Som om USA skulle vara så mycket sämre än oss.

Det är ett par veckor sedan. Jag minns hur flera av mina vänner pratade upprört om den. I mängder av artiklar presenterades en undersökning gjord i USA.

Den handlade om sexuellt våld. Visade att var femte amerikansk kvinna någon gång utsatts för en våldtäkt. Det ger 24 kvinnor som våldtas, utsätts för våldtäktsförsök eller förföljs, varje minut. Dygnet runt. Året om. Ger tolv miljoner kvinnor per år. Fler än Sveriges befolkning. Våldtas. Varje år. Jag håller på att skriva tolv miljoner fall per år. Backar tillbaka. Rättar. Vill inte att vi reduceras till fall. Vill att vi alltid ska komma ihåg att kvinnorna har namn, har drömmar och vänner de älskar.

Jag sitter på en middag någonstans när jag först hör siffrorna. De runt omkring mig är upprörda. Jag känner mig trött.
Alla blickar på mig; "känner du dig inte upprörd? Att de är så många? I USA? Det är ju som om det vore här". Tittar upp; säger bara "Siffrorna här är nog ungefär likadana. Minns dem inte i huvudet. Men, vi är i alla fall inte mycket bättre än USA. Så mycket för världens mest jämställda land".
Ingen tror på mig. Säger "Så illa kan det väl inte vara" Jag tänker att jag borde googla fram statistik. Men är för trött på att folk måste ha skandalrubriker för att tro.

I dag läser jag Slagen dam. Mäns våld mot kvinnor i det jämställda Sverige - en omfångsundersökning (2001) igen. Där tillfrågades 10,000 svenska kvinnor i åldrarna 18-64 år. En ovanligt hög svarsfrekvens med över 70% svarade. Mer än var tredje kvinna (34%) har utsatts för någon typ sexuellt våld efter sin 15-års dag av en man. I Sverige. På 2000-talet.

De är inte bara siffror. De är kvinnor. De är mina vänner, systrar, döttrar och mammor. De är min mormor. De är ditt barnbarn. De är kollegor, din sons lärare och tjejen bredvid dig på gymmet.

Att bli våldtagen får ens liv att krascha. Ofta för en stund. Ibland för resten av livet. Det får jorden att byta riktning. Ofta överlever man. Ofta går man vidare. Ofta hittar man nya vägar. Man lyckas samla ihop sig själv, ibland med hjälp av andra och hitta nya pusselbitar. Det är inte alltid en erfarenhet som gör enbart dåliga saker med en. Men, en erfarenhet man tycker att kvinnor skulle få vara utan i det som kallas världens mest jämställda land.

Modiga, fina systrar. Jag kan inte lova er mycket. Men det enda jag kan lova, lovar jag nu. Aldrig mer ska jag trött ge upp på en middag en torsdagskväll. Aldrig mer ska ni vara bara statistik och fall och lagom upprörda känslor. För alltid, ska ni i mina berättelser få vara kvinnor av kött och blod. Ska ni få vara offer och överlevare på samma gång. Ska ni få ha drömmar och färdriktningar. Få göra motstånd (ibland är enda motståndssättet att inte göra något alls - även då ska ni hyllas). Få gå sönder. Få resa er igen. Aldrig mer ska ni enbart bli procentsatser.

Vi är inte bättre än er. Jag önskar att vi vore.

Jag läser rubrikerna i DN. I SVD. I Aftonbladet. Ser Twitter svämma över.
De säger det jag redan vet. Ändå skäms jag. Över den yrkeskår jag annars stolt tillhör. Över att våldsutsatta kvinnor aldrig någonsin kan känna sig säkra på att bli trodda. Snarare på att misstänkliggöras och dömas. Av polis, av vänner, av rättsväsende, av kollegor, av socialsekreterare. Och av vården. Vi som alltid ska se till patientens behov. Vi som alltid ska låta patientens upplevelse vara centrum.

Det är naivt att tro att sjuksköterskor skulle vara bättre människor än andra. Ändå hoppas jag det. Ändå tänker jag att det är klart att vi förstår; att psykisk och fysisk terror i hemmet skapar symptom. Ger blåmärken, men också huvudvärk, ångest och buksmärta. Ger knäckta revben, men också sömnlöshet, underlivsblödningar och kramp i magen. Tänker, det är klart vi frågar; när historien inte hänger samman, när besöken på akuten blir frekventa, när kvinnan tystnar. Jag hoppas så innerligt. Men vet. Trots allt.

Man kan så klart bli arg och ledsen och förbannad och full av skam. Jag blir det också. Minns diskussioner i fikarum och i skolbänken. Minns röster som säger En del tjejer, de väljer att utsätta sig för risken. Minns Jag skulle aldrig låta någon göra mig illa. Om man stannar kvar, då accepterar man. Kommer ihåg hur jag bråkat. Men också hur jag bara gått ut genom dörren och inte orkat strida (förlåt).

Minns tre års utbildning. Minns tre timmars föreläsning om våld i nära relation. Inser att det är ingenting. Minns hundratals timmar av rabblande av muskelgrupper, omvårdnadsteori och farmakologi. Minns att ingen lärde oss att ställa frågan. 

Vi är inte bättre människor. Jag skulle önska att vi var. Men precis som resten av samhället (precis som du), har vi lärt oss att bortförklara mäns våld. Har vi lärt oss att skuldbelägga den som stannar.

Det är klart att det går att förändra. Annars skulle jag aldrig skriva det här.

