Om att bli lycklig, extra allt. trots allt.

Det är klart att det är lätt att misströsta i en galen värld. Det finns oändliga mängder sorg och frustration i all orättvisa. Jag har tusen gånger om varit den som tystnat, som gråtit, som gett och upp och lagt mig ned. För ibland känns det bara jävla jävla hopplöst.

För att överleva jagar jag sammanhang där jag får bli glad. och arg.

I dag var en sådan dag. En dag som gav tusen gånger mer än den tog. 

Det magiska som uppstår i att se någon säga det jag tänker på från en teaterscen. Två timmar av omvända maktroller. Två timmar av att vara den som får en guldkudde och extra smickrande strålkastarljus. Två timmars paus till en värld där det inte längre var självklart att kvinnor skulle förnedras, våldtas och mördas.
För mig var det #scum.

Fantastiskt. Befriande. Enastående.

Varje sekund var en sekund av närvaro, ilska och glädje. Som ett knytnävsslag i magen. Som ändå spred värme. Efteråt log jag. Som om det fanns ett före och ett efter.
Teater brukar inte beröra mig så. Inte så att jag slutar andas. Inte får mig att vilja stanna tiden. Inte vill något annat än att bara vara där.
Teater brukar inte få mig att börja prata. Att skratta. Att bli arg. Inte på det sättet som idag. Inte få mig att berätta vad som gör mig rädd, vad jag skäms över, vad som gör mig stolt. Som får mig att visa hänsyn och ta ett steg framåt på samma gång. 

(jag förstår att den magiska känslan skrämmer. Det måste vara därför ni drivit runt på debattsidor och i TV-soffor och så kompromisslöst hatat det. För ni skulle aldrig förstå. Ni skulle aldrig bli en del i min magiska transformerupplevelse. Ni skulle bara se att det fanns ett före. och ett efter. Och det gör er så rädda att ni aldrig kommer sätta er fot i närheten. Bara hata på avstånd. tryggt)

Jag är oändligt tacksam över att jag får vara en liten del av något bra. Så oändligt tacksam över att inte vara ensam. Över att med glädje elda under min vrede tillsammans med andra.

(Matilda. Shadé. Ni är fab fab!)

Om ni slutar våldta, slutar jag hata

Igår slösade jag tre minuter på att se kvinnohatare debattera teaterföreställningen SCUM i programmet Debatt. Mitt blodtryck nådde oanade höjder kan man väl konstatera. 

Det är för mig fruktansvärt provocerande att se vuxna män gråta ut på bästa sändningstid. Förklara hur de känner sig personligen kränkta. av en teaterpjäs.
Jag har ännu inte läst SCUM-manifestet. Jag har ännu inte sett pjäsen. Det hade inte de manliga debattörerna heller. Därför tar jag mig rätten att försvara den. På samma sätt som de tog sig rätten att anklaga den. De kallade SCUM för manshatarhets. Herre. Hela det här samhället bygger på kvinnohat. Kan ni inte bli förbannade över det istället.

Är det inte vidrigt att man (eller snarare Brå) räknar med att det begicks över 50,000 våldtäkter i Sverige under förra året. Att män i 98% av fallen var förövare. Att kvinnor i  97% av fallen var offer. Det är tjejer av kött och blod. Kvinnor med familj, vänner och arbeten. Med drömmar och porlande skratt.
Vi är era döttrar, systrar och älskade. Våra liv slås sönder av mäns våld. På riktigt.

Kan ni inte provoceras av det istället?

Och kan ni, framförallt, göra något åt det?

Jag går upp köper SCUM-manifestet så länge.

#jävlamassagrattis #prataomdet

Vi måste prata om det.

Det kan verka så fruktansvärt enkelt. Banalt, nästan.
Men ändock, den enorma sprängkraften.
Min befrielse har ofta varit att få sätta ord på min verklighet. Insett att jag varken är knäpp eller ensam. I många är trodde jag det handlade om min egen galenskap när jag snabbade på stegen genom parken. När en okänd mans plötsliga rörelser mot mig, fick hjärtat att fladdra oroligt. När jag rodnade, tystnade och gick hem med en klump i magen.

