Jag är så trött på att vara arg - era jävla as.

Jag sitter på tunnelbanan. På väg för att möta en vän. Det var länge sen vi sågs, i alla fall sådär ordentligt så man hinner prata om mer än vädret och hur det är på nya jobbet. Jag längtar och är som vanligt fem minuter sen. I efterhand kommer jag ångra det extra mycket. Hon smsar att hon väntar på mig, på gatan utanför hotellbaren. När jag nästan är framme ringer hon. Pratar snabbt. Låter ledsen och stressad på samma gång. Berättar om en man som precis frågade om han fick köpa hennes kropp. "Du, jag och ett hotellrum. Vad kostar det?"

Hon förbannar sig själv för att hon inte skrek eller slog. För att hon inte gjorde mer. För att han bara fick gå vidare, skrattande. Hon säger att hon hade en annan handlingsplan i huvudet, att hon skulle vara den som sa ifrån. Hela tunnelbanevagnen hör mig säga att han är ett as. Ett jävla, jävla as. Och att det är orimligt att kräva av det hon kräver av sig själv. Vi ska inte behöva gå omkring och vara ständigt beredda. Ha svar på tal. Skrik som väntar i halsen. Slagfärdiga händer. Vi ska inte behöva. Ändå försöker vi det. För vi inser någonstans att det är nödvändigt för att kunna överleva.

När vi lägger på och jag skyndar mig upp för rulltrappan blir jag arg och trött på samma gång. Framförallt är jag trött på att vara arg. Det är klart att min ilska fungerar som både katalysator och skuldbefriare. Den har räddat mig tusen gånger. Hellre arg, än ledsen. Men, samtidigt. Jag skulle så gärna vilja vara allt annat.

Jag vill kunna gå genom stan en onsdagskväll utan att få min kropp kommenterad. Vill kunna stå i kön till baren utan att behöva hantera att den okända mannen lägger armen runt min midja. Vill slippa fundera på om taxichauffören kommer köra mig hela vägen hem, eller om han tänker försöka våldta mig först.

Jag vill vara lycklig, okränkt, fri. Inte arg.

Men då måste ni sluta slå. Sluta våldta. Sluta se min kropp som en handelsvara.
Är det verkligen för mycket begärt?

 

 

Skulden är inte min

 

Ett fantastiskt projekt som jag får vara en liten del av.

Ett hyllningstal till feminismen och till systerskapet. Till varandra. Till alla er andra.
Vi bestämde att det räcker nu. Vi orkar inte med mer försvarstal. Orkar inte förklara oss en gång till. Vi vill istället berätta. Om det magiska som uppstår när vi tillsammans spränger gränser. Om det fantastiska ögonblicket när vi förstod att vi inte var ensamma. Om hur vår feministiska resa började. Hur den pågår. Hur den förändrar oss. er. och världen. 
Om hur den hjälper oss att komma ihåg. Att skulden inte är min.

Följ med.

Till alla er.

Till alla er. Storasystrar. 

Som gått före. Trampat stigar. Tagit strider. Som offrat så mycket av er själva. 

Till er som gav mig rösträtt. Gjorde mig myndig. Såg till att jag fick möjligheten att studera. Till er som stod på barrikaderna. Skanderade att det personliga är politiskt. Gav mig en barnomsorg och en mamma som yrkesarbetade. Till er som slagits för min rätt till min egen kropp. Ni som gjorde det förbjudet att slå mig. Våldta mig. Ni som gav mig möjligheten att avsluta en oönskad graviditet.

Älskade storasystrar.

Till alla er. Medsystrar.
Som går bredvid mig. Som får mig att tro, hoppas och vilja. Som gör mig modigare, starkare, gladare och argare.
Tillsammans har vi startat jämställdhetsgrupper i skolan. Anordnad hundratusen pass i feministiskt självförsvar. Krävt en sexualbrottslagstiftning värd namnet. Sett varandra i ögonen och sagt "vi är värda att försvara" Vi har skapat våra egna separata rum. Insett vår egen sprängkraft. Försvarat redan vunna segrar. Krävt förändring. Hittat varandras likheter, men tillåtit oss vara olika.
Älskade medsystrar.

Till alla er. Småsystrar.
Som ska komma efter oss. Ännu finns ni ej. Men jag vet att en morgondag kommer. Då ska ni gå friare. Modigare. Okränkta.
Ni ska födas och inte vandra på några stigar. För er ska vi bygga motorvägar. Er kropp ska för alltid vara er egen. Ni ska aldrig bortkvoteras på grund av ert kön. Aldrig tystna för att en gubbe höjer rösten. Gubbar kommer inte våga höja rösten mot er. Ni kommer köra fort som fan. Och vinden kommer fläkta i era lockar. 

Älskade småsystrar.

Till alla systrar.

Den här dagen är vår.

Om jag bara blir hälften av er

För ett tag sedan skulle jag skriva ett hyllningstal till mina kollegor. Det blev inget av det den gången. Istället kom texten att handla om utslitna ryggar, yrkesstolthet och skattesänkningarna. Den texten kan man finna här. 

