en midsommarnattsdröm

Det är något med traditioner och speciella dagar att fira. Jag älskar det. Rakt igenom och barnsligt älskar jag julafton, födelsedagar och midsommar. Jag vet inte varför. Jag tror det bottnar i min lycka i att möta andra människor. I Sverige ses vi ju gärna på särskilda dagar, med ganska förutsägbart händelseförlopp. Det är som om vi hatar eller skräms av spontanitet. Jag kan ägna timmar åt bordsdekorationer, drinkplanering och låtlistor.
 Min kärlek till dessa speciella traditionsbundna dagar gör också att jag allt som oftast har skyhöga förväntningar. 

Mitt midsommarfirande i år innehöll fler ingredienser än de aftonbladets midsommarbilaga lyckades lista. Det var sillunch, egen midsommarstång, tipspromenad, blomsterkransar, snapsvisor, skärgård, vackra klänningar, bastubad, grillning, lekar och jordgubbstårta. Det var liksom inget som kunde gå fel. 

Och jag hade verkligen en fantastisk midsommar.

Men det lämnar en lite bitter eftersmak, som en dålig snaps man borde låtit bli. Det var många nya människor på festen och jag lever numer så skyddat att jag ibland glömmer av att alla inte är feminister. Trots att jag bestämt mig för att jag inte orkade ta diskussioner eller vara den ständiga festförstöraren (vilket jag blev veckan innan i en diskussion om våldtäkt), så gick jag ändå hem med en liten klump i magen. 

Jag och min fantastiska vän M pratade någon dag efteråt. Vi hade båda känt samma sak. Det var en känsla som inte riktigt gick och ta på eller förklara, men som ändå fanns där. Det var skämt, kommentarer och diskussioner som under hela kvällen påminde oss om vilka som var män och därmed hade tolkningsutrymmet. Som gjorde mig lite tystare, eller i alla fall fick mig att fundera över vilket utrymme jag tog. 

Någonstans är det de mest befriande med systerskapet. Att jag kunde se på M och fatta att hon fattade precis hur jag kände. Att hon dagen efter kunde formulera min magkänsla i ord och jag visste att man med systrar som henne behöver man aldrig vara ensam.