Förlåt dig själv

Jag läste för någon dag sedan en feministisk text jag skrev för flera år sedan. Den handlade om utrymme och skuld, och var väldigt bra, upptäckte jag såhär i efterhand. Jag skulle ge några feministiska tips som avslutning på texten - ett av mina tre tips handlade om att lägga skulden där den hör hemma. Kanske är det en av de viktigaste feministiska insikterna; Skulden är inte min. Skulden ska placeras hos den som bär skuld; hos den som avbröt mig, tafsade på mig, våldtog mig, fick mig att tystna.

Samtidigt är det inte så jävla enkelt. Det blir så jävla mycket skuld ibland. Det blir så jävla svårt att först känna skuld över att jag tystnade eller inte sa ifrån, sen känna skuld över att jag känner skuld och inte förmår att projicera den på den tafsande killen på tunnelbanan.

Så för att överleva i den här världen, så brudar, börja förlåta er själva. Det går inte att slåss dygnet runt, hela tiden. Massa gånger står det en upp i halsen. Massa gånger håller man käften. Massa gånger slår man ner blicken. För fan, försök förlåta er själva för det. Ni är alla hjältinnor i alla fall.

Skulle jag skriva om den där tipslistan i dag, skulle den istället lyda.

1. Förlåt dig själv. Den här världen är sjuk och du kan inte ta ansvar hela tiden. Förlåt dig själv för alla gånger du inte orkar ta striden, för alla gånger du håller käften, för alla gånger du förstör stämningen genom att inte hålla käften. Förlåt dig för de gånger du inte har argument, för de gånger du inte orkar bry dig.

2. Lägg skulden där den hör hemma. Det är aldrig någonsin ditt fel.

3. Var selektiv. Försök rensa bort alla de som gör dig mindre än du är. Hitta de som lyfter dig, gör dig starkare och smartare, argare och roligare, gladare och kaxigare. Det spelar ingen roll om det är vännerna, kollegorna, klasskamraterna, mormor eller din hund som får dig att känna dig lite bättre. Se bara till att hämta energi från dem.