Nu vet jag ibland bättre. Nu har jag skapat rum att prata om det i. Hittat de som upplever samma sak som jag. Som känner igen mitt fjärlishjärta och heta kinder. Som kan skratta. dela med sig. göra skuldbördan och klumpen i magen lite mindre. De hjälper till att formulera det jag tänker. Och jag hittar ord, åt deras fladdrande känsla.

Ibland vet jag såklart fortfarande sämre. Då håller jag tyst. Bär skulden ensam. Tänker att jag är lite galen. Eller ganska mycket galen.

Grattis alla modiga som vågade #prataomdet

Fortsätt prata.
Ni skapade ytterliggare ett rum, att låta fjärilshjärtan flyga stolta i.

När tusen systrar reser sig

I ett rum, med alldeles för lite syre. Alldeles för många tjejer. Någonstans i Sverige. I kväll.
Aldrig tidigare har de mötts. Kanske kommer de aldrig se varandra igen. Ändå blir de varandras viktigaste spegelbilder. Just där och då.

Det är svårt att vara ärlig inför sig själv. Svårt att vara ärlig inför dem som står en nära. Ofta svårast inför dem som är en okänd. Jag vet det. Men jag vet också. Ibland kan det vara tvärtom. Att man kan säga saker i ett stängt rum med hemliga systrar, som man aldrig sagt förut.

Man kan testa nya roller. Få en chans att lägga skulden där den hör hemma. Möta någons blick och gemensamt bestämma; det var inte vårt fel. Bland okända systrar får man skrika, slå och sätta upp handen när ens gräns kränks. Kan man redan nu skicka ett förlåt, till sitt framtida jag; som inte heller alltid kommer klara av att säga nej. Känner man sig starkast, gladast och argast. På en och samma gång. Tillåter sig att explodera.

Det finaste jag vet. Att finnas bredvid och tyst se på när tusen systrar reser sig. Att få le när det magiska händer (det händer alltid. varje gång). Att få säga. Ni är mina spegelbilder. Ni är den jag var för tio år sedan. Ni är den jag är om tio år.

Och helvete, vad ni skriker högt. slår hårt.

Varför jag aldrig gick

Jag träffar henne. En i raden av kvinnor med sidor av journalanteckningar från akutens väntrum. Med förhör som aldrig ledde någonstans, i ett arkivskåp hos polisen. Med en friande och en fällande dom uppläst i tingsrätten. Jag har träffat henne förut. Eller i alla fall träffat hennes systrar. Deras berättelser är lika. Aldrig identiska. Ändå är det något som är så svårt att förstå.
Hon har fått frågan så många gånger.

Att hon inte gick. Att hon gick och kom tillbaks. Att hon stannade i två år till. Att hon levde med krossade kaffekoppar, revben och drömmar. Att en vanlig måndag kunde innehålla både rosor och en skenavrättning med ett avsågat hagelgevär. Att hon bytte jobb varannan månad för att ingen skulle hinna ställa obekväma frågor om blåmärken och haltande gång. Att hon födde ett dött barn. en flicka. hon skulle vara fjorton år idag. Han sparkade ut det. Hon grät i hans armar. 

Hon ser på mig och ler. Blåser ut röken mellan tänderna. Hon ser ut som en filmstjärna tänker jag. Mörka lockar. Gröna ögon. Värmer händerna på kaffekoppen. Solen får hennes fräknar att synas extra tydligt. Det är tiden mellan sommar och höst.

Hon synar mig uppifrån och ner. Naglar fast mig med blicken. Frågar:

- Har du någonsin drabbats av den riktiga, stormande förälskelsen?

(tystnad)

- Den som griper tag i dig från första gång när era ögon möts.  Du vet där och då att livet aldrig kommer bli detsamma igen. Du kan fortfarande minnas era första ord, minnas vad det luktade, minnas vad du hade på dig.

Och självklart minns jag. Jag minns hur jag fick upp den tunga dörren och kom in i ett hav av testosteron. Längst in i rummet stod du. Lyfte upp blicken i samma sekund som jag såg dig. Minns att du luktade förgätmigej. Minns att jag frös, fast jag hade vinterjackan på mig inomhus. Hur allt kändes så självklart. Hur jag visste att jag kommit hem. Och hur det skrämde mig. Och gjorde mig lycklig.
Det är som ett knytnävslag i magen.

