Varför jag aldrig gick

Jag träffar henne. En i raden av kvinnor med sidor av journalanteckningar från akutens väntrum. Med förhör som aldrig ledde någonstans, i ett arkivskåp hos polisen. Med en friande och en fällande dom uppläst i tingsrätten. Jag har träffat henne förut. Eller i alla fall träffat hennes systrar. Deras berättelser är lika. Aldrig identiska. Ändå är det något som är så svårt att förstå.
Hon har fått frågan så många gånger.

Att hon inte gick. Att hon gick och kom tillbaks. Att hon stannade i två år till. Att hon levde med krossade kaffekoppar, revben och drömmar. Att en vanlig måndag kunde innehålla både rosor och en skenavrättning med ett avsågat hagelgevär. Att hon bytte jobb varannan månad för att ingen skulle hinna ställa obekväma frågor om blåmärken och haltande gång. Att hon födde ett dött barn. en flicka. hon skulle vara fjorton år idag. Han sparkade ut det. Hon grät i hans armar. 

Hon ser på mig och ler. Blåser ut röken mellan tänderna. Hon ser ut som en filmstjärna tänker jag. Mörka lockar. Gröna ögon. Värmer händerna på kaffekoppen. Solen får hennes fräknar att synas extra tydligt. Det är tiden mellan sommar och höst.

Hon synar mig uppifrån och ner. Naglar fast mig med blicken. Frågar:

- Har du någonsin drabbats av den riktiga, stormande förälskelsen?

(tystnad)

- Den som griper tag i dig från första gång när era ögon möts.  Du vet där och då att livet aldrig kommer bli detsamma igen. Du kan fortfarande minnas era första ord, minnas vad det luktade, minnas vad du hade på dig.

Och självklart minns jag. Jag minns hur jag fick upp den tunga dörren och kom in i ett hav av testosteron. Längst in i rummet stod du. Lyfte upp blicken i samma sekund som jag såg dig. Minns att du luktade förgätmigej. Minns att jag frös, fast jag hade vinterjackan på mig inomhus. Hur allt kändes så självklart. Hur jag visste att jag kommit hem. Och hur det skrämde mig. Och gjorde mig lycklig.
Det är som ett knytnävslag i magen.

- Där ser du, säger hon. Hon ler igen. Tänder en ny cigarett.
- Den där förälskelsen. Man ska vara glad om man någon gång drabbats av den. Det är en fin erfarenhet att bära. Jag ångrar ingenting. Jag visste redan från början att det var farligt. Det var så intensivt. Det gick så snabbt. Jag drogs med. Lät mig falla. Försökte förhandla med mig själv. Kompromissade bort gränser.

När våldet kom, var jag redan fast. Jag älskade, innerligt och passionerat. Men hade också brutits ned. Mina gränser hade han kränkt tusen gånger om. Jag visste inte vem jag. Jag visste inte vem han var. Han slog mig sönder och samman. Men han var också den enda som lyckades hålla mig vid liv.

- Jag försökte gå så många gånger. Men jag drogs tillbaka. Hoppades och älskade. Sörjde den jag en gång älskat. La skulden på mig själv. Kände mig ensam och vilsen. Världen blev så grå. Med honom exploderade den.
När jag tillslut kunde gå. Var det för att jag blev likgiltig. Inte ens ett hagelgevär kunde få mig att reagera. Våldet gjorde mig apatisk. Så jag gick. Men fortfarande. Tio år senare. Vänder jag mig om, och mitt hjärta slår ett extra slag, när jag tror att det är han jag möter på gatan.

Hennes ord gör alldeles för ont i mig. Jag förbannar mig. För att jag förstår. För att det blir smärtsamt tydligt att det lika gärna kunde varit jag. Att det kan bli jag.
Märk väl. Jag säger inte att du skulle slå mig. Jag säger, att jag nog inte skulle kunna lämna dig, om du gjorde det.