en midsommarnattsdröm

Det är något med traditioner och speciella dagar att fira. Jag älskar det. Rakt igenom och barnsligt älskar jag julafton, födelsedagar och midsommar. Jag vet inte varför. Jag tror det bottnar i min lycka i att möta andra människor. I Sverige ses vi ju gärna på särskilda dagar, med ganska förutsägbart händelseförlopp. Det är som om vi hatar eller skräms av spontanitet. Jag kan ägna timmar åt bordsdekorationer, drinkplanering och låtlistor.
 Min kärlek till dessa speciella traditionsbundna dagar gör också att jag allt som oftast har skyhöga förväntningar. 

Mitt midsommarfirande i år innehöll fler ingredienser än de aftonbladets midsommarbilaga lyckades lista. Det var sillunch, egen midsommarstång, tipspromenad, blomsterkransar, snapsvisor, skärgård, vackra klänningar, bastubad, grillning, lekar och jordgubbstårta. Det var liksom inget som kunde gå fel. 

Och jag hade verkligen en fantastisk midsommar.

Men det lämnar en lite bitter eftersmak, som en dålig snaps man borde låtit bli. Det var många nya människor på festen och jag lever numer så skyddat att jag ibland glömmer av att alla inte är feminister. Trots att jag bestämt mig för att jag inte orkade ta diskussioner eller vara den ständiga festförstöraren (vilket jag blev veckan innan i en diskussion om våldtäkt), så gick jag ändå hem med en liten klump i magen. 

Jag och min fantastiska vän M pratade någon dag efteråt. Vi hade båda känt samma sak. Det var en känsla som inte riktigt gick och ta på eller förklara, men som ändå fanns där. Det var skämt, kommentarer och diskussioner som under hela kvällen påminde oss om vilka som var män och därmed hade tolkningsutrymmet. Som gjorde mig lite tystare, eller i alla fall fick mig att fundera över vilket utrymme jag tog. 

Någonstans är det de mest befriande med systerskapet. Att jag kunde se på M och fatta att hon fattade precis hur jag kände. Att hon dagen efter kunde formulera min magkänsla i ord och jag visste att man med systrar som henne behöver man aldrig vara ensam.

Om att slänga sig med moralpanik

Egentligen förtjänar varken den här mannen eller hans debattinlägg att publiceras igen. Men, eftersom han ändå fungerat som pulshöjare hela morgonen, så får han vara med.

I Karlstad arrangerades i helgen ett s.k. "stadskalas" där man körde en tjejkväll, en grabbkväll & en barnkväll. På tjejkvällen var tanken att man skulle springa ett "highheelsrace", få sminktips och shoppa loss. På grabbkvällen var det istället ett tjurrus och någon slags tävling där man skulle lyfta ishinkar. Lite väl könsstereotypt, va? 

Så en grym brud startar ett upprop på facebook, typ 1200 människor går med och arrangörerna backar och tar bort det värsta könsnormativa. Hejja!

Då vaknar Kristdemokraterna till liv, och skriver en hetsigt sur debattartikel om hur vidrigt det är med moralpanikande genusteoretiker. Nicklas Jacobsson (som för mig är helt okänd fram tills nu) gör mäns rätt att bära ishinkar till en politisk stridsfråga och jag tänker att med sådana fiender behöver man ju knappt vänner.

Så istället för att sitta på balkongen, dricka kaffe och läsa ELLE, har jag ägnat min lediga förmiddag åt att svara Niclas.

En episk helg

Jag har haft en episk helg. Fantastiska feministiskt forum arrangerades och tillsammans med hundratals andra feminister inspirerades och utvecklades jag. Hann gå på flera intresseranta seminarium.  Det bästa bästa handlade om vår tids daghemsfråga - äldreomsorgen. Grymma Getrud Åström, Petra Ullmannen och Josefin Brink pratade om hur kvinnor (framförallt ur arbetarklassen) får minskat utrymme på arbetsmarknaden när man tvingas ta ansvar för att samhället fallerar i omvårdnaden av våra sjuka och gamla.

Som om det inte vore nog med en grym dag på ABF-huset, passade vi på att dricka drinkar och lyssna på grym musik tillsammans med tjugo andra feminister i min lilla lägenhet. En del var helt nya bekantskaper, men det är så jävla fint att bara känna att vi möttes på samma nivå. Att man inte varken behöver förklara eller be om ursäkt. Bara prestigelöst och fantastiskt.

Dessutom hade jag på mig min nya puderrosa prinsessklänning.

Tur att vi är många

Under förra helgen blev jag och min fantastiska vän M inbjudna att snacka om att möta och bemöta våldsutsatta kvinnor under en utbildning för blivande instruktörer i feministiskt självförsvar. Det var länge sedan jag föreläste i ett sånt sammanhang, och jag var lite nervös inför det hela.

Men för fan, vad roligt och fint det var. Trots att våld mot kvinnor är ett vidrigt ämne som berör och gör ont, är det fantastiskt att prata med andra brudar som fattar. Det är så ofta jag tvingas förklara varför kvinnan inte går, varför hon inte anmäler, varför hon låter hennes barn växa upp i våldshelvetet. Som om det är kvinnan som ska ta ansvar för att hon blir slagen.

