fredag, mars 09, 2012

Skulden är inte min

 
Ett fantastiskt projekt som jag får vara en liten del av.
Ett hyllningstal till feminismen och till systerskapet. Till varandra. Till alla er andra.
Vi bestämde att det räcker nu. Vi orkar inte med mer försvarstal. Orkar inte förklara oss en gång till. Vi vill istället berätta. Om det magiska som uppstår när vi tillsammans spränger gränser. Om det fantastiska ögonblicket när vi förstod att vi inte var ensamma. Om hur vår feministiska resa började. Hur den pågår. Hur den förändrar oss. er. och världen. 
Om hur den hjälper oss att komma ihåg. Att skulden inte är min.
Följ med.

torsdag, mars 08, 2012

Till alla er.

Till alla er. Storasystrar. 
Som gått före. Trampat stigar. Tagit strider. Som offrat så mycket av er själva. 
Till er som gav mig rösträtt. Gjorde mig myndig. Såg till att jag fick möjligheten att studera. Till er som stod på barrikaderna. Skanderade att det personliga är politiskt. Gav mig en barnomsorg och en mamma som yrkesarbetade. Till er som slagits för min rätt till min egen kropp. Ni som gjorde det förbjudet att slå mig. Våldta mig. Ni som gav mig möjligheten att avsluta en oönskad graviditet.
Älskade storasystrar.

Till alla er. Medsystrar.
Som går bredvid mig. Som får mig att tro, hoppas och vilja. Som gör mig modigare, starkare, gladare och argare.
Tillsammans har vi startat jämställdhetsgrupper i skolan. Anordnad hundratusen pass i feministiskt självförsvar. Krävt en sexualbrottslagstiftning värd namnet. Sett varandra i ögonen och sagt "vi är värda att försvara" Vi har skapat våra egna separata rum. Insett vår egen sprängkraft. Försvarat redan vunna segrar. Krävt förändring. Hittat varandras likheter, men tillåtit oss vara olika.
Älskade medsystrar.

Till alla er. Småsystrar.
Som ska komma efter oss. Ännu finns ni ej. Men jag vet att en morgondag kommer. Då ska ni gå friare. Modigare. Okränkta.
Ni ska födas och inte vandra på några stigar. För er ska vi bygga motorvägar. Er kropp ska för alltid vara er egen. Ni ska aldrig bortkvoteras på grund av ert kön. Aldrig tystna för att en gubbe höjer rösten. Gubbar kommer inte våga höja rösten mot er. Ni kommer köra fort som fan. Och vinden kommer fläkta i era lockar. 
Älskade småsystrar.

Till alla systrar.
Den här dagen är vår.

måndag, mars 05, 2012

Om jag bara blir hälften av er

För ett tag sedan skulle jag skriva ett hyllningstal till mina kollegor. Det blev inget av det den gången. Istället kom texten att handla om utslitna ryggar, yrkesstolthet och skattesänkningarna. Den texten kan man finna här. 

Men idag läste jag nya numret av Bang och framförallt texten av Sara Beischer om Evorna. Om de som får det här landets äldreomsorg att gå runt. Behålla lite värdighet, trots vinstkrav och ord som vårdeffektivitet.

Kastas tillbaks till mitt 18-åriga jag. Sommaren då jag första gången mötte Lena, Monika, Nina, Mia och Eva. De som är mina Evor. Tillsammans jobbade vi i den kommunala hemtjänsten. Jag var outbildad tonåring. De undersköterskor med tjugo års erfarenhet av att mata, vända, lindra, skynda, stötta, duscha, trösta, lyfta. De tog mig under sina vingar. Lärde mig vad omsorg, omvårdnad och värdig ålderdom var. De struntade högaktningsfullt i regler om att inte mangla lakan, inte städa alla tre rummen i lägenheten eller laga riktig mat på kvällen. Man såg att till ha tid att hinna sånt, som rationaliserats bort på pappret på något kommunkontor. Jag vet inte hur de gjorde. Men snart lärde jag mig det också. Hur man fick tid till det som var viktigt.

Tillsammans lärde vi oss vilka tanter som ville ha gammelrosa naglar, men struntade i om disken ställdes in i skåpen. Vilka farbröder som hellre ville att man köpte med aftonbladet och snus, än satt med som sällskap till lunchen. Vilka som önskade dammtorkning två gånger i veckan. Vems orkidéer som skulle vattnas och vems som skulle badas. Vem som ville sitta på balkongen när benen skulle lindas, och vem som alltid ville ha persiennerna nere. Vem som ville ha kläderna i färgordning i garderoben och vems koftor som alltid skulle vädras på galgar i vindsfönstret. Vem som blev lugn av vaggvisor när ångesten och förvirringen tog över. Vem som var morgonpigg. Vem som ville gå och lägga sig sist. Vem som älskade morötter, och vem som hatade ärtor.

Det är klart att det kan låta självklart. Att det är så äldreomsorgen ska se ut. Läser man besluten från biståndskontoret om hur många minuters omvårdnad som är beviljad, förstår man att det är en omöjlighet. Det är tack vare personer som Monika, som även personer som fyllt 85 får sitt favoritvin på fredagskvällen. Tack vare Lena som farbröder fortfarande kan se det blomma på balkongen, fast benen inte längre bär till blomsterhandeln. Tack vare Mia som den blinda fortfarande får andas frisk vårluft i en park en torsdagseftermiddag. Tack vare Nina som det gamla paret får äta inlagd sill på julbordet. Tack vare Eva som det byts gardiner varje gång det skiftas årstid. 

Jag älskar dem. För allt de gör. För allt de lärt mig.  Samtidigt hatar jag att det här samhället tvingar dem att vända ut och in på sig själva. För att de vill ge en vård värdig den åldrande människan.
Det är komplext att hylla dem. För att jag vill någonstans berätta deras historia. Deras glädje. Vår historia. Min glädje. Samtidigt trampar jag med dem i tusen och åter tusen kvinnofällor. Vi kompenserar. Slår knut på oss själv.
Men ja, det där har jag ju skrivit om förut. 
Jag tror aldrig jag hade fortsatt jobba i vården om det inte vore för dem. Deras aldrig sinande engagemang. Deras tanke om att alla, friherrinnan som bilmekanikern, hade rätt att åldras och dö som personer, inte klumpas ihop som "gamla". Deras stolthet. Deras glädje. Deras lyhördhet.

Om jag bara lyckas ge hälften av allt de gett. Bli hälften så bra på att lyssna. På att se. På att möta.
Då kommer jag för evigt vara stolt.
Redan nu har mitt hjärta spruckit av stolthet över att en gång fått varit en liten del av dem.