Vi är inte bättre än er. Jag önskar att vi vore.

Jag läser rubrikerna i DN. I SVD. I Aftonbladet. Ser Twitter svämma över.
De säger det jag redan vet. Ändå skäms jag. Över den yrkeskår jag annars stolt tillhör. Över att våldsutsatta kvinnor aldrig någonsin kan känna sig säkra på att bli trodda. Snarare på att misstänkliggöras och dömas. Av polis, av vänner, av rättsväsende, av kollegor, av socialsekreterare. Och av vården. Vi som alltid ska se till patientens behov. Vi som alltid ska låta patientens upplevelse vara centrum.

Det är naivt att tro att sjuksköterskor skulle vara bättre människor än andra. Ändå hoppas jag det. Ändå tänker jag att det är klart att vi förstår; att psykisk och fysisk terror i hemmet skapar symptom. Ger blåmärken, men också huvudvärk, ångest och buksmärta. Ger knäckta revben, men också sömnlöshet, underlivsblödningar och kramp i magen. Tänker, det är klart vi frågar; när historien inte hänger samman, när besöken på akuten blir frekventa, när kvinnan tystnar. Jag hoppas så innerligt. Men vet. Trots allt.

Man kan så klart bli arg och ledsen och förbannad och full av skam. Jag blir det också. Minns diskussioner i fikarum och i skolbänken. Minns röster som säger En del tjejer, de väljer att utsätta sig för risken. Minns Jag skulle aldrig låta någon göra mig illa. Om man stannar kvar, då accepterar man. Kommer ihåg hur jag bråkat. Men också hur jag bara gått ut genom dörren och inte orkat strida (förlåt).

Minns tre års utbildning. Minns tre timmars föreläsning om våld i nära relation. Inser att det är ingenting. Minns hundratals timmar av rabblande av muskelgrupper, omvårdnadsteori och farmakologi. Minns att ingen lärde oss att ställa frågan. 

Vi är inte bättre människor. Jag skulle önska att vi var. Men precis som resten av samhället (precis som du), har vi lärt oss att bortförklara mäns våld. Har vi lärt oss att skuldbelägga den som stannar.

Det är klart att det går att förändra. Annars skulle jag aldrig skriva det här.

Men. Vi behöver verktyg. Kompetens. Krav att ställa frågor. Mod att ställa frågor. Någonstans att göra av svaren. Behöver förväntas ställa frågor. Behöver rutiner.
Det är egentligen för sent. För alla de kvinnor vi missat. Vi kränkt. Vi inte trott på. Men. Smärtsamt medvetna om att det kommer komma nya i morgon, vet vi att det är bråttom.