Men idag läste jag nya numret av Bang och framförallt texten av Sara Beischer om Evorna. Om de som får det här landets äldreomsorg att gå runt. Behålla lite värdighet, trots vinstkrav och ord som vårdeffektivitet.

Kastas tillbaks till mitt 18-åriga jag. Sommaren då jag första gången mötte Lena, Monika, Nina, Mia och Eva. De som är mina Evor. Tillsammans jobbade vi i den kommunala hemtjänsten. Jag var outbildad tonåring. De undersköterskor med tjugo års erfarenhet av att mata, vända, lindra, skynda, stötta, duscha, trösta, lyfta. De tog mig under sina vingar. Lärde mig vad omsorg, omvårdnad och värdig ålderdom var. De struntade högaktningsfullt i regler om att inte mangla lakan, inte städa alla tre rummen i lägenheten eller laga riktig mat på kvällen. Man såg att till ha tid att hinna sånt, som rationaliserats bort på pappret på något kommunkontor. Jag vet inte hur de gjorde. Men snart lärde jag mig det också. Hur man fick tid till det som var viktigt.

Tillsammans lärde vi oss vilka tanter som ville ha gammelrosa naglar, men struntade i om disken ställdes in i skåpen. Vilka farbröder som hellre ville att man köpte med aftonbladet och snus, än satt med som sällskap till lunchen. Vilka som önskade dammtorkning två gånger i veckan. Vems orkidéer som skulle vattnas och vems som skulle badas. Vem som ville sitta på balkongen när benen skulle lindas, och vem som alltid ville ha persiennerna nere. Vem som ville ha kläderna i färgordning i garderoben och vems koftor som alltid skulle vädras på galgar i vindsfönstret. Vem som blev lugn av vaggvisor när ångesten och förvirringen tog över. Vem som var morgonpigg. Vem som ville gå och lägga sig sist. Vem som älskade morötter, och vem som hatade ärtor.

Det är klart att det kan låta självklart. Att det är så äldreomsorgen ska se ut. Läser man besluten från biståndskontoret om hur många minuters omvårdnad som är beviljad, förstår man att det är en omöjlighet. Det är tack vare personer som Monika, som även personer som fyllt 85 får sitt favoritvin på fredagskvällen. Tack vare Lena som farbröder fortfarande kan se det blomma på balkongen, fast benen inte längre bär till blomsterhandeln. Tack vare Mia som den blinda fortfarande får andas frisk vårluft i en park en torsdagseftermiddag. Tack vare Nina som det gamla paret får äta inlagd sill på julbordet. Tack vare Eva som det byts gardiner varje gång det skiftas årstid. 

Jag älskar dem. För allt de gör. För allt de lärt mig.  Samtidigt hatar jag att det här samhället tvingar dem att vända ut och in på sig själva. För att de vill ge en vård värdig den åldrande människan.

Det är komplext att hylla dem. För att jag vill någonstans berätta deras historia. Deras glädje. Vår historia. Min glädje. Samtidigt trampar jag med dem i tusen och åter tusen kvinnofällor. Vi kompenserar. Slår knut på oss själv.

Men ja, det där har jag ju skrivit om förut. 

Jag tror aldrig jag hade fortsatt jobba i vården om det inte vore för dem. Deras aldrig sinande engagemang. Deras tanke om att alla, friherrinnan som bilmekanikern, hade rätt att åldras och dö som personer, inte klumpas ihop som "gamla". Deras stolthet. Deras glädje. Deras lyhördhet.

Om jag bara lyckas ge hälften av allt de gett. Bli hälften så bra på att lyssna. På att se. På att möta.

Då kommer jag för evigt vara stolt.
Redan nu har mitt hjärta spruckit av stolthet över att en gång fått varit en liten del av dem.

Deras enda brott

Jag har träffat många nu. De som tvingats till sex mot sin vilja. De våldtagna.

På många sätt liknar de varandra. Känslan av vanmakt, skuld, skam och ilska. Chocken. Apatin. Och resan som tar dem ut, på andra sidan. Styrkan. De får mig att tappa andan tusen gånger om.

Men det är så mycket som skiljer dem åt. De är verkligen ingen homogen grupp.

De kommer från olika platser. Är olika gamla. Har olika bakgrund. Förövaren var någon de älskade, någon de knappt kände, någon de aldrig sett förut. De var nyktra, drogade, fredagsfulla. De var hemma, borta, ute. Det var morgon, natt, mitt på dan. De har barn, är singlar, gifta sedan 30 år. De hade joggingkläder, var nakna, uppklädda för 30-års fest. De är heterosexuella, flator, asexuella.
De är så olika.

Det enda gemensamma jag hittar.
De är kvinnor.
Och deras förövare är män.

Vi kanske kan sluta leta skuld i ålder. beteende. bakgrund. klädsel. missbruk. relationsval. rörelsemönster.


Deras enda brott - de var kvinnor.

