Jag säger aldrig något för att provocera. Jag har aldrig förstått det fenomenet att säga något man egentligen inte tycker, bara för att någon annan ska bli upprörd. Som igår, då ramlade jag in på en fantastisk trevlig tillställning med en blandad skara människor. Med anledning av gårdagens kval för herrarna och veckans Hegerfors-uttalande handlade en del av kvällen om fotboll.
En av de för mig okända snubbarna utbrister någonstans i diskussionen "Men, tänk om det är sant. Att Arne har rätt och att fotboll är för komplicerat för kvinnor". Tystnad uppstår. Tre sekunder går. Sedan; "Äh, jag sa det där bara för att provocera".
Alltså; va?
Jag vet att många ofta blir provocerade av det jag säger. Ofta män. Ofta vita, heterosexuella män i gubbålder. Men min poäng är aldrig någonsin att provocera dem. Jag säger som jag tycker, hoppas hitta fler som tycker som jag samt kanske få någon mer att fatta det jag fattar.
Vad är poängen med att säga korkade saker, bara för att få tre sekunders tystnad och sämre stämning? Kan någon förklara? Min upplevelse är att det oftast är killar, som på något sätt känner sig lite obekväma eller otillräckliga i situationen som spexar till det med att "provocera".
Mannen som "bara ville provocera" konstaterade innan han gick att han aldrig tidigare träffat så många tjejer som kunde så mycket om fotboll. Det sa han dock inte för att provocera.
Och herrarna förlorade visst med 2-1.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar