den här affischen.

Det finns mycket att säga om våldtäkter.
Jag pratar ofta om offren. Om att kränkas, gå sönder, lagas och överleva.  Ibland borde vi prata om förövarna. Lägga över ansvaret - skulden.

Vi ska visst dö på vår post.

Någonstans i morgonrusningen läser jag om Reinfeldt. Han vill prata om att vi ska jobba. Längre. Han pratar om att höja pensionsåldern till 75 år. Han ler på någon bild. Jag orkar inte läsa mer. 

Sitter i en stol hos min frisör. Hon är barndomsvän till mig. Och numer ses vi mest när jag är där för att byta hårfärg. Hon har också läst. Frågar mig hur kroppen ska orka. Känner hur axlarna värker efter arbetsdagens slut. Pratar om äldre kollegor vars leder är utslitna när de firar 50-årsdagen på Mallis. Tanken att jobba i 25 år till är svindlande.

Vi googlar medellivslängd. 81 år i Sverige. Sen dör vi statistiskt. I Grums (som ligger i mitt älskade Värmland) dör män när de är 76,7 år. I Täby, där statsministern bor, lever man till man är 85 år.

På kvällen på jobbet. Mina kollegor skrattar åt statsministern. Men det är ändå något som skaver. Vi fattar någonstans att han nog menar allvar. Att det inte är ett dåligt skämt.

Mina kollegor som är strax över 30 har gått ned i tid. Tvingats välja att jobba 75% eller 90%. För att kroppen ska orka. De har kalkylerat med sin pension. Vägt lägre pension mot en kropp som kanske är lite mindre trasig. Nu skrattar de åt att det inte spelar någon roll. Sitter i kafferummet och säger att "det verkar som om det är lika bra att dö på sin post".

Jag tänker att statsministern kanske borde testa ett par år. Varför inte 51 stycken för att vara exakt. I våra skor. Borde testa att vända nyopererade som väger 100 kilo, jobba treskift, byta blöjor, jobba delade turer, hålla handen, köra sängar, försök lindra ångest (och aldrig räcka till), hoppa över lunchen, hänga cellgiftsdropp, springa på akutlarm, jobba heldag.

Jag älskar mitt jobb. Älskar mötena, människorna, drömmarna. Älskar utmaningen. Utvecklingen. 

Men. Det kostar - Värkande rygg. Utslitna knän. Stela axlar.
Vet att kroppen inte kommer orka. Inte ens till 65. Och det gör mig ont.

Kan farmor vara våldsoffret?

Igår pratade vi om våld som inte finns.
Eller, det finns ju. Men vi pratar inte om det. Synliggör det inte. Det finns ingen plats för vissa grupper av våldsutsatta. 

Inte för att våldsutsatta kvinnor på riktigt någonsin blivit synliggjorda. Men det finns ändå grader av osynliggörande. Kanske grader i helvetet.

Vi prata om kvinnor som blivit äldre. Om de som inte längre har ett jobb att gå till, och ingen kollega som ser några blåmärken. De som levt med våld hela sitt liv. De som levt utan våld, men plötsligt har sjukdom gjort ens partner till förövare. De vars söner plötsligt kommer hem och slår, när man är för besvärlig. De som nyps och straffas av vårdpersonal. Vi förväntar oss att de ska vara snälla tanter som bjuder på bullar. Inte som misshandlas och våldtas. Det ingår inte i bilden av mormor. 
De är skrämmande många. 

En kvinna jag träffade en gång på ett självförsvarspass, hon var 73 år gammal. Hon hade levt i ett helvete i 45 år av sitt liv. Vissa år hade varit uthärdliga. Andra minns hon inget av. De var bara en dimma. När hon fyllde 68 lyckades hon lämna. Då vrängde hon kolspaden i ansiktet på honom och drog. Nu berättar hon att hon äntligen lever. Men ångrar att hon stannade så länge. Hon gjorde det för barnens skull, för hans skull, för sin egen skull och för att ingen frågade. Hon visste inget annat än våld.

