tisdag, januari 31, 2012

Min stolthet & min rygg kompenserar just nu för era skattesänkningar

Jag tänker att det är så märkligt tyst om dem. Om oss. Jag hittar ingenstans att läsa om mig själv. Ingen som berättar vår historia.
Om vi som bär det här landet. På utslitna ryggar.

Kvinnor som ser till att vården, omsorgen och skolan fungerar. Som bär resten av samhället. Som ser till att mamma har det bra på äldreboendet. Att barnen är trygga i skolan. Som gör att du kan gå till jobbet. Utan oss skulle det här landet klappa ihop på ett par dagar.

Jag ville att min text ska bli ett hyllningstal. Till älskade kollegor. Till fantastiska vänner. Till de som räddat min pappas liv. Till de som gav min mormor en värdig ålderdom. Till de som gjorde mig och min brorsa till vettiga ungar.
Ändå är det svårt. För det gör så ont i mig. Att det är våra ryggar som just nu betalar skattesänkningarna i det här landet. Det är vi som försöker kompensera när välfärdssamhället raseras. För vår yrkesstolthet tvingar oss till det. Jag tror den här texten snarare får handla om mig själv. Om hur jag älskar det här jobbet. Om hur jag är så oerhört stolt. Men, hur trött jag är på att snabba på stegen för att kompensera.

Ibland säger man det till oss. Att vi borde sätta ner foten. Säga ifrån. Sluta slita. Räta på våra ryggar och gå därifrån. Ibland säger vi till och med till oss själva.

Sen möter jag mina patienters blickar. Ser deras dödsångest. Smärta. Hopp. Förtvivlan.
Då går man ingenstans. Då stannar man. Då håller man handen. Då pratar man om döden, och om vad som ska hända med barnen, och om begravningar, och om hur cellgifter förstör den kropp man en gång trivdes i. Då kastar man om planeringen. Glömmer man bort att man är kissnödig.
Sen går jag till nästa sal. Möter mamman som borde gå till jobbet men som inte får någonting att fungera när dottern ligger i en säng på ett okänt sjukhus och har cancer. Då pratar man istället om hur orättvist livet är. Då pratar man om att den finns anhörigdagar, men att man kanske borde försöka jobba ändå - spara dem - för om allt går åt helvete - då behövs de kanske ännu mer. Än så länge ser det ljust ut. Och jag glömmer bort att jag är hungrig.
Och möter istället kvinnan som varit sjuk så länge att vi alla glömt att hon en gång var frisk. Hennes kropp lyder inget alls. Utan gör bara ont. Jag lyfter henne försiktigt högre upp i sängen. Och sen måste jag ge henne morfinspruta efter morfinspruta men hon fortsätter skrika och jag känner mig maktlös. Men går därifrån gör jag inte.
För min yrkesstolthet. håller mig kvar. Och jag tänker att jag är glad att jag har den.
Jag skulle kunna skriva tusen meningar om människor jag mött. Om möten. Om livet och om döden. Men jag tror ni förstår. Vi slår knut på oss själva. Och räcker ändå inte till.

Jag inser att det är vansinne. Att försöka ge det här samhället råd att sänka skatten, genom att gå fortare i korridoren, hoppa över fikarasten och gå ensam med ostadiga farbröder till toaletten (fast vi sagt att vi alltid ska vara två - om han ramlar).

Jag skulle såklart önska att jag kunde säga; ni får den vården ni betalar för. Vi gör det vi hinner, men inte mer.
Då straffar man de som hade oturen att bli sjuka. Inte de som bestämmer över skatterna.
Min yrkesstolthet tillåter inte det.

Men jag tänker att ni andra. Vi andra. Det kanske är dags att vi börjar betala. Så att mina kollegor får gå på toaletten i alla fall en gång per arbetspass. Att vi slipper bli sjukskrivna när vi är 32 år med utslitna höfter. Att vi hinner äta lunch. Att vi slipper gå ner till akuten när arbetsdagen är slut, för att det jävla magsåret kommit tillbaka. Så patienterna får möta sjuksköterskor som har tid och energi.
Vi borde börja betala för den vård vi får.
Just nu är det min kollegors kroppar som täcker kostnaden

tisdag, januari 24, 2012

Vad kostar vårt försvarstal?

I morse sa Hanna Hellquist att hon var feminist i radio. Minuterna efter ramlar det in sms och tweets till P3 att Hanna var galen och att hon hatade män. Hanna svarade att det inte fanns något så självklart för henne som att vara feminist. Att säga att hon är det. Att tro på vad hon säger.
Jag blir varm i hjärtat. För jag tänker att Hanna är så sjukt modig.