Istället för en diskussion om ovanstående, fick vi prata om vad fantastiskt viktigt det är att kvinnojouren och instruktörerna finns. Om det unika i att inte utreda, inte anmäla, inte döma. Bara lyssna, och tro på kvinnorna.

Jag var alldeles stolt och varm i mitt feministhjärta i flera dagar efteråt. Tur att det finns så många fina och smarta brudar som fattar.

Det är inte svartsjuka - utan män som mördar

Aftonbladet kör idag på löpet bilder av fyra, unga kvinnor. På bilderna ler de och ser lyckliga ut. Nu är de döda - mördade. Enligt Aftonbladets rubriksättare är det svartsjukan som är deras bödel.
Jag orkar inte läsa artikeln. Våldet skrämmer mig inte - det möter jag dagligen. Men jag orkar inte fler sensationsnyheter och pseudoförklaringar. I dag är det svartsjuka som mördar, i morgon alkohol, och nästa vecka är det kanske psykisk sjukdom som skövlar kvinnoliv.

Det är inte sant. Det som dödar unga, leende kvinnor är män. Män som vuxit upp i ett ojämställt samhälle och lärt sig att kuk ger mer makt. Män som redan på dagis lärt sig att kärlek alltid börjar med bråk. Män som lärt sig att ett en höjd röst får en kvinna att tystna, en höjd hand får en kvinna han säger sig älska att slå ner blicken och backa. Det är män som mördar, inte svartsjuka.

Förlåt dig själv

Jag läste för någon dag sedan en feministisk text jag skrev för flera år sedan. Den handlade om utrymme och skuld, och var väldigt bra, upptäckte jag såhär i efterhand. Jag skulle ge några feministiska tips som avslutning på texten - ett av mina tre tips handlade om att lägga skulden där den hör hemma. Kanske är det en av de viktigaste feministiska insikterna; Skulden är inte min. Skulden ska placeras hos den som bär skuld; hos den som avbröt mig, tafsade på mig, våldtog mig, fick mig att tystna.

Samtidigt är det inte så jävla enkelt. Det blir så jävla mycket skuld ibland. Det blir så jävla svårt att först känna skuld över att jag tystnade eller inte sa ifrån, sen känna skuld över att jag känner skuld och inte förmår att projicera den på den tafsande killen på tunnelbanan.

Så för att överleva i den här världen, så brudar, börja förlåta er själva. Det går inte att slåss dygnet runt, hela tiden. Massa gånger står det en upp i halsen. Massa gånger håller man käften. Massa gånger slår man ner blicken. För fan, försök förlåta er själva för det. Ni är alla hjältinnor i alla fall.

Skulle jag skriva om den där tipslistan i dag, skulle den istället lyda.

1. Förlåt dig själv. Den här världen är sjuk och du kan inte ta ansvar hela tiden. Förlåt dig själv för alla gånger du inte orkar ta striden, för alla gånger du håller käften, för alla gånger du förstör stämningen genom att inte hålla käften. Förlåt dig för de gånger du inte har argument, för de gånger du inte orkar bry dig.

2. Lägg skulden där den hör hemma. Det är aldrig någonsin ditt fel.

3. Var selektiv. Försök rensa bort alla de som gör dig mindre än du är. Hitta de som lyfter dig, gör dig starkare och smartare, argare och roligare, gladare och kaxigare. Det spelar ingen roll om det är vännerna, kollegorna, klasskamraterna, mormor eller din hund som får dig att känna dig lite bättre. Se bara till att hämta energi från dem.

Idag är en dag jag gråter över kuklön

Jag jobbar i ett kvinnodominerat yrke, lågbetalt men med härliga studieskulder. Jag har så klart funderat massa på kombinationen feminist och mitt yrke. Ibland ifrågasätter jag själv mitt val, ofta ifrågasätter andra. Men, sanningen är enkel och banal. Jag älskar mitt jobb. Jag utvecklas, utmanas och är bra på det jag gör. Det finns en miljard andra saker jag skulle kunna göra, tusentals jag skulle tycka var roligt och hundratals som jag vore grym på. Men, just nu vill jag inte göra något annat än att jobba med det här.

Kanske är det därför det gör extra ont, när det blir så tydligt att mitt kön fortfarande spelar så jävla stor roll på mitt jobb. I dagarna pratade vi löner. Jag har precis bytt arbetsgivare och fick därmed i princip ingångslön, någon tusenlapp över.

Vi har några få män hos oss. De har samma uppgifter och ansvar som jag. De har samma utbildning och våra lån hos CSN är identiska. Ändå pratar vi om kuklöner i fikarummet. F (en snubbe) är i princip anställt samtidigt som mig. Han har jämförbar erfarenhet, och ändå kvittar han ut i alla fall tusen spänn mer i månaden.

Det känns så sjukt orättvist, att hans kuk är det som höjer lönen mest. Det är varken år i yrket eller vidarutbildning som lönar sig, utan könsbyte.

Om att börja om

Det går sporadiskt att blogga. Jag skriver - vilar - raderar. Jag vet inte för vilken gång i ordningen den här bloggen nollställs och försöker kravla sig över kanten. Just nu känns det som om orden, ilskan och kärleken är på väg tillbaks. Så jag gör som vanligt. Nollställer och börjar om.

Kanske lite klokare än sist, antagligen lite argare, och definitivt med fler skor i bagaget.