Till kvinnojouren ringer hemtjänstpersonal. De undrar vad de ska göra. En kvinna, vars man de vårdar, har så fula blåmärken. Hon säger själv att synen blivit sämre, att hon ramlar och går in i saker. De tror henne inte. Har aldrig sett henne ramla. Har hört hur hennes man kallar henne subba. Vi går dit. Tillsammans med hemtjänstpersonal. Vi tar henne därifrån. Hon berättar hur han plötsligt förändrats. Hur han blivit annorlunda. Arg. Våldsam. Hur hon minns löftet om nöd och lust. Det finns liksom inte på kartan att lämna. Ett löfte är ett löfte är ett löfte. Det finns så mycket skuld i hennes ord. Hon återvänder hem. Får vårt nummer. I början ringer hon ibland. När det gör för ont. När slagen blir för många. Jag pratar med kommunens äldreomsorg. Mannen är för frisk för att bo på ett boende. Och hustrun är en så duktig anhörigvårdare. Det var länge sen jag hörde hennes röst.

Jag tänker att vi borde prata mer om våld. Om fler av våldets uttryck.
Ett slag mot magen, gör inte mindre ont för att man firat sin 70-årsdag.

Uppdatering: Jag har förut skrivit om sjuksköterskor och våldsutsatta. Det kan man läsa här

Träningsvärk, svett & systerskap

Jag är ganska ointresserad av sport. Ingen i min familj har någonsin brytt sig särskilt mycket. Pappa tog med mig på speedway ibland. Mitt hjärta slår därför alltid ett extra slag när det doftar bränd metanol. Min mamma krävde total tystnad hemma när Sverige spelar bronsfinal 1994. Men det var aldrig mer än så. Ingen av oss höll på någon sport, sådär överdrivet mycket i alla fall. Jag har liksom ingen träningsrutin.

Sen blev jag ju fotbollsfrälst. Och feminist. Det har jag skrivit om tidigare.  

Nu har jag börjar träna. Boxning. Det är lite som att komma hem. Jag älskar den svettiga källarlokalen, tränarna som skriker att vi får femton straffarmhävningar om vi tappar garden och känslan av att pressa sig till max. Jag behöver hetsas. Behöver att det gör lite ont. Utmana min kropp. 

Valde en klubb med många tjejer som proffsboxare och en del kvinnliga tränare. Tänkte att det skulle kännas enklare. Att det skulle finnas fler brudar där. Det gjorde mig tryggare. Vi är ett gäng. Märker att vi söker oss till varandra. Möter varandras blickar över rummet. De gör mig modigare. Fast vi inte känner varandra.

Igår sparrade jag mot en ny brud. Vi pratade om att det alltid är killar som väljer att stå i ringen när vi sparras. De liksom tar sin plats för given. Vi står vid sidan av. Runt om. Hinner aldrig med att hoppa in. Hon sa att hon också önskade att hon hade getts samma självförtroende. Hon har boxats i ett år. Grabbarna som stod i ringen har hållit på en månad. Hon sa att hon kände sig för dålig för att stå där.

Förra veckan hamnade jag bredvid en kvinna i 40-års åldern när vi stretchade. Mina muskler skrek fortfarande i panik efter att ha tvingats ligga i planka i evighetslånga minuter. Hon sa att hon börjat boxas för att känna sig tryggare. Slippa vara rädd när hon går hem. Jag såg mig omkring. Gissade att få av killarna var här av samma anledning.

Det är kanske det finaste med systerskapet. Att möta okända systrar. Att i korta ögonblick dela varandras historier. Vanmakt. Rädsla. Osäkerhet. Och samtidigt pusha varandra. Göra varandra modigare. Starkare.

Välkomna in

Medan jag har ägnat mig åt jobb (utan toabesök), feministisk träff och ett svettigt pass boxningsklubben har ni visst blivit väldigt många här.
Välkomna.

Jag skriver mest för min skull. För att jag någonstans vill berätta min historia.
Ibland handlar det om mitt jobb (det verkar vara därför många av er är här just idag). Ibland handlar den om våld. Ibland om mina systrar. Ibland om lycka. Ibland om skuld. Jag tänker att jag någon gång ska berätta om min mormor. Någon gång ska skriva om min mammas resa. Kanske ska jag våga prata om saker jag aldrig berättat förr.
Det finns mycket att säga. Som inte sägs någon annanstans. Det är ett sätt att ta makt. Över mig själv. Över min tid. Att sätta ord på det.