- Där ser du, säger hon. Hon ler igen. Tänder en ny cigarett.
- Den där förälskelsen. Man ska vara glad om man någon gång drabbats av den. Det är en fin erfarenhet att bära. Jag ångrar ingenting. Jag visste redan från början att det var farligt. Det var så intensivt. Det gick så snabbt. Jag drogs med. Lät mig falla. Försökte förhandla med mig själv. Kompromissade bort gränser.

När våldet kom, var jag redan fast. Jag älskade, innerligt och passionerat. Men hade också brutits ned. Mina gränser hade han kränkt tusen gånger om. Jag visste inte vem jag. Jag visste inte vem han var. Han slog mig sönder och samman. Men han var också den enda som lyckades hålla mig vid liv.

- Jag försökte gå så många gånger. Men jag drogs tillbaka. Hoppades och älskade. Sörjde den jag en gång älskat. La skulden på mig själv. Kände mig ensam och vilsen. Världen blev så grå. Med honom exploderade den.
När jag tillslut kunde gå. Var det för att jag blev likgiltig. Inte ens ett hagelgevär kunde få mig att reagera. Våldet gjorde mig apatisk. Så jag gick. Men fortfarande. Tio år senare. Vänder jag mig om, och mitt hjärta slår ett extra slag, när jag tror att det är han jag möter på gatan.

Hennes ord gör alldeles för ont i mig. Jag förbannar mig. För att jag förstår. För att det blir smärtsamt tydligt att det lika gärna kunde varit jag. Att det kan bli jag.
Märk väl. Jag säger inte att du skulle slå mig. Jag säger, att jag nog inte skulle kunna lämna dig, om du gjorde det.

Jag ville vara en combatfeminist, men..

Känslan i magen.
När jag borde säga ifrån. När jag borde bli arg. När jag blir arg och förstör stämningen. När jag borde skrika. När jag känner mig rädd. När jag väljer omvägar. När jag slår ner blicken. När jag tystnar. När jag känner mig felplacerad. När jag skäms. När jag är för högljudd. När jag är för tyst.
Den känslan.

Jag åker tunnelbanan hem en fredagkväll. Vid Gullmarsplan kastar sig ett grabbgäng in genom dörrarna precis före de stängs. De söker av tåget. Känner hur de mäter mig med blicken. Jag tittar intensivt ut genom fönstret. Sätter igång musik i mina hörlurar. Låtsas att de inte finns. Känner hur deras ögon bränner hål i min korta klänning. Skyndar upp för rulltrapporna och hör inte när de ropar hora.

Jag sitter på en bar en söndagskväll. Min vän Cattie och jag pratar om livet, kärleken, döden och huruvida Barcelona är överskattat eller inte. Vi skrattar och jag känner mig fri. Två män frågar om de får sitta vid bordet bredvid oss. Vi säger att det går bra. De vill bjuda på drinkar. Vi tackar nej. De vill skåla. Vi vill inte. De vill prata med oss. Vi vill prata med varandra. Jag är så jävla övertydlig att jag nästan skäms. Ändå fortsätter de att bjuda in sig själva. Vi tystnar. Vi kommer av oss. Tio gånger minst tappar vi tråden. Tillslut går vi hem. Mina känslor av ilska och sorg, blandas med skuld.

Jag hänger hos en vän. Han har flera vänner där. Vi dricker kaffe och äter bullar. De skämtar om en tjejs vikt. Jag ber dem hålla käften. De svarar att det var bara på skoj. De skämtar om varandras vikt. Jag försöker lamt förklara att det inte är samma sak. De skrattar. Jag orkar inte mer.

Jag är på jobbet. En kollega pratar om våldtäkt. Säger att det verkar vara en viss typ av tjejer som blir våldtagna. Som bjuder in. Jag säger att så är det inte alls. Försöker förklara. Känner att orden inte räcker till. Att jag nästan börjar gråta, för jag blir så arg och så jävla jävla ledsen. Känner suckande andetag och ögonbryn som höjs.

Det är så många gånger som känslan i magen får mig att önska att jag hade varit annorlunda. Varit modigare. Starkare. Mer högljudd. Mer taktisk.