Senare på dagen tipsade min vän Bea om en artikel Gudrun Schyman skrivit. Hon undrar var feminismens försvarare tagit vägen. Hon refererar till den feministiska våg i slutet av 90-talet/början av 2000-talet där alla var feminister. För att det var ett sätt att vara politiskt korrekt eller politiskt trendig. Hon kräver att vi gemensamt ställer oss upp och tar strid. För den här världen håller på att gå åt helvete. Mäns överordning kvarstår och förvärras. Vi kvinnor förlorar. Jag älskar Gudrun. Hon är en av dem som får mig att hålla huvudet högt.

Jag skulle kunna skriva tusen försvarstal åt feminismen. Om och om igen. Om våld. Om makt. Om utrymme. Om disk. Om äldreomsorg. Om dagis. Om P3guld. Om krig. Om utseendehysteri. Om sex. Om VD:ar. Om lön. Om pension. Om drömmar. Om ilska. Om skuld.
Det finns så mycket att försvara. Så mycket att förklara. Så mycket att själv förstå.

Men, jag blir ibland så trött på att försvara och på att betala priset det kostar. Jag vet att det jag betalar är lågt. Herre, det räcker med att läsa en av de hundratals hatkommentarer Hanna eller Gudrun fått.
Likväl kostar det. Likväl ringer män till mig på kvällar och skriker att jag är en feministhora som bara vill sätta dit män. Likväl får jag mail från kränkta gubbar som kallar mig lilla gumman. Likväl provoceras killar av mig på fester och hävdar att jag är en hysterika.
Och även när jag skrattar och säger att med vissa fiender behöver man knappt vänner - gör det ont att kallas hora av okända.

Älskade feminister. Vi ska aldrig sluta försvara.
Men, vi lär vara rädda om varandra på den här resan. Det här kvinnohatet får inte äta upp oss. Får inte slå ner oss. Får inte få oss att tystna.
Men låt oss också prata om det pris vi betalar.

fredag, januari 06, 2012

Tack fotbollen, för att du gav mig feminismen

Jag älskar fotboll. Har nästan alltid varit värdelös på fotbollsplan. Har försökt. Men är nog bollrädd och lite träningsskygg. Är bara bra på att tacklas och skrika "dommarjävel". Det ger ingen fotbollskarriär att tala om. Men jag älskar att se andra spelar. Oavsett om det handlar om VM-final eller seriespel i division 5 får synen av svettiga benskydd, gräsfärgade och uppskrapade knän och kramkalas efter mål i sista sekund mitt hjärta att klappa extra hårt.

Fotbollen gav mig ingen karriär. Men den gjorde mig till feminist. Fick mig att förstå att män är överordnade oss kvinnor. Att felet inte är vårt. Kanske den insikt som betytt allra allra mest i livet.

På fotbollsplanen lärde jag mig att tjejer var avvikande och med på undantag. Lärde jag mig att väljas sist in i laget. Lärde jag mig att jag inte hade en chans att konkurrera med killarna. På fotbollsplanen fick jag veta tjejer är försiktiga, sköra och rädda för bollar. Att killar är snabba, hårda och offensiva. På torsdagseftermiddagarna när vi spelade match fick ingen tjej lägga en straff. Fick det inte vara för många tjejer på plan samtidigt. Fick tjejer inte vara målvakter. Inte om vi ville vinna i alla fall. Och det ville vi ju.
Så jag spelade mittfält. Satt på avbytarbänk. Stod aldrig i mål. Och missade den enda straff jag någonsin fick lägga.

Sen fyllde jag 12. Orkade inte vara den som fick vara med på undantag. Formulerade det nog inte så. Sa nog snarare att fotboll blivit tråkigt, Jag köpte Fittstim och lästa fantastiska Anja Gatus text.  Förstod att skulden inte var min. Började se att killarnas stora utrymme, var på bekostnad av att mitt minskade. Blev förbannad feminist.

I många år undvek jag fotbollsplanen. Sa att sport inte var min grej. Ägnande mig åt andra saker. För mig blev jag som mest tjej på fotbollsplanen. Och det är inte alltid enkelt att tillhöra den underordnade, den förtryckta.
För några år sedan kom kärleken tillbaka. Nu står jag vid sidan av, hejjar på mina vänner som uträttar stordåd på plan. Firar segrar. Sörjer förluster. Bär svettiga benskydd. Biter på naglarna. Dricker öl när det blir 2-1 till Sverige. Skriker glädjevrål. Jag älskar det.

Men sörjer fortfarande att jag aldrig fick chansen. Att det jävla patriarkatet tvingade mig att bli bollrädd.