Som om USA skulle vara så mycket sämre än oss.

Det är ett par veckor sedan. Jag minns hur flera av mina vänner pratade upprört om den. I mängder av artiklar presenterades en undersökning gjord i USA.

Den handlade om sexuellt våld. Visade att var femte amerikansk kvinna någon gång utsatts för en våldtäkt. Det ger 24 kvinnor som våldtas, utsätts för våldtäktsförsök eller förföljs, varje minut. Dygnet runt. Året om. Ger tolv miljoner kvinnor per år. Fler än Sveriges befolkning. Våldtas. Varje år. Jag håller på att skriva tolv miljoner fall per år. Backar tillbaka. Rättar. Vill inte att vi reduceras till fall. Vill att vi alltid ska komma ihåg att kvinnorna har namn, har drömmar och vänner de älskar.

Jag sitter på en middag någonstans när jag först hör siffrorna. De runt omkring mig är upprörda. Jag känner mig trött.
Alla blickar på mig; "känner du dig inte upprörd? Att de är så många? I USA? Det är ju som om det vore här". Tittar upp; säger bara "Siffrorna här är nog ungefär likadana. Minns dem inte i huvudet. Men, vi är i alla fall inte mycket bättre än USA. Så mycket för världens mest jämställda land".
Ingen tror på mig. Säger "Så illa kan det väl inte vara" Jag tänker att jag borde googla fram statistik. Men är för trött på att folk måste ha skandalrubriker för att tro.

I dag läser jag Slagen dam. Mäns våld mot kvinnor i det jämställda Sverige - en omfångsundersökning (2001) igen. Där tillfrågades 10,000 svenska kvinnor i åldrarna 18-64 år. En ovanligt hög svarsfrekvens med över 70% svarade. Mer än var tredje kvinna (34%) har utsatts för någon typ sexuellt våld efter sin 15-års dag av en man. I Sverige. På 2000-talet.

De är inte bara siffror. De är kvinnor. De är mina vänner, systrar, döttrar och mammor. De är min mormor. De är ditt barnbarn. De är kollegor, din sons lärare och tjejen bredvid dig på gymmet.

Att bli våldtagen får ens liv att krascha. Ofta för en stund. Ibland för resten av livet. Det får jorden att byta riktning. Ofta överlever man. Ofta går man vidare. Ofta hittar man nya vägar. Man lyckas samla ihop sig själv, ibland med hjälp av andra och hitta nya pusselbitar. Det är inte alltid en erfarenhet som gör enbart dåliga saker med en. Men, en erfarenhet man tycker att kvinnor skulle få vara utan i det som kallas världens mest jämställda land.

Modiga, fina systrar. Jag kan inte lova er mycket. Men det enda jag kan lova, lovar jag nu. Aldrig mer ska jag trött ge upp på en middag en torsdagskväll. Aldrig mer ska ni vara bara statistik och fall och lagom upprörda känslor. För alltid, ska ni i mina berättelser få vara kvinnor av kött och blod. Ska ni få vara offer och överlevare på samma gång. Ska ni få ha drömmar och färdriktningar. Få göra motstånd (ibland är enda motståndssättet att inte göra något alls - även då ska ni hyllas). Få gå sönder. Få resa er igen. Aldrig mer ska ni enbart bli procentsatser.

Vi är inte bättre än er. Jag önskar att vi vore.

Jag läser rubrikerna i DN. I SVD. I Aftonbladet. Ser Twitter svämma över.
De säger det jag redan vet. Ändå skäms jag. Över den yrkeskår jag annars stolt tillhör. Över att våldsutsatta kvinnor aldrig någonsin kan känna sig säkra på att bli trodda. Snarare på att misstänkliggöras och dömas. Av polis, av vänner, av rättsväsende, av kollegor, av socialsekreterare. Och av vården. Vi som alltid ska se till patientens behov. Vi som alltid ska låta patientens upplevelse vara centrum.