Men. Vi behöver verktyg. Kompetens. Krav att ställa frågor. Mod att ställa frågor. Någonstans att göra av svaren. Behöver förväntas ställa frågor. Behöver rutiner.
Det är egentligen för sent. För alla de kvinnor vi missat. Vi kränkt. Vi inte trott på. Men. Smärtsamt medvetna om att det kommer komma nya i morgon, vet vi att det är bråttom.
 

Vita riddare

Jag pratar med min finaste vän. Om svek och om skam. Vi måste prata. Mycket. Länge. Ofta.
Just nu gör det så ont att man inte kan andas, inte kan tänka, inte kan sova. Det snurrar alldeles för många tankar. Många tillfällen som fladdrar förbi. Alla gånger där man nu måste omvärdera vad vi egentligen var med om.

Jag har alltid hatat vita riddare. Mer än något annat. De utger sig för att vara goda, men egentligen bara har det som en strategi för att få cred. De män som berättar vitt och brett om feministiska strategier, men hugger knivar i ryggen på sina s.k. systrar. De som jag skrutit om, försvarat och tänkt; äntligen, en att lita på - men som nu får mig att ligga sömnlös för det de gör mot dem jag älskar. 

 

Jag tror det är skulden. Skammen. Jag har svårt att lägga den någon annanstans än hos mig själv.
Minns fester jag bjudit med dig på. Minns gånger jag sagt "du är inte som de andra". Minns hur du svarat "Tack. Jag vill inte vara som de andra". Minns kompisar jag introducerat dig för.  Minns feministiska diskussioner. Jag har lanserat dig som någon annan, något bättre än den du är. Och nu måste jag försöka punktera det luftslott vi en gång byggt upp av dig. För du förtjänar inte vår beundran. Inte våra vänner. Inte förtroendet jag gav dig.
Vi är rädda att ingen kommer tro på oss. Jag hatar mig själv för att vi skräms av det. hatar att du är så duktig på att spela duktig feministkille. Att vi varit duktiga på att spela med. 

Jag vet att skulden inte är vår. Och därför blir jag ännu argare på dig. Jag kallar dig alla fula ord jag kan. 

Det finns de som är as. Jag vet det. Livet lärde mig det rätt fort. Vi kan vara ganska överens om det i stort också. I varierande grad tillåts jag säga att jag hatar våldtäktsmännen, de som kallar mig hora, direktörerna som skålar i champange när mormor svälter ihjäl på vårdboendet.

Men. Du och dina armé av vita riddare. Ni kommer undan. Ingen tror på mig. Ni är de man släpper nära in på livet. Och det gör tusen gånger ondare när ni sviker. När ni hugger knivar. Misscreddar. Skriver ner.

Ibland älskar jag att jag är långsint. Jag kommer aldrig förlåta. 

Om att bli lycklig, extra allt. trots allt.

Det är klart att det är lätt att misströsta i en galen värld. Det finns oändliga mängder sorg och frustration i all orättvisa. Jag har tusen gånger om varit den som tystnat, som gråtit, som gett och upp och lagt mig ned. För ibland känns det bara jävla jävla hopplöst.

För att överleva jagar jag sammanhang där jag får bli glad. och arg.

I dag var en sådan dag. En dag som gav tusen gånger mer än den tog. 

Det magiska som uppstår i att se någon säga det jag tänker på från en teaterscen. Två timmar av omvända maktroller. Två timmar av att vara den som får en guldkudde och extra smickrande strålkastarljus. Två timmars paus till en värld där det inte längre var självklart att kvinnor skulle förnedras, våldtas och mördas.
För mig var det #scum.

Fantastiskt. Befriande. Enastående.

Varje sekund var en sekund av närvaro, ilska och glädje. Som ett knytnävsslag i magen. Som ändå spred värme. Efteråt log jag. Som om det fanns ett före och ett efter.
Teater brukar inte beröra mig så. Inte så att jag slutar andas. Inte får mig att vilja stanna tiden. Inte vill något annat än att bara vara där.
Teater brukar inte få mig att börja prata. Att skratta. Att bli arg. Inte på det sättet som idag. Inte få mig att berätta vad som gör mig rädd, vad jag skäms över, vad som gör mig stolt. Som får mig att visa hänsyn och ta ett steg framåt på samma gång. 

(jag förstår att den magiska känslan skrämmer. Det måste vara därför ni drivit runt på debattsidor och i TV-soffor och så kompromisslöst hatat det. För ni skulle aldrig förstå. Ni skulle aldrig bli en del i min magiska transformerupplevelse. Ni skulle bara se att det fanns ett före. och ett efter. Och det gör er så rädda att ni aldrig kommer sätta er fot i närheten. Bara hata på avstånd. tryggt)

Jag är oändligt tacksam över att jag får vara en liten del av något bra. Så oändligt tacksam över att inte vara ensam. Över att med glädje elda under min vrede tillsammans med andra.

(Matilda. Shadé. Ni är fab fab!)

Om ni slutar våldta, slutar jag hata

Igår slösade jag tre minuter på att se kvinnohatare debattera teaterföreställningen SCUM i programmet Debatt. Mitt blodtryck nådde oanade höjder kan man väl konstatera. 

Det är för mig fruktansvärt provocerande att se vuxna män gråta ut på bästa sändningstid. Förklara hur de känner sig personligen kränkta. av en teaterpjäs.
Jag har ännu inte läst SCUM-manifestet. Jag har ännu inte sett pjäsen. Det hade inte de manliga debattörerna heller. Därför tar jag mig rätten att försvara den. På samma sätt som de tog sig rätten att anklaga den. De kallade SCUM för manshatarhets. Herre. Hela det här samhället bygger på kvinnohat. Kan ni inte bli förbannade över det istället.

