Min stolthet & min rygg kompenserar just nu för era skattesänkningar

Jag tänker att det är så märkligt tyst om dem. Om oss. Jag hittar ingenstans att läsa om mig själv. Ingen som berättar vår historia.
Om vi som bär det här landet. På utslitna ryggar.

Kvinnor som ser till att vården, omsorgen och skolan fungerar. Som bär resten av samhället. Som ser till att mamma har det bra på äldreboendet. Att barnen är trygga i skolan. Som gör att du kan gå till jobbet. Utan oss skulle det här landet klappa ihop på ett par dagar.

Jag ville att min text ska bli ett hyllningstal. Till älskade kollegor. Till fantastiska vänner. Till de som räddat min pappas liv. Till de som gav min mormor en värdig ålderdom. Till de som gjorde mig och min brorsa till vettiga ungar.
Ändå är det svårt. För det gör så ont i mig. Att det är våra ryggar som just nu betalar skattesänkningarna i det här landet. Det är vi som försöker kompensera när välfärdssamhället raseras. För vår yrkesstolthet tvingar oss till det. Jag tror den här texten snarare får handla om mig själv. Om hur jag älskar det här jobbet. Om hur jag är så oerhört stolt. Men, hur trött jag är på att snabba på stegen för att kompensera.

Ibland säger man det till oss. Att vi borde sätta ner foten. Säga ifrån. Sluta slita. Räta på våra ryggar och gå därifrån. Ibland säger vi till och med till oss själva.

Sen möter jag mina patienters blickar. Ser deras dödsångest. Smärta. Hopp. Förtvivlan.
Då går man ingenstans. Då stannar man. Då håller man handen. Då pratar man om döden, och om vad som ska hända med barnen, och om begravningar, och om hur cellgifter förstör den kropp man en gång trivdes i. Då kastar man om planeringen. Glömmer man bort att man är kissnödig.
Sen går jag till nästa sal. Möter mamman som borde gå till jobbet men som inte får någonting att fungera när dottern ligger i en säng på ett okänt sjukhus och har cancer. Då pratar man istället om hur orättvist livet är. Då pratar man om att den finns anhörigdagar, men att man kanske borde försöka jobba ändå - spara dem - för om allt går åt helvete - då behövs de kanske ännu mer. Än så länge ser det ljust ut. Och jag glömmer bort att jag är hungrig.
Och möter istället kvinnan som varit sjuk så länge att vi alla glömt att hon en gång var frisk. Hennes kropp lyder inget alls. Utan gör bara ont. Jag lyfter henne försiktigt högre upp i sängen. Och sen måste jag ge henne morfinspruta efter morfinspruta men hon fortsätter skrika och jag känner mig maktlös. Men går därifrån gör jag inte.
För min yrkesstolthet. håller mig kvar. Och jag tänker att jag är glad att jag har den.
Jag skulle kunna skriva tusen meningar om människor jag mött. Om möten. Om livet och om döden. Men jag tror ni förstår. Vi slår knut på oss själva. Och räcker ändå inte till.

Jag inser att det är vansinne. Att försöka ge det här samhället råd att sänka skatten, genom att gå fortare i korridoren, hoppa över fikarasten och gå ensam med ostadiga farbröder till toaletten (fast vi sagt att vi alltid ska vara två - om han ramlar).

Jag skulle såklart önska att jag kunde säga; ni får den vården ni betalar för. Vi gör det vi hinner, men inte mer.
Då straffar man de som hade oturen att bli sjuka. Inte de som bestämmer över skatterna.
Min yrkesstolthet tillåter inte det.

Men jag tänker att ni andra. Vi andra. Det kanske är dags att vi börjar betala. Så att mina kollegor får gå på toaletten i alla fall en gång per arbetspass. Att vi slipper bli sjukskrivna när vi är 32 år med utslitna höfter. Att vi hinner äta lunch. Att vi slipper gå ner till akuten när arbetsdagen är slut, för att det jävla magsåret kommit tillbaka. Så patienterna får möta sjuksköterskor som har tid och energi.

Vi borde börja betala för den vård vi får.
Just nu är det min kollegors kroppar som täcker kostnaden