Jag säger inte att alla män våldtar.
Men däremot: att de som våldtar nästan uteslutande är män.

Och ingen frågar om mina blåmärken

Vaknar en morgon och tror att jag ska dö. Gör så ont i magen att jag inte kan andas. Jag är liksom aldrig sjuk. Har aldrig ont. Kravlar mig ur sängen. Försöker äta något. Håller på att få upp det direkt. Går dubbelvikt in i duschen. Det blir bara värre. Provar värktabletter. Kan fortfarande inte ta djupa andetag. Försöker ligga still i sängen.  Ringer min bästa vän och gråter. Ringer mamma. Ringer tillslut sjukvårdsrådgivningen. De ber mig åka in. Jag försöker argumentera emot. Har aldrig varit på sjukhus som patient. Inser till slut att jag måste.

Ligger och kvider i en taxi. Vacklar in på akutmottagningen. Möter en äldre sjuksköterska som namnmärker mig. Drar upp min tröja men så att mina blåmärken blottas. Säger inget. Tänker att hon kanske inte såg. Placeras i ett väntrum bland benbrott, skärsår och förvirrade gamla. Min kompis Björn är med mig. Håller koll på min väska. Bär min jacka. Sitter bredvid mig.

Det går en stund. Jag vet inte hur länge. Men lotsas vidare in i ett rum. Möter en ny sjuksköterska. Hon ber Björn vänta utanför och mig att ta av mig tröjan. Ska ta blodtryck och prover. Mina blåmärken skriker ilsket. Ett tydligt handavtryck på vänster underarm. Hon tittar på dem. Jag vill förklara. Men hon frågar inte. Konstaterar att allt ser bra ut. Säger att jag snart får träffa en läkare.

Vi väntar i nästa väntrum. Jag vaggar av och an i soffan. Kan inte tänka klart. Men tänker ändå att det är konstigt att ingen ställer frågan. Tänker att de tänker att jag är utsatt för våld. Och jag skäms lite.

Det går en timma eller mer. Smärtan börja avta. Får träffa en läkare. Han klämmer på min mage. Dunkar mig över njurarna. Lyssnar på mina lungor. Ser mina armar. Men frågar ingenting. Jag försöker förklara. Att jag tränar. Kampsport. Boxas. Att jag får blåmärken då. Han berättar att han en gång hållit på med karate. Ger mig någon vidrig coctail att dricka. Smärtan försvinner helt. Jag ber om att få gå hem. Han ber mig stanna en stund till, men jag tänker att min plats kan användas av någon som behöver den bättre. Han låter mig gå.

Efteråt rusar tankarna.
Jag är en schablonbild av det perfekta och förväntade brottsoffret. Fertil ålder. Blåslagen. Tydliga handavtryck på mina armar. I sällskap av en man. Söker för diffusa symptom.
Ingen ställer frågan.

Jag är inte våldsutsatt. Jag hade tränat. Slagits tillsammans med Elisabeth och Felicia helgen innan.
Men tanken på att jag hade kunnat vara det. Och att ingen. Ingen vill ställa frågan. Att ingen vill se mig. Det gör ondare än mitt nyupptäckta magsår.

Män som väljer män - väljer bort kompetens

Det händer ju ändå med jämna mellanrum att man anklagar mig för att gnälla. Säger att vi borde jämföra oss med andra länder. Inse vad bra vi har det. Ibland skriker man till och med att jämställdheten gått för långt i det här landet. Ofta skriks den meningen när samtalet rör påståendet att även män är föräldrar till sina barn.

Det är klart att jag också tänker så ibland: "Herre, det finns andra kvinnor som har det värre". 

Tackar mig själv för att nästa tanke är klok "Varför ska män i min omgivning få ha det bättre, på min bekostnad. Med en motivering att det är värre för kvinnor någon annanstans" Det gäller att flytta fokus och skuld dit den hör hemma.

I dag släppte Allbright sin svarta lista. Där listas de svenska bolag som inte har en enda kvinna i sin ledninggrupp. Det är många börsbolag på den listan: 40 % av alla för att vara exakt. I 4/10 ledningsgrupper sitter det alltså inte en enda brud. Där är det bara kukar som krokar i varandra runt mötesbordet. I Sverige. 2011. Inte en enda kvinna i ledningsgruppen.
Siffrorna rör sig inte heller. Det var lika illa förra året. Lika många bolag hade valt bort kvinnor. 

Samtidigt, är 60% av landets högskolestudenter brudar. Ända sedan 60-talet har vi varit i majoritet bland studenterna i högre utbildning. Ändå får vi inte vara med att bestämma.

Vi måste prata om makt. Någonstans här blir det väl ändå så uppenbart. Är man kvinna, är man inte välkommen att med vid det runda bordet och bestämma. Har man inte samma chans att väljas in i ledningsgrupper, bli VD eller statsminister.

Det är synd att man fortfarande låter kön gå före kompetens i det här landet.
Än har feminismen tyvärr inte tagit över.