Egentligen är jag ingen fotbollsbrud. Jag spelade några år när jag var ung och blev feminist på fotbollsplanen. Där om någonstans kände jag vad kön hade för betydelse. Sedan slutade jag och ägnade tiden åt just feministiskt arbete istället.
Men händelser som VM, EM och dyl. får ändå den lilla del av mitt hjärta som älskar fotboll att klappa extra. Så självklart har jag följt laget som skrivit svensk fotbollshistoria sista veckorna. Det har varit vidrigt tyst om den bedrift brudarna gjort. I detta VM var det första gången som ett svenskt landslag vunnit samtliga matcher i sitt gruppspel. Herrarna var nära 1958 (när man spelade VM på hemmaplan), men spelade till sist oavgjort i sista matchen. Man har fått leta efter både krogar som sänt matchen och efter referat i tidningarna. Det är som om halva VM hann passera obemärkt förbi. Först när vi slog Australien började man från sportredaktionerna göra avbön och inse att man hade missbedömt landslagets kapacitet.
Igår var jag förbannad över resultatet. Att torska mot Japan kändes bara onödigt och orättvist. Men, idag glädjs jag över hur grymma de varit, över kommande OS och längtar efter att få fira en bronsplats på lördag. Dessutom skulle ett guld till USA och Pia Sundhage, kännas lite som vårt.
1 kommentar:
Torun! Någon bad om kvinnliga förebilder och jag tänkte direkt på dig. Du är en av de bästa jag vet, på många sätt. Googlade ditt namn och hittade hit. Jag älskar dina inlägg. Någon dag om inte alltför länge borde vi fika!
Många kramar!
Skicka en kommentar