Är det inte vidrigt att man (eller snarare Brå) räknar med att det begicks över 50,000 våldtäkter i Sverige under förra året. Att män i 98% av fallen var förövare. Att kvinnor i  97% av fallen var offer. Det är tjejer av kött och blod. Kvinnor med familj, vänner och arbeten. Med drömmar och porlande skratt.
Vi är era döttrar, systrar och älskade. Våra liv slås sönder av mäns våld. På riktigt.

Kan ni inte provoceras av det istället?

Och kan ni, framförallt, göra något åt det?

Jag går upp köper SCUM-manifestet så länge.

#jävlamassagrattis #prataomdet

Vi måste prata om det.

Det kan verka så fruktansvärt enkelt. Banalt, nästan.
Men ändock, den enorma sprängkraften.
Min befrielse har ofta varit att få sätta ord på min verklighet. Insett att jag varken är knäpp eller ensam. I många är trodde jag det handlade om min egen galenskap när jag snabbade på stegen genom parken. När en okänd mans plötsliga rörelser mot mig, fick hjärtat att fladdra oroligt. När jag rodnade, tystnade och gick hem med en klump i magen.

Nu vet jag ibland bättre. Nu har jag skapat rum att prata om det i. Hittat de som upplever samma sak som jag. Som känner igen mitt fjärlishjärta och heta kinder. Som kan skratta. dela med sig. göra skuldbördan och klumpen i magen lite mindre. De hjälper till att formulera det jag tänker. Och jag hittar ord, åt deras fladdrande känsla.

Ibland vet jag såklart fortfarande sämre. Då håller jag tyst. Bär skulden ensam. Tänker att jag är lite galen. Eller ganska mycket galen.

Grattis alla modiga som vågade #prataomdet

Fortsätt prata.
Ni skapade ytterliggare ett rum, att låta fjärilshjärtan flyga stolta i.

När tusen systrar reser sig

I ett rum, med alldeles för lite syre. Alldeles för många tjejer. Någonstans i Sverige. I kväll.
Aldrig tidigare har de mötts. Kanske kommer de aldrig se varandra igen. Ändå blir de varandras viktigaste spegelbilder. Just där och då.

Det är svårt att vara ärlig inför sig själv. Svårt att vara ärlig inför dem som står en nära. Ofta svårast inför dem som är en okänd. Jag vet det. Men jag vet också. Ibland kan det vara tvärtom. Att man kan säga saker i ett stängt rum med hemliga systrar, som man aldrig sagt förut.

Man kan testa nya roller. Få en chans att lägga skulden där den hör hemma. Möta någons blick och gemensamt bestämma; det var inte vårt fel. Bland okända systrar får man skrika, slå och sätta upp handen när ens gräns kränks. Kan man redan nu skicka ett förlåt, till sitt framtida jag; som inte heller alltid kommer klara av att säga nej. Känner man sig starkast, gladast och argast. På en och samma gång. Tillåter sig att explodera.

Det finaste jag vet. Att finnas bredvid och tyst se på när tusen systrar reser sig. Att få le när det magiska händer (det händer alltid. varje gång). Att få säga. Ni är mina spegelbilder. Ni är den jag var för tio år sedan. Ni är den jag är om tio år.

Och helvete, vad ni skriker högt. slår hårt.

Varför jag aldrig gick

Jag träffar henne. En i raden av kvinnor med sidor av journalanteckningar från akutens väntrum. Med förhör som aldrig ledde någonstans, i ett arkivskåp hos polisen. Med en friande och en fällande dom uppläst i tingsrätten. Jag har träffat henne förut. Eller i alla fall träffat hennes systrar. Deras berättelser är lika. Aldrig identiska. Ändå är det något som är så svårt att förstå.
Hon har fått frågan så många gånger.

Att hon inte gick. Att hon gick och kom tillbaks. Att hon stannade i två år till. Att hon levde med krossade kaffekoppar, revben och drömmar. Att en vanlig måndag kunde innehålla både rosor och en skenavrättning med ett avsågat hagelgevär. Att hon bytte jobb varannan månad för att ingen skulle hinna ställa obekväma frågor om blåmärken och haltande gång. Att hon födde ett dött barn. en flicka. hon skulle vara fjorton år idag. Han sparkade ut det. Hon grät i hans armar. 

Hon ser på mig och ler. Blåser ut röken mellan tänderna. Hon ser ut som en filmstjärna tänker jag. Mörka lockar. Gröna ögon. Värmer händerna på kaffekoppen. Solen får hennes fräknar att synas extra tydligt. Det är tiden mellan sommar och höst.

Hon synar mig uppifrån och ner. Naglar fast mig med blicken. Frågar:

- Har du någonsin drabbats av den riktiga, stormande förälskelsen?

(tystnad)

- Den som griper tag i dig från första gång när era ögon möts.  Du vet där och då att livet aldrig kommer bli detsamma igen. Du kan fortfarande minnas era första ord, minnas vad det luktade, minnas vad du hade på dig.

Och självklart minns jag. Jag minns hur jag fick upp den tunga dörren och kom in i ett hav av testosteron. Längst in i rummet stod du. Lyfte upp blicken i samma sekund som jag såg dig. Minns att du luktade förgätmigej. Minns att jag frös, fast jag hade vinterjackan på mig inomhus. Hur allt kändes så självklart. Hur jag visste att jag kommit hem. Och hur det skrämde mig. Och gjorde mig lycklig.
Det är som ett knytnävslag i magen.

