Jag är ganska ointresserad av sport. Ingen i min familj har någonsin brytt sig särskilt mycket. Pappa tog med mig på speedway ibland. Mitt hjärta slår därför alltid ett extra slag när det doftar bränd metanol. Min mamma krävde total tystnad hemma när Sverige spelar bronsfinal 1994. Men det var aldrig mer än så. Ingen av oss höll på någon sport, sådär överdrivet mycket i alla fall. Jag har liksom ingen träningsrutin.
Sen blev jag ju fotbollsfrälst. Och feminist. Det har jag skrivit om tidigare.
Sen blev jag ju fotbollsfrälst. Och feminist. Det har jag skrivit om tidigare.
Nu har jag börjar träna. Boxning. Det är lite som att komma hem. Jag älskar den svettiga källarlokalen, tränarna som skriker att vi får femton straffarmhävningar om vi tappar garden och känslan av att pressa sig till max. Jag behöver hetsas. Behöver att det gör lite ont. Utmana min kropp.
Valde en klubb med många tjejer som proffsboxare och en del kvinnliga tränare. Tänkte att det skulle kännas enklare. Att det skulle finnas fler brudar där. Det gjorde mig tryggare. Vi är ett gäng. Märker att vi söker oss till varandra. Möter varandras blickar över rummet. De gör mig modigare. Fast vi inte känner varandra.
Igår sparrade jag mot en ny brud. Vi pratade om att det alltid är killar som väljer att stå i ringen när vi sparras. De liksom tar sin plats för given. Vi står vid sidan av. Runt om. Hinner aldrig med att hoppa in. Hon sa att hon också önskade att hon hade getts samma självförtroende. Hon har boxats i ett år. Grabbarna som stod i ringen har hållit på en månad. Hon sa att hon kände sig för dålig för att stå där.
Förra veckan hamnade jag bredvid en kvinna i 40-års åldern när vi stretchade. Mina muskler skrek fortfarande i panik efter att ha tvingats ligga i planka i evighetslånga minuter. Hon sa att hon börjat boxas för att känna sig tryggare. Slippa vara rädd när hon går hem. Jag såg mig omkring. Gissade att få av killarna var här av samma anledning.
Det är kanske det finaste med systerskapet. Att möta okända systrar. Att i korta ögonblick dela varandras historier. Vanmakt. Rädsla. Osäkerhet. Och samtidigt pusha varandra. Göra varandra modigare. Starkare.
Valde en klubb med många tjejer som proffsboxare och en del kvinnliga tränare. Tänkte att det skulle kännas enklare. Att det skulle finnas fler brudar där. Det gjorde mig tryggare. Vi är ett gäng. Märker att vi söker oss till varandra. Möter varandras blickar över rummet. De gör mig modigare. Fast vi inte känner varandra.
Igår sparrade jag mot en ny brud. Vi pratade om att det alltid är killar som väljer att stå i ringen när vi sparras. De liksom tar sin plats för given. Vi står vid sidan av. Runt om. Hinner aldrig med att hoppa in. Hon sa att hon också önskade att hon hade getts samma självförtroende. Hon har boxats i ett år. Grabbarna som stod i ringen har hållit på en månad. Hon sa att hon kände sig för dålig för att stå där.
Förra veckan hamnade jag bredvid en kvinna i 40-års åldern när vi stretchade. Mina muskler skrek fortfarande i panik efter att ha tvingats ligga i planka i evighetslånga minuter. Hon sa att hon börjat boxas för att känna sig tryggare. Slippa vara rädd när hon går hem. Jag såg mig omkring. Gissade att få av killarna var här av samma anledning.
Det är kanske det finaste med systerskapet. Att möta okända systrar. Att i korta ögonblick dela varandras historier. Vanmakt. Rädsla. Osäkerhet. Och samtidigt pusha varandra. Göra varandra modigare. Starkare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar