Vi ska visst dö på vår post.

Någonstans i morgonrusningen läser jag om Reinfeldt. Han vill prata om att vi ska jobba. Längre. Han pratar om att höja pensionsåldern till 75 år. Han ler på någon bild. Jag orkar inte läsa mer. 

Sitter i en stol hos min frisör. Hon är barndomsvän till mig. Och numer ses vi mest när jag är där för att byta hårfärg. Hon har också läst. Frågar mig hur kroppen ska orka. Känner hur axlarna värker efter arbetsdagens slut. Pratar om äldre kollegor vars leder är utslitna när de firar 50-årsdagen på Mallis. Tanken att jobba i 25 år till är svindlande.

Vi googlar medellivslängd. 81 år i Sverige. Sen dör vi statistiskt. I Grums (som ligger i mitt älskade Värmland) dör män när de är 76,7 år. I Täby, där statsministern bor, lever man till man är 85 år.

På kvällen på jobbet. Mina kollegor skrattar åt statsministern. Men det är ändå något som skaver. Vi fattar någonstans att han nog menar allvar. Att det inte är ett dåligt skämt.

Mina kollegor som är strax över 30 har gått ned i tid. Tvingats välja att jobba 75% eller 90%. För att kroppen ska orka. De har kalkylerat med sin pension. Vägt lägre pension mot en kropp som kanske är lite mindre trasig. Nu skrattar de åt att det inte spelar någon roll. Sitter i kafferummet och säger att "det verkar som om det är lika bra att dö på sin post".

Jag tänker att statsministern kanske borde testa ett par år. Varför inte 51 stycken för att vara exakt. I våra skor. Borde testa att vända nyopererade som väger 100 kilo, jobba treskift, byta blöjor, jobba delade turer, hålla handen, köra sängar, försök lindra ångest (och aldrig räcka till), hoppa över lunchen, hänga cellgiftsdropp, springa på akutlarm, jobba heldag.

Jag älskar mitt jobb. Älskar mötena, människorna, drömmarna. Älskar utmaningen. Utvecklingen. 

Men. Det kostar - Värkande rygg. Utslitna knän. Stela axlar.
Vet att kroppen inte kommer orka. Inte ens till 65. Och det gör mig ont.