- Där ser du, säger hon. Hon ler igen. Tänder en ny cigarett.
- Den där förälskelsen. Man ska vara glad om man någon gång drabbats av den. Det är en fin erfarenhet att bära. Jag ångrar ingenting. Jag visste redan från början att det var farligt. Det var så intensivt. Det gick så snabbt. Jag drogs med. Lät mig falla. Försökte förhandla med mig själv. Kompromissade bort gränser.

När våldet kom, var jag redan fast. Jag älskade, innerligt och passionerat. Men hade också brutits ned. Mina gränser hade han kränkt tusen gånger om. Jag visste inte vem jag. Jag visste inte vem han var. Han slog mig sönder och samman. Men han var också den enda som lyckades hålla mig vid liv.

- Jag försökte gå så många gånger. Men jag drogs tillbaka. Hoppades och älskade. Sörjde den jag en gång älskat. La skulden på mig själv. Kände mig ensam och vilsen. Världen blev så grå. Med honom exploderade den.
När jag tillslut kunde gå. Var det för att jag blev likgiltig. Inte ens ett hagelgevär kunde få mig att reagera. Våldet gjorde mig apatisk. Så jag gick. Men fortfarande. Tio år senare. Vänder jag mig om, och mitt hjärta slår ett extra slag, när jag tror att det är han jag möter på gatan.

Hennes ord gör alldeles för ont i mig. Jag förbannar mig. För att jag förstår. För att det blir smärtsamt tydligt att det lika gärna kunde varit jag. Att det kan bli jag.
Märk väl. Jag säger inte att du skulle slå mig. Jag säger, att jag nog inte skulle kunna lämna dig, om du gjorde det.

Jag ville vara en combatfeminist, men..

Känslan i magen.
När jag borde säga ifrån. När jag borde bli arg. När jag blir arg och förstör stämningen. När jag borde skrika. När jag känner mig rädd. När jag väljer omvägar. När jag slår ner blicken. När jag tystnar. När jag känner mig felplacerad. När jag skäms. När jag är för högljudd. När jag är för tyst.
Den känslan.

Jag åker tunnelbanan hem en fredagkväll. Vid Gullmarsplan kastar sig ett grabbgäng in genom dörrarna precis före de stängs. De söker av tåget. Känner hur de mäter mig med blicken. Jag tittar intensivt ut genom fönstret. Sätter igång musik i mina hörlurar. Låtsas att de inte finns. Känner hur deras ögon bränner hål i min korta klänning. Skyndar upp för rulltrapporna och hör inte när de ropar hora.

Jag sitter på en bar en söndagskväll. Min vän Cattie och jag pratar om livet, kärleken, döden och huruvida Barcelona är överskattat eller inte. Vi skrattar och jag känner mig fri. Två män frågar om de får sitta vid bordet bredvid oss. Vi säger att det går bra. De vill bjuda på drinkar. Vi tackar nej. De vill skåla. Vi vill inte. De vill prata med oss. Vi vill prata med varandra. Jag är så jävla övertydlig att jag nästan skäms. Ändå fortsätter de att bjuda in sig själva. Vi tystnar. Vi kommer av oss. Tio gånger minst tappar vi tråden. Tillslut går vi hem. Mina känslor av ilska och sorg, blandas med skuld.

Jag hänger hos en vän. Han har flera vänner där. Vi dricker kaffe och äter bullar. De skämtar om en tjejs vikt. Jag ber dem hålla käften. De svarar att det var bara på skoj. De skämtar om varandras vikt. Jag försöker lamt förklara att det inte är samma sak. De skrattar. Jag orkar inte mer.

Jag är på jobbet. En kollega pratar om våldtäkt. Säger att det verkar vara en viss typ av tjejer som blir våldtagna. Som bjuder in. Jag säger att så är det inte alls. Försöker förklara. Känner att orden inte räcker till. Att jag nästan börjar gråta, för jag blir så arg och så jävla jävla ledsen. Känner suckande andetag och ögonbryn som höjs.

Det är så många gånger som känslan i magen får mig att önska att jag hade varit annorlunda. Varit modigare. Starkare. Mer högljudd. Mer taktisk.

Jag vill vara feministen som alltid tar striden. På ett kompromisslöst men ändå hänsynsfullt sätt. När jag skriver det, inser jag det omöjliga. Jag är ingen övermänniska. Jag är ingen combatfeminist. Inte bara i alla fall. Jag är människa och tjej och uppfostrad till skuld, skam och att till att visa hänsyn och att ibland slå ner blicken.

Det är så lätt att ställa omöjliga krav på sig själv. Så svårt att vara förlåtande. Fast jag kan formulera det i ord, försvinner inte känslan. Jag kan vara hård, jag har stått i TV-debatter, suttit i panelsamtal, hållit självförsvarspass och varit orubblig. obekväm. provokativ till och med sägs det. När jag slår ner blicken i tunnelbanan känner jag mig som ett punkterat luftslott. Som kejsaren utan kläder.

Jag gissar att jag nu försöker förlåta mig själv. Men också förklara, om än bara för mig själv, att feminism inte är att ställa sig utanför sitt kön och sluta vara förtryckt.

För. det. går. inte.

Det är en möjlighet att försöka förstå magkänslan. en chans att placera skulden där den hör hemma. Man lyckas ibland. Man misslyckas ibland.

Vackra vackra systrar

Jag förstår att det inte är unikt. Samtidigt är jag också medveten om att alla inte har samma förmån som jag. Jag är så evigt tacksam och lycklig över min feministpakt. Att vi en dag för några år sedan insåg att just vi fem skulle kunna bli varandras oaser. Att vi började skapa ett separat rum att diskutera, skratta, älska, gråta, vara förbannade och rakt igenom lyckliga. Att vi läste böcker, såg filmer, gick på föreläsningar, drack vin, åt mat, reste. 