Jag vill vara feministen som alltid tar striden. På ett kompromisslöst men ändå hänsynsfullt sätt. När jag skriver det, inser jag det omöjliga. Jag är ingen övermänniska. Jag är ingen combatfeminist. Inte bara i alla fall. Jag är människa och tjej och uppfostrad till skuld, skam och att till att visa hänsyn och att ibland slå ner blicken.

Det är så lätt att ställa omöjliga krav på sig själv. Så svårt att vara förlåtande. Fast jag kan formulera det i ord, försvinner inte känslan. Jag kan vara hård, jag har stått i TV-debatter, suttit i panelsamtal, hållit självförsvarspass och varit orubblig. obekväm. provokativ till och med sägs det. När jag slår ner blicken i tunnelbanan känner jag mig som ett punkterat luftslott. Som kejsaren utan kläder.

Jag gissar att jag nu försöker förlåta mig själv. Men också förklara, om än bara för mig själv, att feminism inte är att ställa sig utanför sitt kön och sluta vara förtryckt.

För. det. går. inte.

Det är en möjlighet att försöka förstå magkänslan. en chans att placera skulden där den hör hemma. Man lyckas ibland. Man misslyckas ibland.

Vackra vackra systrar

Jag förstår att det inte är unikt. Samtidigt är jag också medveten om att alla inte har samma förmån som jag. Jag är så evigt tacksam och lycklig över min feministpakt. Att vi en dag för några år sedan insåg att just vi fem skulle kunna bli varandras oaser. Att vi började skapa ett separat rum att diskutera, skratta, älska, gråta, vara förbannade och rakt igenom lyckliga. Att vi läste böcker, såg filmer, gick på föreläsningar, drack vin, åt mat, reste. 

Våra liv förändras under tiden. Jag flyttar. Johanna skaffar barn. Jag lämnar en relation. Katrin går in i en. Malin ska flytta utomlands. Men flyttar in hos mig istället. Maria skaffar hus. Oavsett vad, är inget förändrat. Oavsett, är det tårar, glädje och ilska när vi ses. Oavsett vad, drömmer vi om gemensam framtid, om revolution och dagen då vi går i pension.

Vissa dagar, vissa stunder saknar jag dem så att hjärtat går i tusen bitar. Aldrig är någon av dem mer än ett telefonsamtal bort. De får mig att flyga högre. Krascha mjukare. Jag behöver aldrig förklara. Blir aldrig ifrågasatt. De låter mig testa idéer. och jag älskar när jag får utmana deras tankar. De ger mig perspektiv. Jag inspireras av deras sätt att vara. Marias sätt att få allt att kännas så enkelt och självklart. Malins förmåga att elda under vår vrede. Katrins nyanser och perspektiv. Johannas fantastiska lyskraft. En och en är de oerhörda. Tillsammans oslagbara.

När jag var liten fick jag lära mig att tjejer bara kunde leka två och två. Att tjejer var missunnsamma. Det gör mig så ledsen. För är det några som lyfter mig, som peppar, som så kompromisslöst hyllar mig så är det mina bästa brudvänner. De grabbar som omger mig, brukar sällan credda. De kommer i bästa fall med s.k. "konstruktiv kritik", ett sätt att säga "kul att du fick göra det där coola, men jag hade gjort det bättre". I sämsta fall möts jag av total tystnad.

Ibland, ganska ofta exploderar jag av stolthet. Som när Maria fixar världens grymaste ljusmanifestation mot våld mot kvinnor. När Malin får två av Sveriges coolaste jobb. När Johanna tar strid efter strid på socinomutbildningen. När Katrin föreläser om sitt fantastiska projekt för alla höjdare på finansinspektionen och kronofogden. De är mina hjältinnor. Men inga övermänniskor.

En gång i tiden kunde jag ge tusen feministiska tips. Numer har jag kanske bara ett.
Bygg pakter. Skapa separata rum. Hitta kvinnor att spegla dig i. Kvinnor att beundra. Kvinnor som beundrar dig. Försök städa bort dem som trampar på dig. Men går inte det, hitta i alla fall guldkornen som får dig att växa upp över molnen.

Jag längtar till den dag feministklubben går i pension. Då ska vi flytta till Paris, dricka vin om nätterna vid Sacre Couer, spela boule en vårdag i en park, skåla på Simones grav, se solen gå upp över Seine.
Fram tills dess kommer vi ägna tiden åt skapa stordåd och odla storhetsvansinne.