Vaknar en morgon och tror att jag ska dö. Gör så ont i magen att jag inte kan andas. Jag är liksom aldrig sjuk. Har aldrig ont. Kravlar mig ur sängen. Försöker äta något. Håller på att få upp det direkt. Går dubbelvikt in i duschen. Det blir bara värre. Provar värktabletter. Kan fortfarande inte ta djupa andetag. Försöker ligga still i sängen. Ringer min bästa vän och gråter. Ringer mamma. Ringer tillslut sjukvårdsrådgivningen. De ber mig åka in. Jag försöker argumentera emot. Har aldrig varit på sjukhus som patient. Inser till slut att jag måste.
Ligger och kvider i en taxi. Vacklar in på akutmottagningen. Möter en äldre sjuksköterska som namnmärker mig. Drar upp min tröja men så att mina blåmärken blottas. Säger inget. Tänker att hon kanske inte såg. Placeras i ett väntrum bland benbrott, skärsår och förvirrade gamla. Min kompis Björn är med mig. Håller koll på min väska. Bär min jacka. Sitter bredvid mig.
Det går en stund. Jag vet inte hur länge. Men lotsas vidare in i ett rum. Möter en ny sjuksköterska. Hon ber Björn vänta utanför och mig att ta av mig tröjan. Ska ta blodtryck och prover. Mina blåmärken skriker ilsket. Ett tydligt handavtryck på vänster underarm. Hon tittar på dem. Jag vill förklara. Men hon frågar inte. Konstaterar att allt ser bra ut. Säger att jag snart får träffa en läkare.
Vi väntar i nästa väntrum. Jag vaggar av och an i soffan. Kan inte tänka klart. Men tänker ändå att det är konstigt att ingen ställer frågan. Tänker att de tänker att jag är utsatt för våld. Och jag skäms lite.
Det går en timma eller mer. Smärtan börja avta. Får träffa en läkare. Han klämmer på min mage. Dunkar mig över njurarna. Lyssnar på mina lungor. Ser mina armar. Men frågar ingenting. Jag försöker förklara. Att jag tränar. Kampsport. Boxas. Att jag får blåmärken då. Han berättar att han en gång hållit på med karate. Ger mig någon vidrig coctail att dricka. Smärtan försvinner helt. Jag ber om att få gå hem. Han ber mig stanna en stund till, men jag tänker att min plats kan användas av någon som behöver den bättre. Han låter mig gå.
Efteråt rusar tankarna.
Jag är en schablonbild av det perfekta och förväntade brottsoffret. Fertil ålder. Blåslagen. Tydliga handavtryck på mina armar. I sällskap av en man. Söker för diffusa symptom.
Ingen ställer frågan.
Jag är inte våldsutsatt. Jag hade tränat. Slagits tillsammans med Elisabeth och Felicia helgen innan.
Men tanken på att jag hade kunnat vara det. Och att ingen. Ingen vill ställa frågan. Att ingen vill se mig. Det gör ondare än mitt nyupptäckta magsår.
5 kommentarer:
Det där är sjukt. Tystnad som gör så stor skada. Din blogg är superbra Torun!
Blir lite lätt illamående och väldigt illa berörd när jag läser din text Torun. Tanken på hur det lika gärna kunde ha varit och ju även såg ut att ha varit och att ingen då reagerar ger mig rysningar.
Hoppas du frisknar till snart och blir kvitt ditt magsår.
Var rädd om dig!
Kram Maria
Fy fan. Jag gråter.
Tycker inte det är sjukt att ingen frågade. När jag som 15-åring åkte till röntgen efter en idrottsskada skulle jag blivit mkt förvånad om någon personal började fråga ut mig om det var farsan som slagit mig eller liknande. Vi kan ju inte förutsätta att alla skador på kvinnor uppstår av våld från en man (som jag antar att du syftar på). Tycker du att det skulle vara lika illa om jag som 30-årig kille åkte in till akuten för diffusa symptom och ingen frågade efter mina blåmärken? Känns som många sk feminister lägger fokus på fel saker och vänder allt till sin egen argumentation!
Martin, det verkar som att du lever ovetande om vad som är en del av skrämmande många kvinnors liv. Du är visst inte bättre än att du själv vrider på saker så att de ska passa dig.
Skicka en kommentar