Våra liv förändras under tiden. Jag flyttar. Johanna skaffar barn. Jag lämnar en relation. Katrin går in i en. Malin ska flytta utomlands. Men flyttar in hos mig istället. Maria skaffar hus. Oavsett vad, är inget förändrat. Oavsett, är det tårar, glädje och ilska när vi ses. Oavsett vad, drömmer vi om gemensam framtid, om revolution och dagen då vi går i pension.

Vissa dagar, vissa stunder saknar jag dem så att hjärtat går i tusen bitar. Aldrig är någon av dem mer än ett telefonsamtal bort. De får mig att flyga högre. Krascha mjukare. Jag behöver aldrig förklara. Blir aldrig ifrågasatt. De låter mig testa idéer. och jag älskar när jag får utmana deras tankar. De ger mig perspektiv. Jag inspireras av deras sätt att vara. Marias sätt att få allt att kännas så enkelt och självklart. Malins förmåga att elda under vår vrede. Katrins nyanser och perspektiv. Johannas fantastiska lyskraft. En och en är de oerhörda. Tillsammans oslagbara.

När jag var liten fick jag lära mig att tjejer bara kunde leka två och två. Att tjejer var missunnsamma. Det gör mig så ledsen. För är det några som lyfter mig, som peppar, som så kompromisslöst hyllar mig så är det mina bästa brudvänner. De grabbar som omger mig, brukar sällan credda. De kommer i bästa fall med s.k. "konstruktiv kritik", ett sätt att säga "kul att du fick göra det där coola, men jag hade gjort det bättre". I sämsta fall möts jag av total tystnad.

Ibland, ganska ofta exploderar jag av stolthet. Som när Maria fixar världens grymaste ljusmanifestation mot våld mot kvinnor. När Malin får två av Sveriges coolaste jobb. När Johanna tar strid efter strid på socinomutbildningen. När Katrin föreläser om sitt fantastiska projekt för alla höjdare på finansinspektionen och kronofogden. De är mina hjältinnor. Men inga övermänniskor.

En gång i tiden kunde jag ge tusen feministiska tips. Numer har jag kanske bara ett.
Bygg pakter. Skapa separata rum. Hitta kvinnor att spegla dig i. Kvinnor att beundra. Kvinnor som beundrar dig. Försök städa bort dem som trampar på dig. Men går inte det, hitta i alla fall guldkornen som får dig att växa upp över molnen.

Jag längtar till den dag feministklubben går i pension. Då ska vi flytta till Paris, dricka vin om nätterna vid Sacre Couer, spela boule en vårdag i en park, skåla på Simones grav, se solen gå upp över Seine.
Fram tills dess kommer vi ägna tiden åt skapa stordåd och odla storhetsvansinne.

Dagens vidrigaste man

Två av mina vänner läser just nu andra terminen på polishögskolan. Vi har ganska mycket diskussioner om kulturen i kåren. De säger att machostämpeln allt mer tvättas bort. Att man satsar på att utbilda en "ny typ" av poliser.

I kväll ska jag till dem och äta middag. Precis innan jag ska åka hittar jag det här. Det kändes så där pepp.

Jag orkar inte skriva något mer än: Fan, jävla as!

porslinsörhängen och kylskåpsmagneter

Jag åkte på en fantastisk loppis i går tillsammans med två fina vänner. Vi gjorde massa fynd. Jag stod för flest inköp, Mira för de riktiga fynden kanske. Solen sken och livet kändes trots allt väldigt fint.
Allra gladast är jag för de här underbart fina porslinsörhängena som enl. kvinnan som sålde dem hade tillhört hennes mormors mor. Hon hade tänkt göra om dem till broscher, men aldrig kommit sig för. Nu blev de mina för 30 kronor. Jag tror aldrig jag kommer våga använda dem, men bara att titta på dem gör mig lite lyckligare. 

När jag kom hem hade mina nattgäster M och S dragit vidare på fotbollsmatch. Dock lämnade de det här fina minnet på mitt kylskåp från deras besök.

Reklamationsavdelningen för våldtäkt, tack!

I natt var jag med om en av de vidrigaste sakerna på länge. Jag är fortfarande arg, ledsen och upprörd, och har ältat den här historien halva dagen med mina smarta smarta vänner. 

Jag och en kär vän som vi kan kalla M satt på en balkong i Stockholm i natt. Hon rökte kvällsciggen och jag pratade om livet. Ungefär som det brukar vara. Nedanför balkongen stannar en bil, och av någon anledning reser jag mig upp och tittar ner. Jag reagerar på hur den manliga taxichauffören kysser den kvinnliga passageraren, men tänker; att man kan ju faktiskt ha relationer även med folk som kör taxi. Men så står jag kvar två sekunder till och ser hur han håller fast henne, hur hans händer tar på hennes bröst och hur hon försöker vrida bort huvudet. Även M ställer sig upp och vi säger högt; "Hon vill ju inte". Hon lyckas ta sig loss, och får upp dörren. Han håller fortfarande fast i hennes arm, och när hon reser sig upp grabbar han tag i hennes underliv och nyper till. Hon springer till en port längre upp på gatan och han kör i väg.