Jag är inte så intresserad av att debattera. Jag lyssnar gärna. Jag berättar alltid. Men tänker inte ödsla tid på att bli provocerad. Det finns så många andra platser jag kan bli det på.

Tipsa gärna om mig för någon annan. Tipsa gärna mig om någon annan.

Om att bli trött istället för arg

Vi ska prata om trötthet. Och om ilska. Om när man inte längre orkar bli arg. Om hur förbannat less man blir på att behöva visa det självklara.

Min fantastiska vän Maria ringer. Hon jobbar på en kvinnojour. Det var så vi lärde känna varandra. Igår satt hon och räknade statistik. Vi måste göra så för att få pengar. För att bevisa att vi gör något. Omsätta kvinnor och barns livsöden till streck och siffror. Det blir många streck.
För de som tvingats slita upp allt de hade och nu gömmer sig i ett okänt hus, kanske i en okänd stad. För de som ringer och undrar vad de ska göra när kollegans blåmärken bara blir fler och fler. Streck för de, som ljuger och säger att de har ett möte på jobbet, men som sitter i soffan i en hemlig källarlokal och gråter och berättar var han slog den här gången, för att orka åka hem igen. För flickan som tvingas bli vuxen alldeles för fort. För de som lämnar, och går tillbaka och lämnar igen. De blir så många streck. Så många kvinnor. Så många barn. 

Och Maria suckar. Säger att det känns sjukt att vi fortfarande ska behöva argumentera. Att vi behöver bevisa. Att  vi alltid ifrågasätts. Misstänkliggörs. Hon skulle hellre ägna dagarna åt att umgås med barnen som bor på jouren. De som precis fått sin barndom stulen. Istället bråkar hon med siffror och staplar.  Det känns ovärdigt, att vi varje år, behöver åka runt till alla kranskommuner, stå med mössan i handen och tacka för småslantar till verksamhetsbidrag.

Sen ringer fina Malin. Hon pratar om att hon inte orkar mer. Hon har läst kommentarerna på twitter om #sexism. Läst om män som hatar kvinnor som pratar om jämställdhet. Jag säger att man ska undvika att läsa. Inser att det är att skuldbelägga Malin. Det är ju inte hennes fel att människor tar sig friheter att skriva vad fan som helst. De kallar oss visst manshatare.

Vi säger inte att vi hatar män.
Vi säger att vi vill att kvinnor ska ha samma lön som manliga kollegor. Att vi vill att män ska sluta slå och våldta. Att kvinnliga artister ska ha samma chans att vinna priser som manliga. Att pappor ska ta samma ansvar för sina barn som mammor. Att kvinnor ska få likvärdig vård som män. Att världens tillgångar ska omfördelas, så att kvinnor äger hälften.
Det kallas visst manshat ibland.

Så visst blir vi trötta. Maria, Malin och jag. Säkert många andra av er också. Trötta istället för arga.
Jag försöker påminna mig.

Skulden är ändå inte vår. Vi ber bara om att få vara människor. Och människor blir ibland väldigt, väldigt trötta.

Min stolthet & min rygg kompenserar just nu för era skattesänkningar

Jag tänker att det är så märkligt tyst om dem. Om oss. Jag hittar ingenstans att läsa om mig själv. Ingen som berättar vår historia.
Om vi som bär det här landet. På utslitna ryggar.

Kvinnor som ser till att vården, omsorgen och skolan fungerar. Som bär resten av samhället. Som ser till att mamma har det bra på äldreboendet. Att barnen är trygga i skolan. Som gör att du kan gå till jobbet. Utan oss skulle det här landet klappa ihop på ett par dagar.