Det är naivt att tro att sjuksköterskor skulle vara bättre människor än andra. Ändå hoppas jag det. Ändå tänker jag att det är klart att vi förstår; att psykisk och fysisk terror i hemmet skapar symptom. Ger blåmärken, men också huvudvärk, ångest och buksmärta. Ger knäckta revben, men också sömnlöshet, underlivsblödningar och kramp i magen. Tänker, det är klart vi frågar; när historien inte hänger samman, när besöken på akuten blir frekventa, när kvinnan tystnar. Jag hoppas så innerligt. Men vet. Trots allt.

Man kan så klart bli arg och ledsen och förbannad och full av skam. Jag blir det också. Minns diskussioner i fikarum och i skolbänken. Minns röster som säger En del tjejer, de väljer att utsätta sig för risken. Minns Jag skulle aldrig låta någon göra mig illa. Om man stannar kvar, då accepterar man. Kommer ihåg hur jag bråkat. Men också hur jag bara gått ut genom dörren och inte orkat strida (förlåt).

Minns tre års utbildning. Minns tre timmars föreläsning om våld i nära relation. Inser att det är ingenting. Minns hundratals timmar av rabblande av muskelgrupper, omvårdnadsteori och farmakologi. Minns att ingen lärde oss att ställa frågan. 

Vi är inte bättre människor. Jag skulle önska att vi var. Men precis som resten av samhället (precis som du), har vi lärt oss att bortförklara mäns våld. Har vi lärt oss att skuldbelägga den som stannar.

Det är klart att det går att förändra. Annars skulle jag aldrig skriva det här.

Men. Vi behöver verktyg. Kompetens. Krav att ställa frågor. Mod att ställa frågor. Någonstans att göra av svaren. Behöver förväntas ställa frågor. Behöver rutiner.
Det är egentligen för sent. För alla de kvinnor vi missat. Vi kränkt. Vi inte trott på. Men. Smärtsamt medvetna om att det kommer komma nya i morgon, vet vi att det är bråttom.
 

Vita riddare

Jag pratar med min finaste vän. Om svek och om skam. Vi måste prata. Mycket. Länge. Ofta.
Just nu gör det så ont att man inte kan andas, inte kan tänka, inte kan sova. Det snurrar alldeles för många tankar. Många tillfällen som fladdrar förbi. Alla gånger där man nu måste omvärdera vad vi egentligen var med om.

Jag har alltid hatat vita riddare. Mer än något annat. De utger sig för att vara goda, men egentligen bara har det som en strategi för att få cred. De män som berättar vitt och brett om feministiska strategier, men hugger knivar i ryggen på sina s.k. systrar. De som jag skrutit om, försvarat och tänkt; äntligen, en att lita på - men som nu får mig att ligga sömnlös för det de gör mot dem jag älskar. 

 

Jag tror det är skulden. Skammen. Jag har svårt att lägga den någon annanstans än hos mig själv.
Minns fester jag bjudit med dig på. Minns gånger jag sagt "du är inte som de andra". Minns hur du svarat "Tack. Jag vill inte vara som de andra". Minns kompisar jag introducerat dig för.  Minns feministiska diskussioner. Jag har lanserat dig som någon annan, något bättre än den du är. Och nu måste jag försöka punktera det luftslott vi en gång byggt upp av dig. För du förtjänar inte vår beundran. Inte våra vänner. Inte förtroendet jag gav dig.
Vi är rädda att ingen kommer tro på oss. Jag hatar mig själv för att vi skräms av det. hatar att du är så duktig på att spela duktig feministkille. Att vi varit duktiga på att spela med. 

Jag vet att skulden inte är vår. Och därför blir jag ännu argare på dig. Jag kallar dig alla fula ord jag kan. 

Det finns de som är as. Jag vet det. Livet lärde mig det rätt fort. Vi kan vara ganska överens om det i stort också. I varierande grad tillåts jag säga att jag hatar våldtäktsmännen, de som kallar mig hora, direktörerna som skålar i champange när mormor svälter ihjäl på vårdboendet.

Men. Du och dina armé av vita riddare. Ni kommer undan. Ingen tror på mig. Ni är de man släpper nära in på livet. Och det gör tusen gånger ondare när ni sviker. När ni hugger knivar. Misscreddar. Skriver ner.

Ibland älskar jag att jag är långsint. Jag kommer aldrig förlåta.