Vi hinner skriva ner registreringsnumret och ringer till Sverige Taxi som var det bolag som taxin kom ifrån.  Jag förklarar hur jag precis sett en av deras chaufförer sexuellt ofreda en kund. Till svar får jag av att jag endast kan beställa taxi såhär dags, och detta är ett ärende för deras reklamationsavdelning som öppnar på måndag. Jag försöker återigen förklara händelseförloppet och undrar om mannen som jag just såg hålla fast sin passagerare och ta henne mellan benen ska fortsätta köra i kväll. Killen i telefonen svarar att jag kan få hans id-nr så jag kan berätta vem det gäller när jag ringer reklamation på måndag, men att han i nuläget inte kan hjälpa till mer. När jag återigen frågar om han verkligen ska köra mer taxi i natt (eller någonsin), erbjuder sig den här bokningssnubben att ringa honom och ta ett snack. Men taxi kommer han fortsätta köra under helgen.

Jag la på, och ringde polisen i stället. De hänvisade inte till reklamationsavdelningen, utan tog upp en anmälan. Men sa samtidigt att den antagligen inte kommer leda någonstans, om inte kvinnan själv anmäler övergreppet.

Jag vet att vi kvinnor är som allra mest utsatta för våld i våra hem. Allt som oftast är förövaren någon vi känner. Men lik förbannat är vi kvinnor som allra mest rädda när vi rör oss i det offentliga rummet. Vi har alla våra egna strategier när det gäller att hantera den där vardagsrädslan. En del av oss går alltid hem i sällskap, några av oss undviker att gå ut, en del av oss känner oss trygga i en taxibil.

Därför, är det en extra jävla kränkning att vi inte kan vara trygga ens i taxibilen och att vi dessutom blir ifrågasatta och nonchalerade när vi försöker placera skulden där den hör hemma. 

För den kvinnans skull, och för min egen, och för alla andra. Skulden är aldrig vår.

Det här med att provocera

Jag säger aldrig något för att provocera. Jag har aldrig förstått det fenomenet att säga något man egentligen inte tycker, bara för att någon annan ska bli upprörd. Som igår, då ramlade jag in på en fantastisk trevlig tillställning med en blandad skara människor. Med anledning av gårdagens kval för herrarna och veckans Hegerfors-uttalande handlade en del av kvällen om fotboll.

En av de för mig okända snubbarna utbrister någonstans i diskussionen "Men, tänk om det är sant. Att Arne har rätt och att fotboll är för komplicerat för kvinnor". Tystnad uppstår. Tre sekunder går. Sedan; "Äh, jag sa det där bara för att provocera". 

Alltså; va?

Jag vet att många ofta blir provocerade av det jag säger. Ofta män. Ofta vita, heterosexuella män i gubbålder. Men min poäng är aldrig någonsin att provocera dem. Jag säger som jag tycker, hoppas hitta fler som tycker som jag samt kanske få någon mer att fatta det jag fattar. 

Vad är poängen med att säga korkade saker, bara för att få tre sekunders tystnad och sämre stämning? Kan någon förklara? Min upplevelse är att det oftast är killar, som på något sätt känner sig lite obekväma eller otillräckliga i situationen som spexar till det med att "provocera".

Mannen som "bara ville provocera" konstaterade innan han gick att han aldrig tidigare träffat så många tjejer som kunde så mycket om fotboll. Det sa han dock inte för att provocera.

Och herrarna förlorade visst med 2-1.

Aftonbladets omröstning skapar könskrig 2.0.

Alltså, jag vet att jag varken borde bli upprörd eller förvånad. 

Men ibland inbillar jag mig att det faktiskt är så att vi i Sverige ändå har kommit en bit på vägen när det gäller jämställdhet. Den illusionen liksom krackelerar när man vaknar en sketen tisdagsmorgon, dricker kaffe och läser aftonbladet på nätet. Mitt i röran mer eller mindre intressanta nyheter hittar man en omröstning med rubriken "Är fotboll för komplicerat för kvinnor?".

Omröstningen kom till efter att den fantastiska gubben Arne Hegerfors i något nytt matlagningsprogram påstod just det. Rimligare frågeställning i Aftonbladets omröstningar borde ha varit "Borde gubbslem förbjudas att kommentera fotboll?"

Vilka var ni (gubbar) på aftonbladet som satt på det där morgonmötet, skrockade lite över det spexiga uttalandet och tänkte att "Vi ska spinna vidare på det här och minsann ge de där brudarna en match till.  Måhända att de vann VM-brons, men de ska ändå plattas till".
Jag gillar att generalisera. Jag ser er framför mig. Ni dricker svart kaffe ur någon äcklig automat, ni är någonstans i 40-50 års ålder, med något ungt alibi (en stjärnskottsjournalist i 25-års åldern), ni börjar bli tunnhåriga och har harvat runt på redaktionen både ett och två varv. Och ni är så sjukt bittra. Det är då ni tycker att er tisdag blir lite bättre om ni får lägga upp en omröstning där ni vet att massa av era manliga, bittra läsare kommer hålla med er och rösta ja på er fråga. För de har, precis som ni, störts av att det nu för tiden är kvinnor som skriver fotbollshistoria, medan männen skvalpar omkring i någon kvalmatch.

Mitt förakt för er har växt till oanade nivåer. Jag föraktar den där Hegerfors. Men han är inget mot er.

Att skriva fotbollshistoria.

Egentligen är jag ingen fotbollsbrud. Jag spelade några år när jag var ung och blev feminist på fotbollsplanen. Där om någonstans kände jag vad kön hade för betydelse. Sedan slutade jag och ägnade tiden åt just feministiskt arbete istället.

Men händelser som VM, EM och dyl. får ändå den lilla del av mitt hjärta som älskar fotboll att klappa extra. Så självklart har jag följt laget som skrivit svensk fotbollshistoria sista veckorna. Det har varit vidrigt tyst om den bedrift brudarna gjort. I detta VM var det första gången som ett svenskt landslag vunnit samtliga matcher i sitt gruppspel. Herrarna var nära 1958 (när man spelade VM på hemmaplan), men spelade till sist oavgjort i sista matchen. Man har fått leta efter både krogar som sänt matchen och efter referat i tidningarna. Det är som om halva VM hann passera obemärkt förbi. Först när vi slog Australien började man från sportredaktionerna göra avbön och inse att man hade missbedömt landslagets kapacitet.

