Om jag bara blir hälften av er

För ett tag sedan skulle jag skriva ett hyllningstal till mina kollegor. Det blev inget av det den gången. Istället kom texten att handla om utslitna ryggar, yrkesstolthet och skattesänkningarna. Den texten kan man finna här. 

Men idag läste jag nya numret av Bang och framförallt texten av Sara Beischer om Evorna. Om de som får det här landets äldreomsorg att gå runt. Behålla lite värdighet, trots vinstkrav och ord som vårdeffektivitet.

Kastas tillbaks till mitt 18-åriga jag. Sommaren då jag första gången mötte Lena, Monika, Nina, Mia och Eva. De som är mina Evor. Tillsammans jobbade vi i den kommunala hemtjänsten. Jag var outbildad tonåring. De undersköterskor med tjugo års erfarenhet av att mata, vända, lindra, skynda, stötta, duscha, trösta, lyfta. De tog mig under sina vingar. Lärde mig vad omsorg, omvårdnad och värdig ålderdom var. De struntade högaktningsfullt i regler om att inte mangla lakan, inte städa alla tre rummen i lägenheten eller laga riktig mat på kvällen. Man såg att till ha tid att hinna sånt, som rationaliserats bort på pappret på något kommunkontor. Jag vet inte hur de gjorde. Men snart lärde jag mig det också. Hur man fick tid till det som var viktigt.

Tillsammans lärde vi oss vilka tanter som ville ha gammelrosa naglar, men struntade i om disken ställdes in i skåpen. Vilka farbröder som hellre ville att man köpte med aftonbladet och snus, än satt med som sällskap till lunchen. Vilka som önskade dammtorkning två gånger i veckan. Vems orkidéer som skulle vattnas och vems som skulle badas. Vem som ville sitta på balkongen när benen skulle lindas, och vem som alltid ville ha persiennerna nere. Vem som ville ha kläderna i färgordning i garderoben och vems koftor som alltid skulle vädras på galgar i vindsfönstret. Vem som blev lugn av vaggvisor när ångesten och förvirringen tog över. Vem som var morgonpigg. Vem som ville gå och lägga sig sist. Vem som älskade morötter, och vem som hatade ärtor.

Det är klart att det kan låta självklart. Att det är så äldreomsorgen ska se ut. Läser man besluten från biståndskontoret om hur många minuters omvårdnad som är beviljad, förstår man att det är en omöjlighet. Det är tack vare personer som Monika, som även personer som fyllt 85 får sitt favoritvin på fredagskvällen. Tack vare Lena som farbröder fortfarande kan se det blomma på balkongen, fast benen inte längre bär till blomsterhandeln. Tack vare Mia som den blinda fortfarande får andas frisk vårluft i en park en torsdagseftermiddag. Tack vare Nina som det gamla paret får äta inlagd sill på julbordet. Tack vare Eva som det byts gardiner varje gång det skiftas årstid. 

Jag älskar dem. För allt de gör. För allt de lärt mig.  Samtidigt hatar jag att det här samhället tvingar dem att vända ut och in på sig själva. För att de vill ge en vård värdig den åldrande människan.

Det är komplext att hylla dem. För att jag vill någonstans berätta deras historia. Deras glädje. Vår historia. Min glädje. Samtidigt trampar jag med dem i tusen och åter tusen kvinnofällor. Vi kompenserar. Slår knut på oss själv.

Men ja, det där har jag ju skrivit om förut. 

Jag tror aldrig jag hade fortsatt jobba i vården om det inte vore för dem. Deras aldrig sinande engagemang. Deras tanke om att alla, friherrinnan som bilmekanikern, hade rätt att åldras och dö som personer, inte klumpas ihop som "gamla". Deras stolthet. Deras glädje. Deras lyhördhet.

Om jag bara lyckas ge hälften av allt de gett. Bli hälften så bra på att lyssna. På att se. På att möta.

Då kommer jag för evigt vara stolt.
Redan nu har mitt hjärta spruckit av stolthet över att en gång fått varit en liten del av dem.