Jag är så trött på att vara arg - era jävla as.

Jag sitter på tunnelbanan. På väg för att möta en vän. Det var länge sen vi sågs, i alla fall sådär ordentligt så man hinner prata om mer än vädret och hur det är på nya jobbet. Jag längtar och är som vanligt fem minuter sen. I efterhand kommer jag ångra det extra mycket. Hon smsar att hon väntar på mig, på gatan utanför hotellbaren. När jag nästan är framme ringer hon. Pratar snabbt. Låter ledsen och stressad på samma gång. Berättar om en man som precis frågade om han fick köpa hennes kropp. "Du, jag och ett hotellrum. Vad kostar det?"

Hon förbannar sig själv för att hon inte skrek eller slog. För att hon inte gjorde mer. För att han bara fick gå vidare, skrattande. Hon säger att hon hade en annan handlingsplan i huvudet, att hon skulle vara den som sa ifrån. Hela tunnelbanevagnen hör mig säga att han är ett as. Ett jävla, jävla as. Och att det är orimligt att kräva av det hon kräver av sig själv. Vi ska inte behöva gå omkring och vara ständigt beredda. Ha svar på tal. Skrik som väntar i halsen. Slagfärdiga händer. Vi ska inte behöva. Ändå försöker vi det. För vi inser någonstans att det är nödvändigt för att kunna överleva.

När vi lägger på och jag skyndar mig upp för rulltrappan blir jag arg och trött på samma gång. Framförallt är jag trött på att vara arg. Det är klart att min ilska fungerar som både katalysator och skuldbefriare. Den har räddat mig tusen gånger. Hellre arg, än ledsen. Men, samtidigt. Jag skulle så gärna vilja vara allt annat.

Jag vill kunna gå genom stan en onsdagskväll utan att få min kropp kommenterad. Vill kunna stå i kön till baren utan att behöva hantera att den okända mannen lägger armen runt min midja. Vill slippa fundera på om taxichauffören kommer köra mig hela vägen hem, eller om han tänker försöka våldta mig först.

Jag vill vara lycklig, okränkt, fri. Inte arg.

Men då måste ni sluta slå. Sluta våldta. Sluta se min kropp som en handelsvara.
Är det verkligen för mycket begärt?