Igår var jag förbannad över resultatet. Att torska mot Japan kändes bara onödigt och orättvist. Men, idag glädjs jag över hur grymma de varit, över kommande OS och längtar efter att få fira en bronsplats på lördag. Dessutom skulle ett guld till USA och Pia Sundhage, kännas lite som vårt.

en midsommarnattsdröm

Det är något med traditioner och speciella dagar att fira. Jag älskar det. Rakt igenom och barnsligt älskar jag julafton, födelsedagar och midsommar. Jag vet inte varför. Jag tror det bottnar i min lycka i att möta andra människor. I Sverige ses vi ju gärna på särskilda dagar, med ganska förutsägbart händelseförlopp. Det är som om vi hatar eller skräms av spontanitet. Jag kan ägna timmar åt bordsdekorationer, drinkplanering och låtlistor.
 Min kärlek till dessa speciella traditionsbundna dagar gör också att jag allt som oftast har skyhöga förväntningar. 

Mitt midsommarfirande i år innehöll fler ingredienser än de aftonbladets midsommarbilaga lyckades lista. Det var sillunch, egen midsommarstång, tipspromenad, blomsterkransar, snapsvisor, skärgård, vackra klänningar, bastubad, grillning, lekar och jordgubbstårta. Det var liksom inget som kunde gå fel. 

Och jag hade verkligen en fantastisk midsommar.

Men det lämnar en lite bitter eftersmak, som en dålig snaps man borde låtit bli. Det var många nya människor på festen och jag lever numer så skyddat att jag ibland glömmer av att alla inte är feminister. Trots att jag bestämt mig för att jag inte orkade ta diskussioner eller vara den ständiga festförstöraren (vilket jag blev veckan innan i en diskussion om våldtäkt), så gick jag ändå hem med en liten klump i magen. 

Jag och min fantastiska vän M pratade någon dag efteråt. Vi hade båda känt samma sak. Det var en känsla som inte riktigt gick och ta på eller förklara, men som ändå fanns där. Det var skämt, kommentarer och diskussioner som under hela kvällen påminde oss om vilka som var män och därmed hade tolkningsutrymmet. Som gjorde mig lite tystare, eller i alla fall fick mig att fundera över vilket utrymme jag tog. 

Någonstans är det de mest befriande med systerskapet. Att jag kunde se på M och fatta att hon fattade precis hur jag kände. Att hon dagen efter kunde formulera min magkänsla i ord och jag visste att man med systrar som henne behöver man aldrig vara ensam.

Om att slänga sig med moralpanik

Egentligen förtjänar varken den här mannen eller hans debattinlägg att publiceras igen. Men, eftersom han ändå fungerat som pulshöjare hela morgonen, så får han vara med.

I Karlstad arrangerades i helgen ett s.k. "stadskalas" där man körde en tjejkväll, en grabbkväll & en barnkväll. På tjejkvällen var tanken att man skulle springa ett "highheelsrace", få sminktips och shoppa loss. På grabbkvällen var det istället ett tjurrus och någon slags tävling där man skulle lyfta ishinkar. Lite väl könsstereotypt, va? 

Så en grym brud startar ett upprop på facebook, typ 1200 människor går med och arrangörerna backar och tar bort det värsta könsnormativa. Hejja!

Då vaknar Kristdemokraterna till liv, och skriver en hetsigt sur debattartikel om hur vidrigt det är med moralpanikande genusteoretiker. Nicklas Jacobsson (som för mig är helt okänd fram tills nu) gör mäns rätt att bära ishinkar till en politisk stridsfråga och jag tänker att med sådana fiender behöver man ju knappt vänner.

Så istället för att sitta på balkongen, dricka kaffe och läsa ELLE, har jag ägnat min lediga förmiddag åt att svara Niclas.

En episk helg

Jag har haft en episk helg. Fantastiska feministiskt forum arrangerades och tillsammans med hundratals andra feminister inspirerades och utvecklades jag. Hann gå på flera intresseranta seminarium.  Det bästa bästa handlade om vår tids daghemsfråga - äldreomsorgen. Grymma Getrud Åström, Petra Ullmannen och Josefin Brink pratade om hur kvinnor (framförallt ur arbetarklassen) får minskat utrymme på arbetsmarknaden när man tvingas ta ansvar för att samhället fallerar i omvårdnaden av våra sjuka och gamla.

Som om det inte vore nog med en grym dag på ABF-huset, passade vi på att dricka drinkar och lyssna på grym musik tillsammans med tjugo andra feminister i min lilla lägenhet. En del var helt nya bekantskaper, men det är så jävla fint att bara känna att vi möttes på samma nivå. Att man inte varken behöver förklara eller be om ursäkt. Bara prestigelöst och fantastiskt.

Dessutom hade jag på mig min nya puderrosa prinsessklänning.

Tur att vi är många

Under förra helgen blev jag och min fantastiska vän M inbjudna att snacka om att möta och bemöta våldsutsatta kvinnor under en utbildning för blivande instruktörer i feministiskt självförsvar. Det var länge sedan jag föreläste i ett sånt sammanhang, och jag var lite nervös inför det hela.

