När tusen systrar reser sig

I ett rum, med alldeles för lite syre. Alldeles för många tjejer. Någonstans i Sverige. I kväll.
Aldrig tidigare har de mötts. Kanske kommer de aldrig se varandra igen. Ändå blir de varandras viktigaste spegelbilder. Just där och då.

Det är svårt att vara ärlig inför sig själv. Svårt att vara ärlig inför dem som står en nära. Ofta svårast inför dem som är en okänd. Jag vet det. Men jag vet också. Ibland kan det vara tvärtom. Att man kan säga saker i ett stängt rum med hemliga systrar, som man aldrig sagt förut.

Man kan testa nya roller. Få en chans att lägga skulden där den hör hemma. Möta någons blick och gemensamt bestämma; det var inte vårt fel. Bland okända systrar får man skrika, slå och sätta upp handen när ens gräns kränks. Kan man redan nu skicka ett förlåt, till sitt framtida jag; som inte heller alltid kommer klara av att säga nej. Känner man sig starkast, gladast och argast. På en och samma gång. Tillåter sig att explodera.

Det finaste jag vet. Att finnas bredvid och tyst se på när tusen systrar reser sig. Att få le när det magiska händer (det händer alltid. varje gång). Att få säga. Ni är mina spegelbilder. Ni är den jag var för tio år sedan. Ni är den jag är om tio år.

Och helvete, vad ni skriker högt. slår hårt.