Jag ville att min text ska bli ett hyllningstal. Till älskade kollegor. Till fantastiska vänner. Till de som räddat min pappas liv. Till de som gav min mormor en värdig ålderdom. Till de som gjorde mig och min brorsa till vettiga ungar.
Ändå är det svårt. För det gör så ont i mig. Att det är våra ryggar som just nu betalar skattesänkningarna i det här landet. Det är vi som försöker kompensera när välfärdssamhället raseras. För vår yrkesstolthet tvingar oss till det. Jag tror den här texten snarare får handla om mig själv. Om hur jag älskar det här jobbet. Om hur jag är så oerhört stolt. Men, hur trött jag är på att snabba på stegen för att kompensera.

Ibland säger man det till oss. Att vi borde sätta ner foten. Säga ifrån. Sluta slita. Räta på våra ryggar och gå därifrån. Ibland säger vi till och med till oss själva.

Sen möter jag mina patienters blickar. Ser deras dödsångest. Smärta. Hopp. Förtvivlan.
Då går man ingenstans. Då stannar man. Då håller man handen. Då pratar man om döden, och om vad som ska hända med barnen, och om begravningar, och om hur cellgifter förstör den kropp man en gång trivdes i. Då kastar man om planeringen. Glömmer man bort att man är kissnödig.
Sen går jag till nästa sal. Möter mamman som borde gå till jobbet men som inte får någonting att fungera när dottern ligger i en säng på ett okänt sjukhus och har cancer. Då pratar man istället om hur orättvist livet är. Då pratar man om att den finns anhörigdagar, men att man kanske borde försöka jobba ändå - spara dem - för om allt går åt helvete - då behövs de kanske ännu mer. Än så länge ser det ljust ut. Och jag glömmer bort att jag är hungrig.
Och möter istället kvinnan som varit sjuk så länge att vi alla glömt att hon en gång var frisk. Hennes kropp lyder inget alls. Utan gör bara ont. Jag lyfter henne försiktigt högre upp i sängen. Och sen måste jag ge henne morfinspruta efter morfinspruta men hon fortsätter skrika och jag känner mig maktlös. Men går därifrån gör jag inte.
För min yrkesstolthet. håller mig kvar. Och jag tänker att jag är glad att jag har den.
Jag skulle kunna skriva tusen meningar om människor jag mött. Om möten. Om livet och om döden. Men jag tror ni förstår. Vi slår knut på oss själva. Och räcker ändå inte till.

Jag inser att det är vansinne. Att försöka ge det här samhället råd att sänka skatten, genom att gå fortare i korridoren, hoppa över fikarasten och gå ensam med ostadiga farbröder till toaletten (fast vi sagt att vi alltid ska vara två - om han ramlar).

Jag skulle såklart önska att jag kunde säga; ni får den vården ni betalar för. Vi gör det vi hinner, men inte mer.
Då straffar man de som hade oturen att bli sjuka. Inte de som bestämmer över skatterna.
Min yrkesstolthet tillåter inte det.

Men jag tänker att ni andra. Vi andra. Det kanske är dags att vi börjar betala. Så att mina kollegor får gå på toaletten i alla fall en gång per arbetspass. Att vi slipper bli sjukskrivna när vi är 32 år med utslitna höfter. Att vi hinner äta lunch. Att vi slipper gå ner till akuten när arbetsdagen är slut, för att det jävla magsåret kommit tillbaka. Så patienterna får möta sjuksköterskor som har tid och energi.

Vi borde börja betala för den vård vi får.
Just nu är det min kollegors kroppar som täcker kostnaden

Vad kostar vårt försvarstal?

I morse sa Hanna Hellquist att hon var feminist i radio. Minuterna efter ramlar det in sms och tweets till P3 att Hanna var galen och att hon hatade män. Hanna svarade att det inte fanns något så självklart för henne som att vara feminist. Att säga att hon är det. Att tro på vad hon säger.
Jag blir varm i hjärtat. För jag tänker att Hanna är så sjukt modig.

Senare på dagen tipsade min vän Bea om en artikel Gudrun Schyman skrivit. Hon undrar var feminismens försvarare tagit vägen. Hon refererar till den feministiska våg i slutet av 90-talet/början av 2000-talet där alla var feminister. För att det var ett sätt att vara politiskt korrekt eller politiskt trendig. Hon kräver att vi gemensamt ställer oss upp och tar strid. För den här världen håller på att gå åt helvete. Mäns överordning kvarstår och förvärras. Vi kvinnor förlorar. Jag älskar Gudrun. Hon är en av dem som får mig att hålla huvudet högt.