Men för fan, vad roligt och fint det var. Trots att våld mot kvinnor är ett vidrigt ämne som berör och gör ont, är det fantastiskt att prata med andra brudar som fattar. Det är så ofta jag tvingas förklara varför kvinnan inte går, varför hon inte anmäler, varför hon låter hennes barn växa upp i våldshelvetet. Som om det är kvinnan som ska ta ansvar för att hon blir slagen.

Istället för en diskussion om ovanstående, fick vi prata om vad fantastiskt viktigt det är att kvinnojouren och instruktörerna finns. Om det unika i att inte utreda, inte anmäla, inte döma. Bara lyssna, och tro på kvinnorna.

Jag var alldeles stolt och varm i mitt feministhjärta i flera dagar efteråt. Tur att det finns så många fina och smarta brudar som fattar.

Det är inte svartsjuka - utan män som mördar

Aftonbladet kör idag på löpet bilder av fyra, unga kvinnor. På bilderna ler de och ser lyckliga ut. Nu är de döda - mördade. Enligt Aftonbladets rubriksättare är det svartsjukan som är deras bödel.
Jag orkar inte läsa artikeln. Våldet skrämmer mig inte - det möter jag dagligen. Men jag orkar inte fler sensationsnyheter och pseudoförklaringar. I dag är det svartsjuka som mördar, i morgon alkohol, och nästa vecka är det kanske psykisk sjukdom som skövlar kvinnoliv.

Det är inte sant. Det som dödar unga, leende kvinnor är män. Män som vuxit upp i ett ojämställt samhälle och lärt sig att kuk ger mer makt. Män som redan på dagis lärt sig att kärlek alltid börjar med bråk. Män som lärt sig att ett en höjd röst får en kvinna att tystna, en höjd hand får en kvinna han säger sig älska att slå ner blicken och backa. Det är män som mördar, inte svartsjuka.

Förlåt dig själv

Jag läste för någon dag sedan en feministisk text jag skrev för flera år sedan. Den handlade om utrymme och skuld, och var väldigt bra, upptäckte jag såhär i efterhand. Jag skulle ge några feministiska tips som avslutning på texten - ett av mina tre tips handlade om att lägga skulden där den hör hemma. Kanske är det en av de viktigaste feministiska insikterna; Skulden är inte min. Skulden ska placeras hos den som bär skuld; hos den som avbröt mig, tafsade på mig, våldtog mig, fick mig att tystna.

Samtidigt är det inte så jävla enkelt. Det blir så jävla mycket skuld ibland. Det blir så jävla svårt att först känna skuld över att jag tystnade eller inte sa ifrån, sen känna skuld över att jag känner skuld och inte förmår att projicera den på den tafsande killen på tunnelbanan.

Så för att överleva i den här världen, så brudar, börja förlåta er själva. Det går inte att slåss dygnet runt, hela tiden. Massa gånger står det en upp i halsen. Massa gånger håller man käften. Massa gånger slår man ner blicken. För fan, försök förlåta er själva för det. Ni är alla hjältinnor i alla fall.

Skulle jag skriva om den där tipslistan i dag, skulle den istället lyda.

1. Förlåt dig själv. Den här världen är sjuk och du kan inte ta ansvar hela tiden. Förlåt dig själv för alla gånger du inte orkar ta striden, för alla gånger du håller käften, för alla gånger du förstör stämningen genom att inte hålla käften. Förlåt dig för de gånger du inte har argument, för de gånger du inte orkar bry dig.

2. Lägg skulden där den hör hemma. Det är aldrig någonsin ditt fel.

3. Var selektiv. Försök rensa bort alla de som gör dig mindre än du är. Hitta de som lyfter dig, gör dig starkare och smartare, argare och roligare, gladare och kaxigare. Det spelar ingen roll om det är vännerna, kollegorna, klasskamraterna, mormor eller din hund som får dig att känna dig lite bättre. Se bara till att hämta energi från dem.

Idag är en dag jag gråter över kuklön

Jag jobbar i ett kvinnodominerat yrke, lågbetalt men med härliga studieskulder. Jag har så klart funderat massa på kombinationen feminist och mitt yrke. Ibland ifrågasätter jag själv mitt val, ofta ifrågasätter andra. Men, sanningen är enkel och banal. Jag älskar mitt jobb. Jag utvecklas, utmanas och är bra på det jag gör. Det finns en miljard andra saker jag skulle kunna göra, tusentals jag skulle tycka var roligt och hundratals som jag vore grym på. Men, just nu vill jag inte göra något annat än att jobba med det här.

Kanske är det därför det gör extra ont, när det blir så tydligt att mitt kön fortfarande spelar så jävla stor roll på mitt jobb. I dagarna pratade vi löner. Jag har precis bytt arbetsgivare och fick därmed i princip ingångslön, någon tusenlapp över.

Vi har några få män hos oss. De har samma uppgifter och ansvar som jag. De har samma utbildning och våra lån hos CSN är identiska. Ändå pratar vi om kuklöner i fikarummet. F (en snubbe) är i princip anställt samtidigt som mig. Han har jämförbar erfarenhet, och ändå kvittar han ut i alla fall tusen spänn mer i månaden.

Det känns så sjukt orättvist, att hans kuk är det som höjer lönen mest. Det är varken år i yrket eller vidarutbildning som lönar sig, utan könsbyte.

Om att börja om

Det går sporadiskt att blogga. Jag skriver - vilar - raderar. Jag vet inte för vilken gång i ordningen den här bloggen nollställs och försöker kravla sig över kanten. Just nu känns det som om orden, ilskan och kärleken är på väg tillbaks. Så jag gör som vanligt. Nollställer och börjar om.

Kanske lite klokare än sist, antagligen lite argare, och definitivt med fler skor i bagaget.