Det är ett par veckor sedan. Jag minns hur flera av mina vänner pratade upprört om den. I mängder av artiklar presenterades en undersökning gjord i USA.
Den handlade om sexuellt våld. Visade att var femte amerikansk kvinna någon gång utsatts för en våldtäkt. Det ger 24 kvinnor som våldtas, utsätts för våldtäktsförsök eller förföljs, varje minut. Dygnet runt. Året om. Ger tolv miljoner kvinnor per år. Fler än Sveriges befolkning. Våldtas. Varje år. Jag håller på att skriva tolv miljoner fall per år. Backar tillbaka. Rättar. Vill inte att vi reduceras till fall. Vill att vi alltid ska komma ihåg att kvinnorna har namn, har drömmar och vänner de älskar.
Jag sitter på en middag någonstans när jag först hör siffrorna. De runt omkring mig är upprörda. Jag känner mig trött.
Alla blickar på mig; "känner du dig inte upprörd? Att de är så många? I USA? Det är ju som om det vore här". Tittar upp; säger bara "Siffrorna här är nog ungefär likadana. Minns dem inte i huvudet. Men, vi är i alla fall inte mycket bättre än USA. Så mycket för världens mest jämställda land".
Ingen tror på mig. Säger "Så illa kan det väl inte vara" Jag tänker att jag borde googla fram statistik. Men är för trött på att folk måste ha skandalrubriker för att tro.
I dag läser jag Slagen dam. Mäns våld mot kvinnor i det jämställda Sverige - en omfångsundersökning (2001) igen. Där tillfrågades 10,000 svenska kvinnor i åldrarna 18-64 år. En ovanligt hög svarsfrekvens med över 70% svarade. Mer än var tredje kvinna (34%) har utsatts för någon typ sexuellt våld efter sin 15-års dag av en man. I Sverige. På 2000-talet.
De är inte bara siffror. De är kvinnor. De är mina vänner, systrar, döttrar och mammor. De är min mormor. De är ditt barnbarn. De är kollegor, din sons lärare och tjejen bredvid dig på gymmet.
Att bli våldtagen får ens liv att krascha. Ofta för en stund. Ibland för resten av livet. Det får jorden att byta riktning. Ofta överlever man. Ofta går man vidare. Ofta hittar man nya vägar. Man lyckas samla ihop sig själv, ibland med hjälp av andra och hitta nya pusselbitar. Det är inte alltid en erfarenhet som gör enbart dåliga saker med en. Men, en erfarenhet man tycker att kvinnor skulle få vara utan i det som kallas världens mest jämställda land.
Modiga, fina systrar. Jag kan inte lova er mycket. Men det enda jag kan lova, lovar jag nu. Aldrig mer ska jag trött ge upp på en middag en torsdagskväll. Aldrig mer ska ni vara bara statistik och fall och lagom upprörda känslor. För alltid, ska ni i mina berättelser få vara kvinnor av kött och blod. Ska ni få vara offer och överlevare på samma gång. Ska ni få ha drömmar och färdriktningar. Få göra motstånd (ibland är enda motståndssättet att inte göra något alls - även då ska ni hyllas). Få gå sönder. Få resa er igen. Aldrig mer ska ni enbart bli procentsatser.
Jag sitter på en middag någonstans när jag först hör siffrorna. De runt omkring mig är upprörda. Jag känner mig trött.
Alla blickar på mig; "känner du dig inte upprörd? Att de är så många? I USA? Det är ju som om det vore här". Tittar upp; säger bara "Siffrorna här är nog ungefär likadana. Minns dem inte i huvudet. Men, vi är i alla fall inte mycket bättre än USA. Så mycket för världens mest jämställda land".
Ingen tror på mig. Säger "Så illa kan det väl inte vara" Jag tänker att jag borde googla fram statistik. Men är för trött på att folk måste ha skandalrubriker för att tro.
I dag läser jag Slagen dam. Mäns våld mot kvinnor i det jämställda Sverige - en omfångsundersökning (2001) igen. Där tillfrågades 10,000 svenska kvinnor i åldrarna 18-64 år. En ovanligt hög svarsfrekvens med över 70% svarade. Mer än var tredje kvinna (34%) har utsatts för någon typ sexuellt våld efter sin 15-års dag av en man. I Sverige. På 2000-talet.
De är inte bara siffror. De är kvinnor. De är mina vänner, systrar, döttrar och mammor. De är min mormor. De är ditt barnbarn. De är kollegor, din sons lärare och tjejen bredvid dig på gymmet.
Att bli våldtagen får ens liv att krascha. Ofta för en stund. Ibland för resten av livet. Det får jorden att byta riktning. Ofta överlever man. Ofta går man vidare. Ofta hittar man nya vägar. Man lyckas samla ihop sig själv, ibland med hjälp av andra och hitta nya pusselbitar. Det är inte alltid en erfarenhet som gör enbart dåliga saker med en. Men, en erfarenhet man tycker att kvinnor skulle få vara utan i det som kallas världens mest jämställda land.
Modiga, fina systrar. Jag kan inte lova er mycket. Men det enda jag kan lova, lovar jag nu. Aldrig mer ska jag trött ge upp på en middag en torsdagskväll. Aldrig mer ska ni vara bara statistik och fall och lagom upprörda känslor. För alltid, ska ni i mina berättelser få vara kvinnor av kött och blod. Ska ni få vara offer och överlevare på samma gång. Ska ni få ha drömmar och färdriktningar. Få göra motstånd (ibland är enda motståndssättet att inte göra något alls - även då ska ni hyllas). Få gå sönder. Få resa er igen. Aldrig mer ska ni enbart bli procentsatser.
1 kommentar:
Tack.
Skicka en kommentar