Jag skulle kunna skriva tusen försvarstal åt feminismen. Om och om igen. Om våld. Om makt. Om utrymme. Om disk. Om äldreomsorg. Om dagis. Om P3guld. Om krig. Om utseendehysteri. Om sex. Om VD:ar. Om lön. Om pension. Om drömmar. Om ilska. Om skuld.
Det finns så mycket att försvara. Så mycket att förklara. Så mycket att själv förstå.

Men, jag blir ibland så trött på att försvara och på att betala priset det kostar. Jag vet att det jag betalar är lågt. Herre, det räcker med att läsa en av de hundratals hatkommentarer Hanna eller Gudrun fått.
Likväl kostar det. Likväl ringer män till mig på kvällar och skriker att jag är en feministhora som bara vill sätta dit män. Likväl får jag mail från kränkta gubbar som kallar mig lilla gumman. Likväl provoceras killar av mig på fester och hävdar att jag är en hysterika.
Och även när jag skrattar och säger att med vissa fiender behöver man knappt vänner - gör det ont att kallas hora av okända.

Älskade feminister. Vi ska aldrig sluta försvara.
Men, vi lär vara rädda om varandra på den här resan. Det här kvinnohatet får inte äta upp oss. Får inte slå ner oss. Får inte få oss att tystna.
Men låt oss också prata om det pris vi betalar.

Tack fotbollen, för att du gav mig feminismen

Jag älskar fotboll. Har nästan alltid varit värdelös på fotbollsplan. Har försökt. Men är nog bollrädd och lite träningsskygg. Är bara bra på att tacklas och skrika "dommarjävel". Det ger ingen fotbollskarriär att tala om. Men jag älskar att se andra spelar. Oavsett om det handlar om VM-final eller seriespel i division 5 får synen av svettiga benskydd, gräsfärgade och uppskrapade knän och kramkalas efter mål i sista sekund mitt hjärta att klappa extra hårt.

Fotbollen gav mig ingen karriär. Men den gjorde mig till feminist. Fick mig att förstå att män är överordnade oss kvinnor. Att felet inte är vårt. Kanske den insikt som betytt allra allra mest i livet.

På fotbollsplanen lärde jag mig att tjejer var avvikande och med på undantag. Lärde jag mig att väljas sist in i laget. Lärde jag mig att jag inte hade en chans att konkurrera med killarna. På fotbollsplanen fick jag veta tjejer är försiktiga, sköra och rädda för bollar. Att killar är snabba, hårda och offensiva. På torsdagseftermiddagarna när vi spelade match fick ingen tjej lägga en straff. Fick det inte vara för många tjejer på plan samtidigt. Fick tjejer inte vara målvakter. Inte om vi ville vinna i alla fall. Och det ville vi ju.
Så jag spelade mittfält. Satt på avbytarbänk. Stod aldrig i mål. Och missade den enda straff jag någonsin fick lägga.

Sen fyllde jag 12. Orkade inte vara den som fick vara med på undantag. Formulerade det nog inte så. Sa nog snarare att fotboll blivit tråkigt, Jag köpte Fittstim och lästa fantastiska Anja Gatus text.  Förstod att skulden inte var min. Började se att killarnas stora utrymme, var på bekostnad av att mitt minskade. Blev förbannad feminist.

I många år undvek jag fotbollsplanen. Sa att sport inte var min grej. Ägnande mig åt andra saker. För mig blev jag som mest tjej på fotbollsplanen. Och det är inte alltid enkelt att tillhöra den underordnade, den förtryckta.
För några år sedan kom kärleken tillbaka. Nu står jag vid sidan av, hejjar på mina vänner som uträttar stordåd på plan. Firar segrar. Sörjer förluster. Bär svettiga benskydd. Biter på naglarna. Dricker öl när det blir 2-1 till Sverige. Skriker glädjevrål. Jag älskar det.

Men sörjer fortfarande att jag aldrig fick chansen. Att det jävla patriarkatet tvingade mig att bli bollrädd.